Paltkoma

Både jag och Jonas har visst gått in i en rejäl paltkoma. Jag skyller på morsan och julmaten. Nu drar jag till London så det blir väl tyst från min sida ännu några dagar. Men kanske Jonas vaknar upp...

Gott nytt år alla Extraalltbesökare!

Julkalendern: Panda Bear

På mitt jobb finns en dörr som jag måste passera ett par gånger om dagen. Förut stod dörren öppen. Jag kunde glida fram i korridoren med den illusion av snabbhet, smidighet och effektiv brådska som man behöver upprätthålla inför sig själv när man jobbar statligt.

Men sedan i somras har dörren stått stängd, så att jag måste skjuta upp den vid varje passering. Antagligen någon brandskyddsåtgärd. Lite jobbigt, illusionen av smidighet spricker.

Men det gör inte så mycket. Varje gång man öppnar dörren ger den nämligen ifrån sig ett lågt knarrande. Eller snarare ett hoande. Det låter exakt som ugglelätet som inleder Panda Bears ”Bros”.

Så varje dag har jag påmints om denna låt från årets bästa album, ”Person Pitch”.

Panda Bear är Noah Lennox, känd som medlem i Animal Collective. Även de släppte ett bra album i år, men jag har ändå inte lyssnat på ”Strawberry Jam” en tiondel av vad jag lyssnat på ”Person Pitch”. Kanske av den enkla anledningen att Panda Bear har gjort den mest lättillgängliga skiva som kommit från Animal Collective, vilket ju ändå inte betyder att det här är något för Kaj Kindvall.

Men det är enorm skillnad mot Panda Bears förra soloskiva, ”Young Prayer”, som skulle kunna användas bevismaterial för tesen att det nu för tiden är alldeles för lätt att spela in och sprida musik. Helt utan styrfart driver den omkring medan Lennox lallar och plinkar lite på gitarren. Den ska handla om sorgen efter hans fars död, men jag blir ledsen av att lyssna på den.

”Person Pitch” är däremot en feelgoodskiva. ”Try to remember always, always to have a good time” sjunger han i “Comfy in Nautica”.

Det är en sjungamedskiva, en skiva för att börja ta hoppsasteg på promenaden. Det här är sådant som de fyra killarna i ”Stand By Me” hade kunnat nynna på när de gick där på järnvägsspåret 1959 i Stephen Kings barndom. Eller får jag den associationen bara för att både ”Comfy in Nautica” och ”Take Pills” inleds med vad som låter som tågljud? Nej, den idylliska känsla finns där. Så blir det väl när man samplar Tornados, som Panda Bear gör på två spår. Å andra sidan samplar han också Scott Walker, Cat Stevens och Kraftwerk.

Ovanpå samplingar ligger melodierna och Beach Boys-stämsången. Noah Lennox hängde filtar över soffbordet, kröp in där i sitt pandaide och lekt hela släkten Wilson med sin mikrofon. Och ut kom ”Person Pitch”, en bevis för att bra musik kan göra så oerhört gott. Jag har behövt de där påminnande uggleljuden vid dörren. Jag har mått bättre av de där hoppsastegen.

Panda Bear – ”Take Pills”

Julkalendern: Biosammanbrottet

Inte underligt att Bergman drog sin sista suck. I år dog bion i Sverige. Det blir i princip ett monopol. Hela landet som Borlänge. Gå in här och försök att välja biograf.

Ett monopol är ju inte annat än vad vi förtjänar när vi sitter hemma och ser på film på tv- och dataskärmar. Jag tycker så synd om Astorias Mattias Nohrborg, som hade höga, men felriktade, ambitioner. 2007 fick han se både sitt Triangelfilm och sitt Astoria gå i konkurs. Och så brann hela Triangelfilms lager upp. Snacka om att ha ett skitår.

Även på biodukarna har det varit ett dåligt svenskt år. Fast det har egentligen inte stört mig. Jag har bara sett två svenska filmer, ”Darling” och ”Du levande”, och de var otroligt bra, roliga och allvarsamma omvartannat.

Nu kommer julen och vi förväntas se ”Arn”. Det är den sluga strategin från filmindustrin: när allt fler ser på film på tv, då ska folk vilja gå till biografen för att se en stereoidpumpad TV4-storhelgdramaproduktion. Avbryts filmen av reklam med nyheter och väder?

