Ne-Yo, helt nyligen. Kjell Höglund, 1966.Ibland ser man sig själv utifrån och undrar ”hur hamnade jag här, varför får man för sig att göra det här?" De senaste dagarna har jag haft två sådana ögonblick.
I fredags gick jag till PUB:s ljusgård för att se Ne-Yo. Jag missade honom ju på Berns förra våren. Nu var det gratis, så jag tänkte att jag skulle tåla att det var ett telefonjippo.
Jag kom väl dit vid fyra. Ena ingången var redan stängd då, den som tog en närmast scenen. Om Ne-Yo skulle sträcka sig ut mot publiken, då var det där man skulle stå för att få röra honom. Från scenen sa en kille med mikrofon åt alla, som en extrempedagogisk vakt, att ta sig ytterkläderna. ”Det kommer bli varmt. Tro mig.” Och så skulle alla i den överfulla delen backa. ”Ni kommer se ändå. Tro mig.” Det var som att vara tillbaka på tonårsdisco på CoZmoZ i Borlänge. Jag undrade hur jag hamnat där.
Å andra sidan kändes det bra med lite tonårshysteri, när den faktiskt riktas mot en bra artist. Det var en tröst, efter att ha sett så många gullgother köa för att få autografer av Tokion Hotel. Och jag behövde inte trängas så värst, jag var på andra sidan scenen, några meter lägre. Jag lyckades till och med sno åt mig en sittplats, en papperskorg, som snart skar in rätt bra.
Jag trodde Ne-Yo skulle spela halv fem, så jag tittade på klockan, skruvade på mig och undrade varför det dröjde. Sedan förstod jag att mikrofonkillen hade en poäng, vi behövde ta av oss ytterkläderna, vi skulle verkligen få vänta ett tag. Ne-Yo skulle komma klockan sex, tidigast. I en och en halv timme skulle jag behöva hänga där och känna mig som Fredrik Strage.
Det enda jag hade att göra (förutom att lyssna på mikrofonkillen och ja, jag trodde honom) var att läsa ”Könskrig”, som låg kvar i väskan trots att jag redan hade läst ut den. Alla texter var faktiskt inte värda att läsa en gång till. Och att sitta där, femton år äldre, och bläddra en feministantologi... jag såg mig själv utifrån och jag gillade inte hur det såg ut.
Jag lämnade nittiotalisterna och gick i stället och drack mellanöl med sjuttiotalisterna på Indigo och sedan Debedis.
Igår fortsatte generationsresan – i expressfart – när jag gick på Mosebacke med min pappa, hans sambo och en massa andra fyrtiotalister. Vi skulle se Kjell Höglund. Jag hade aldrig sett honom spela och blev påmind om det av den där sjukhusvistelsen i augusti. Jag tänkte att jag skulle tåla att det var ett trubadurjippo.
Vi passade på att äta middag där innan. Fick bord närmast scenen. Om Kjell skulle sträcka sig ut mot publiken, då var det där man skulle sitta för att få röra honom. Men han gör inte sånt. På utsatt tid hade vi ätit upp, druckit upp kaffet och pappa tittade på klockan, skruvade på sig och undrade varför det dröjde. Jag låtsades som om jag aldrig skulle göra så.
Först spelade en trubadur som jag inte ens tänker namnge. Han hade keps, snett leende och Corneliskomplex. Alla låtar var som ”Hönan Agda”. Och leendet gick över i garv åt de egna skämten, det som väl skulle vara vass satir. Folk i lokalen flatgarvade. Jag undrade hur jag hamnat där.
Sedan spelade Johan Johansson, den gamle punkaren. Han var mer sympatisk, men låtarna var inte bara enkla, utan endimensionella. En sång om att sitta hemma och se på ”Big Brother” och undra vem som ser på det här egentligen och sedan inse att det är ju jag själv, det är inget annat än en sång där han drar ut på den där meningen och gör att den rimmar. Folk i lokalen flatgarvade, trots att han redan i pratet innan låten berättat vad han skulle sjunga. Jag undrade hur jag hamnat där.
Men det är svårt att tycka riktigt illa om Johan Johansson, det är han som får Kjell Höglund att göra konserter, det är han som drar upp Kjell Höglund på scen. Nästan bokstavligen. För Kjell Höglund verkar bräcklig. Johansson ställer in mickstativet, Johansson räcker vattenglaset, Johansson slår upp pärmen med texter och säger att nu börjar vi med den här, han räknar in och så spelar de tillsammans. Mellan låtarna, när Kjell säger att han måste vila lite och hämta andan, då pratar Johansson lite, tills han tycker att det är dags för nästa låt, då räknar han in. Kjell reser sig och hänger på.
De spelar inte länge och de spelar inte ”Man vänjer sig”. Men Johan Johansson säger syrligt till de som önskar ”En stor stark” att de får komma tillbaka någon gång när de tänker spela Kjells dåliga låtar. Och så avslutar de med ”Genesarets sjö”, en enkel låt, men inte endimensionell. Jag tänker att Kjell Höglund påminner Slas. Det är fel. Men jag undrar inte alls hur jag hamnat där.