Utan att ha sett ”Arn”: att ”Det sjunde inseglet” nämns i recensioner av ”Arn”, det är så underligt att Bergman inte ens bevärdigar det med en vändning i graven.

Graceland överallt

Vaknade av det här i Svenska dagbladet i dag (artikel ej på nätet). Det är ju en händelse som ser ut som en tanke, (apropå gårdagens julkalendertext, alltså) men det är det inte.

Julkalendern: Graceland

Det har varit mycket Afrika i år.

Den meningen har man ju fått höra. Men smaka på den. Förutom den vanliga sjukan med att smälla samman hela den myllrande, gigantiska, skiftande kontinenten till en enhet, så undrar man ju om det någonsin är särskilt lite Afrika något år.

Men det har verkligen varit mycket afrikanskt även i år. På catwalken, i köket, på konsertscener (minst en chans i månaden att se ”äkta ökenblues”), på bloggar och i hörlurarna.

På det musikaliska planet har mycket filtrerats genom Paul Simons ”Graceland” från 1986. Den kan inte kallas en bortglömd klassiker, men den är inte heller ständigt aktuell. På samma sätt som alla för några år sedan drog fram sina Princeskivor drog alla i år fram ”Graceland”.

Man kan ha invändningar mot den slutsatsen också.

Som att Tangoterjes re-edit av Paul Simons ”Diamonds on the soles of her shoes” ju kom redan hösten 2006.

Som att New York-bandet Vampire Weekend, med sin låt ”Cape Cod Kwassa Kwassa”, kanske har rätt när de i senaste Sonic tycker att det är slött av journalister att bara tro att de påverkats av ”Graceland”, när de faktiskt även lyssnat på kongolesisk pop i första hand.

Som att Jens Lekman visserligen tipsat om afrikansk pop en hel del, men när han gjorde en cover av Paul Simons ”Homeless” var den ganska oafrikansk.

Men jag väljer att skita i invändningarna. Lyssna på Jens, en kortedaling som drömmer om en newyorkare som drömmer om Afrika som till stora delar drömmer om norra Europa, där cirkeln sluts.

Jens Lekman – ”Homeless” (från bonusskivan ”Kalendervägen 113 D”)

Paul Simon - ”Homeless” (demo)

Vampire Weekend – ”Cape Cod Kwassa Kwassa”

Dessutom, som bonus, den här väldigt 2007-iga och lätt afrikanska låten:
Taken By Trees – “Taken Too Young” (TTA remix)

Julkalendern: Järvinen

När man lyssnade på Säkert!:s album var det viktigt att ta bort ”Vi kommer att dö samtidigt”, den hurtsvängiga P3-hiten. Iväg med den, och kanske också den där Johnny Marr-pastischen om att gråta sig till sömns.

Intressant nog är det precis sådant egenmäktigt förfarande med albumspårens ordning som tydligen gör att Marit Bergman (med många hurtsvängiga P3-hittar på sitt samvete/CV) funderar på att inte ge ut fler album, enligt en intervju i SvD i somras. Jag förstår att hon inte vill göra hela album eftersom man ändå inte får betalt, men för att folk byter ordning på låtarna? "Kom igen, Marit", som den manlige P3-hitkillen Håkan H. skulle ha sagt.

Något sådant spår att ta bort finns inte på Anna Järvinens solodebut. Den är banne mig fulländad. Så i matchen om svenska kvinnliga artist i år vinner Anna Järvinen. Hon är inte heller lika kokett som Säkert! (det var PO Tidholm som kom med den beskrivningen i DN och jag tycker den är väldigt träffande.)

SVT:s "Musikbyrån" har låtit Järvinen och Säkert!-Annika mötas i en svensk cover på Kleerups och Robyns "With Every Heartbeat". Se här (54:45 in i klippet).

Julcensur

Jag tycker BBC gör rätt som censurerar "Fairytale of New York". Inte för att Kirsty MacColl rimmar "maggot" på "faggot", utan för att låten är så fruktansvärt uttjatad.

Sluta spela den! Sätt den i karantän i tolv år, sen kan vi försöka närma oss den igen. Det är ju inte som att det är brist på icke-uttjatade jullåtar vi kan lyssna på i stället. Till exempel Michael Jacksons "Little Christmas Tree" eller Vince Guaraldis ljuvliga "Christmas Time Is Here" från "A Charlie Brown Christmas".

Julkalendern: Kenneth

Årets sitcomkaraktär är så klart Kenneth the NBC page. Fullständigt namn Kenneth Ellen Parcell.

All heder åt Tina Fey, det är hon som har skapat ”30 Rock”, men det är inte henne jag skrattar åt. Och Alec Baldwin är visserligen den bästa skådisen, men ett bra ”30 Rock”-avsnitt fokuserar på Kenneth. Den bästa halvminuten hittills har varit Kenneths möte med Jerry Seinfeld i NBC-hissen. Ju mer jag tittar på ögonbrynens ryckningar precis i början av det här klippet, desto mer vill jag säga att Jack McBrayer är seriens bästa skådis.

Inget får ner Kenneths mungipor. Och självklart är det alltid lätt att i sin allt mer tilltagande cynism skratta åt ändlös entusiasm, på samma sätt som hobbymanagern Murray är den roligaste personen i ”Flight of the Conchords”. Där Murray misslyckas (eftersom bandet är lealösa och hopplösa, både i sina personligheter och som band) och blir besviken och sedan möjligen tar nya tag, där kör Kenneth bara på. Han lägger aldrig av. Han tar skiten, för han ÄLSKAR tv.

Kenneth är inte mycket annat än en klassisk new yorkisk drift med den gudsfruktiga helylle-Södern. (Hans ”coke addiction” visade sig vara Coca-Cola-beroende.) Eller ska jag kalla det en uttjatat drift? Men i alla fall inte lika uttjatad som driften med den inskränkta, rasistiska hillbilly-Södern. Och han heter Kenneth, inte Billy-Bob.

Julkalendern: Paketet

Här på bilden gör dom det. Här ger regeringen Victoria en platt-tv i 30-årspresent.

Jag har skrivit om det förut (och då skrev jag att jag inte tänkte skriva om det i årssammanfattningen, whatever), men så här i Nobelpristider undrar man om det är en nyhet som någon vill ska komma ut i internationell press. Om Nobelpriset är viktigt för bilden av Sverige runtom i världen, vad ger det här för bild? Kronprisessan fyller jämnt och den svenska regeringen tänker till och ger henne en tv.

Jag säger inte att de skulle gett henne ett tjog utsläppsrätter eller några fadderbarn i Eritrea. Eller att jag själv när jag fyller trettio om en vecka absolut inte skulle vilja ha en platt-tv. Jag säger bara att när regeringen ger kronprinsessan en present borde de tänkt på signalen den skickar ut. Och då borde det inte vara en sitta-still-hemma-titta-dvd-box-grej. En konsumera-mera-grej. En SMS-lån-grej. En OnOff-grej. (Som hon hade kunnat köpa själv.)

Julkalendern: Långkok

Potatis
Morötter
Kött (Märgpipa eller högrev)
Chipotle tabasco
Finhackad pepperoni
Oxfond (Touch of tase)
Finhackad lök
Rödvin eller öl
Lagerblad
Svartpeppar (hela)
1 st Gjutjärnsgryta
ca 4 timmar av din tid...

...och till det kanske en av årets bästa låtar:

Thurston Moore - "Honest James"

Hela skivan är faktiskt en av de bästa, sådär bra som bara Sonic Youth kan vara!

Julkalendern: Överanvänt ord

Hipster.

Julkalendern: Tracey

Tracey Thorn är "the thinking person's Madonna", som fattar att det är bra att omge sig med bra producenter, men som ändå har kontroll.

Det dröjde tjugofem år mellan första och andra soloskivan. Så länge hoppas jag vi inte behöver vänta nu. Ända sedan "Out of the Woods" höll mig vaken på bussar i våras har jag velat höra mer av samma.

Tracey Thorn - "It's All True"

Julkalendern: En kombination av mig och Jonas

...Ja, så är det nog med denna låt. Supermayer remixar Rufus Wainwright. En del Jonas och en del Adrian. Även fast jag gillar Rufus och Jonas nog tycker rätt bra om Supermayer förvisso, men det känns som att denna trudilutt summerar Extra allt 2007 på ett föredömligt sätt. Lyssna och njut:

Rufus Wainwright - "Tiergarten" (Supermayer Remix)

...eller som jag läste på någon blogg: Now the heroes of Teutonic technotronica have twisted Rufus Wainwright's Christmassy pomp-pop into something awesome shirtless dudes can sweat to in dark basements at five in the morning. Thanks again, Supermayer! (Hos Pinglewood)

Julkalendern: Edit

Årets edit-makare har nog utan större tvekan varit den gode fransosen Pilooski. Jag har nog hört hans edits från varenda typ av olika dj's. Disko-jockeys, rockabillysnubbar, soulfantaster och så de där som är lite mer svåra att genrebestämma. Och det är ju inte så konstigt för han gör det ju riktigt bra. Inget knussel utan bara rakt på, fetare bas, tyngre trummor och så lite klipp och klistra. Klart.

The Pointer Sisters - "Send Him Back" (Pilooski Edit)

Detta är väl inte den bästa editen han har gjort men ändå väldigt bra...

Julkalendern: Årets nya kvinnor

• Lykke Li
• Ulrika Schenström
• Sissela Benn
  
• Anna Järvinen
  
• Katrin Zytomierska/Schulman
  
• Kissey Asplund
  
• Eva Nazemson
  
• Natasha Khan
  
• Lil Mama
• Ruth Vega Fernandez
• Fanny Risberg
  
• SoKo
  

Julkalendern: Årets prispojke

Hur många har vunnit en Oscar och ett Nobelpris samma år?

Okej, ingen har gjort det, inte ens Al Gore. Priset till ”An Inconvenient Truth” för bästa dokumentär gick egentligen till regissören Davis Guggenheim, även om det var Al Gore som höll tacktalet med guldstatytetten i sin hand. Det är Al alla minns. Davis Who? liksom.

Den bonusäran kan väl Al Gore få. Genom just den här egenskapen, att ställa sig längst fram, framför andra, bli posterboy, har han lyckats konkretisera klimatfrågan och putta upp den på dagordningen. (Men vad som sedan händer, om det blir mer än tomma ord, det får vi se. För många är den enda vardagliga anpassningen för att minska koldioxidusläppen att köpa en SodaStream i stället för att dra hem mineralvatten.)

Och förresten, Al Gore hämtar ju idag inte heller hem Nobels fredspris ensam. Han delar det med Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC). Glöm inte dom bakom den här killen som sprider vad de kommit fram till. Men ett gäng vetenskapsmän hade nog inte varit lika roliga som gäster i ”30 Rock”.

Julkalendern: Årets drink

I år har vi, tack vare Magnus, druckit väldigt många Tatanka.

Grunden i Tatanka är Zubrówka, polsk bisongräsvodka med ett grässtrå i flaskan (finns i Systembolagets beställningssortiment, artikelnr 80235). Vodkans kaneliga smak gör att det tillsammans med äppeljuice och en citronskiva blir som äppelpaj.

Tatanka svalkar lika bra i Kraków i maj som på Spy Bar i november.

Julkalendern: Fixed

Här hade jag tänkt skriva nåt fyndigt om hur trendigt det har blivit att cykla fixed. Att det verkligen har boomat i år och alla trendnissar har börjat haka på. Det är kul! Men nu kom jag inte på så mycket fyndigt att skriva så vi struntar i det. Utan vi kan konstatera att sommaren 2008 kommer de flesta av oss bli lite less på att höra om hur bra, ballt, annorlunda, coolt, spirituellt, osv det är att cykla på en cykel med fast drivlina.

Detta fenomen till trots kan jag säga att det är galet underskattat att cykla runt med vinden i håret en fin vårdag, eller nu på vintern för den delen om man känner sig lite hågad.

* Stefan och Pelle gjorde en kul seriestrip på temat i sommras.

* Om man vill se på lite action så blir det filmvisning av Mash SF på Orionteatern nästa måndag.

* Ett av de först inläggen som gjordes på Extra allt handlade om fixed.

* Bilden ovan är tagen av Ruben från Höstkatten. Jag i mitten och Mange till höger.

Julkalendern: Harry Potter

Slutet. Upplösningen. Avgörandet. Jedins och Konungens och Den Förlorade Sonens återkomst på samma gång.

Fyra timmar efter att den släppts höll jag ”Harry Potter and the Deathly Hallows” i mina händer. Nej, jag köade inte utanför Sci-Fi-bokhandeln, det bara slumpade sig så att jag skulle ta ett tidigt charterflyg just den dagen. Så jag betalade Arlandas överpris och tog med mig Harry till stranden.

Så låg jag där, saltvattenrufsig i håret och med mina icke-Wayfarersglasögon (ja, ni ser ju själva på bilden) och var först på hela Samos med att få reda på vilka som dog. Jag slapp få det förstört av Alex Schulman (obs! spoilerlänk). I stället råkade jag senare under veckan möjligen själv förstöra för någon svensk på stranden genom att diskutera om slutet gjort Harry Potter till mer av en Jesusfigur eller mindre. (Det är ju enbart till sådant man har sina Bibelkunskaper.)

Just då kändes det väldigt viktigt, att få komma igenom boken så snabbt som möjligt, få veta hur det gick och sedan slippa Harry.

Och nu är det över och jag behöver aldrig mer traggla mig förbi sida upp och sida ner om hur Harry, Hermione och Ron bråkar och blir grötmyndigt upprörda när någon de känner förolämpas, bara för att komma till det jag vill åt, hur det ska gå. För av någon anledning ville jag alltid veta det.

Nu hoppas jag att Joanne Rowling gör det enda rätta och lutar sig tillbaka. Ägnar sig åt välgörenhetsarbete, aldrig skriver en enda rad mer och försöker behålla någon sorts kontrasterande värdighet gentemot alla andra filmer och böcker om utvalda pojkar som gör magiska saker och räddar världen.

Reklam: Ny namnlös fredagsklubb

Nytt fredagshäng minsann.

De trenne diskofilerna Stefan Thungren, Adrian Nilsson och Magnus Högmyr styr från och med denna fredag upp fredagskvällarnas musik i baren på Imperiet.

Festen kickstartar helgen redan i after workens tidervarv kl 18 på Fredagskvällen, sedan varvas vinylerna succesivt upp fram till kl 01. I och med det korta varslet smygstartar vi med en omastrad version av vårt soundtrack till götgatans nya barhäng. Men du kan lätt bocka av
några tolvtummare med allt från Glass Candy och Diskjokke till Sniff & The Tears och Bow Wow Wow. Och så kommer vi bjuda in tajta gäster så ofta vi kan.

Somliga kallar det skäggdisko, andra balearic, men en viss Greg Wilson ringade in sitautionen bra när han drog till med ”the scene with no name”.

Ja, typ så.

Ett eklektiskt anfall. Helt enkelt.

/ Stefan, Adrian och Magnus

Imperiet
Skatteskrapan, Götgatan 78.
Ingång Åsötorget.
Kl 18-01. Fri entré.

Julkalendern: Hela familjen Schulman bloggar...

...men om vad?

Julkalendern: Ring ring

Årets teknik har inte ens släppts i Sverige ännu men sällan har väl peppen varit så stor. iPhone är rent och skärt habegär! Under hösten har det dykt upp fler och fler kompisar som har köpt en lur i USA och fulhackat och bara åsynen av den lilla manicken får folka att gå i spinn. När man sedan får testa funktionaliteten så får man ett fånigt leende på läpparna, att jämföra med första gången man testade 3's utdöda funktion med att ringa videosamtal (är det någon som gör det nu för tiden?) Det enda som var bra med de där videosamtalen var när man skickade ner en polare till godisbutiken och han kunde videoringa tillbaks och man kunde guida honom i vilken sorts lakrits det var man skulle ha!

- Nej, inte de med pulver på, lite till höger, stopp. Ja de där saltapaddorna. Inte så många, en till... Ja, ni fattar.

Nu återstår det väl att se vilket öde iPhonen går till mötes men jag har dreglat över den lite under året iallafall!

Julkalendern: Rufus Wainwright

Hur min söndagkväll var? Tja, en kanadensisk bög i lederhosen sjöng Gershwin för mig framför en svartvit USA-flagga med stora broscher på. Vad gjorde ni, såg Van Vetereen lösa ett fall på TV4? Ja, det gjorde ni.

Det kändes något underligt att stressad behöva ringa runt bland sina kompisar timmarna innan för att få någon att följa med mig till Cirkus och se Rufus Wainwright. (Er jag missade att ringa, förlåt mig. Anmäl er till min ”ha-en-biljett-över”-lista.) De flesta satt i tv-soffan och orkade inte följa med.

Hade ni inte förstått att det är skulle bli årets konsert? Har inte alla förstått att Rufus Wainwright alltid ställer till med lysande show? Har ni inte förstått att ”Going to a Town” är årets bästa skildring av en Europaälskande amerikans besvikelse på hemlandet? Hur kunde ni missa ett tillfälle att få höra ”The Arts Teacher” live? Eller kanske till och med ”Pretty Things”?

Show förväntades och show fick vi. Det var over-the-top, lederhosen, högklackat, dansnummer, acapellasång, deltagande från publiken. Rufus Wainwright bytte fram och tillbaka mellan instrumenten och stilarna, högljutt och lågmält om vartannat, kanske på bekostnad av den av DN:s recensent Po Tidholm så eftertraktade ”magin”. I stället fick vi… tja, euforin.

Förr om åren har jag i Extra allts julkalender gjort listor över konserter jag missat och de jag inte missat. I år har jag missat nästan alla konserter. Men två jag sett har mycket gemensamt: Dolly Parton på Globen och Rufus Wainwright på Cirkus. Båda med gayikoner, båda med klädbyten, båda med väldigt tvära kast, båda med fanatisk publik.

Men okej, Dolly var ännu mer over-the-top. En kille i Elviskostym till exempel, det hade inte Rufus. Kanske har han det på nästa turné. Lite lätt hybris tycks han börja få. Ett par steg uppåt har ju hans karriär tagit, särskilt det senaste året. Det tog fem album, men nu jävlar… Nu står han där på scenen och säger att nästa gång får vi se honom spela på en arena och att han nog får en Grammy för sitt kommande Judy Garland-album och att hans tidiga skivor är underuppskattade, men att det ju är bra för de som inte hört dem än. Han må försöka gömma det här bakom en glimt i ögat, men jag tror ändå han menar det. Han vill höra att vi älskar honom, så han ber oss säga det, och vi säger det.

Risken finns ju att det blir ungefär som för The Hives, som ju tyckte det var kul att säga att de var världens bästa band, men till slut insåg de att det fanns folk i publiken som faktiskt tyckte så. Och då blev det inte lika roligt.

Men vad gör jag nu, pratar om The Hives när det handlar om Rufus Wainwright, det är gradskillnad. Det är omöjligt att inte säga att man älskar honom när han sjunger som han gör. Och när han dessutom anstränger sig för att ge oss något mer än det. Han hade kunnat sitta ensam vid en flygel, spara in på budgeten för musiker, kostym, ljus, dekor. Men han vill ställa till med show.

Den enda eftergiften för showens skull är att alla musiker får en liten stund på sig att spela solo precis innan extranumren. Det ger Rufus Wainwright lite mer tid att byta kostym och ladda om. Så precis som till och med samarbetspartner Neil Tennant fick acceptera ett trumsolo på Pet Shop Boys första turné, hur ideologiskt anti-rock de än ville vara så måste det finnas tid för kostymbyten, så får vi acceptera en onödigt lång tid i strålkastarljuset för basisten.

Nog om kostymbytena. Det är allra bäst när någon annan sitter vid flygeln och Rufus Wainwright står längst fram i spotlighten. När det är inte är singer/songwriter eller invecklade arrangemang, utan gammeldags chansonunderhållning. Det är så att man vill att vi ska sitta vid små nattklubbsbord med en Martini, kanske på Berns.

Då får man det bästa av Rufus Wainwright, hans röst, hans önskan att leva i en annan tid och hans vilja att underhålla. Då blev det magiskt. Medan ni tittade på Van Vetereen.

PS: Avdelningen ”me and ol’ Ruf’ are like sooOOoo connected”: När jag tänker ”spela ’The Arts Teacher’ nu då!”, då spelar han ”The Arts Teacher”. Men nej, ingen ”Pretty Things”.

Julkalendern: Ray Ban's

Det var väl ca 7 år sedan jag kände mig bekväm för första gången i ett par solglasögon. Jag såg lagom corny ut i dem och folk kollade lite snett på mig och frågade vad jag hade på mig (inte för att skaffa likadana utan mer för att markera att det kanske inte var högsta mode) men de skyddade mot solen och jag tyckte jag var snygg .

Jag började ana oråd när brorsans ex frågade om hon kunde låna mina ray ban kopior (köpta för 30 danska riksdaler år i Århus) till en plåtning för en modeblaska tidigt i våras. Det var märkligt tänkte jag, de som jag har fått så mycket spe över.

Vad som hände därefter vet vi alla. Först tyckte jag det var lite tråkigt men rätt tidigt beslöt jag mig för att skita i det. Det är ju MINA glasögon och de passar mig. Jag tänker härda ut, til the bitter end and back again. Så det är egentligen nu min resa med Ray ban börjar. Efter att ha definierat sommaren 2007 så skall jag nu i några år leva med att ha förra och förrförra årets hetaste modetrend mitt i plytet. Det skall bli en spännande resa.

Julkalendern: Facebook

Vilket var egentligen det enskilt största tecknet på att Facebook tog över 2007? Det avgörande beviset på att Facebook spred sig in i varje diskussion allt eftersom de yngre vande sig av med MySpace och – vilket ju var Facebooks seger – allt eftersom många lite äldre vande sig vid att för första gången ”umgås” via nätet.

Var det rödtröjedagen till stöd för Burma? Nej, det budskapet spreds ju även via SMS.

Var det liknelsen med en tatuering du kommer ångra?

Var det Facebookskämten, som Facebook för nazister? Varsågod att fortsätta, än har ingen gjort Facebook för djur, för scouter, för hårdrockare, för fjorddiscoentusiaster. Möjligheterna är oändliga, men skratten har nog redan tagit slut.

Var det någon av alla de tidningskrönikörer som med en suck motvilligt erkände att ”ja, nu har jag också gått med”, som en standardiserad brasklapp?

Var det Bo Madestrands notis i DN Kultur, där han klagade på att det var reklam på Facebooksidan, på HANS sida, som han uppfattade det? Eller alla anti-Facebookkampanjer, som självklart fördes i form av Facebook-grupper?

Nej, det var inget av det där. Höjdpunkten för Facebook-kulten var när en hel Jens Lekman-publik i Malmö enligt uppgift unisont skanderade ”Facebook! Facebook! Facebook!” Var det någon som ville lägga till ”för nazister”?

Julkalendern: Umbarella-ella-ella-eh-eh-eh

Vi känner oss inte helt nöjda med att utnämna Rihannas ”Umbrella” till Årets Låt. Med den titeln menar vi alltså inte den låt vi tyckte var bäst under 2007, utan den vi kommer att förknippa 2007 med.

Och vi menar inte årets sommarplåga. (Vilken var det förresten, ”Cara Mia”?)

Vi menar låten man redan från första sekund förstod att man skulle bli trött på, men ändå gillade. Den där låten man redan från början visste att man skulle få höra massor av covers på. Den som både är bredkulturell reklamradiohit och smalkulturellt hipstercertifierad (i alla fall i början, innan den blir för stor). Den låt vi inte kan tänka oss att fira nyår utan att spela, för att kunna göra bokslut och sedan gå vidare. Helt enkelt årets ”Hey Ya”.

Var verkligen ”Umbrella” så stor? Förenar den oss alla? Eller är det möjligen så att vi nu kommit till punkten där Årets Låt faktiskt inte automatiskt finns. Att vi är så splittrade att vi inte ens har ÅRETS LÅT gemensam? Att det inte bara är fullt möjligt att isolera sig från topplistemusiken, inte bara enkelt att göra det, utan kanske också det absolut vanligaste att göra?

En kompis jag frågade om Årets Låt svarade att han blivit populärkulturell eremit och bara sitter och lyssnar igenom Billboards årstopplistor från femtio- och sextiotalen. Sedan klämde han ändå till med Ne-Yos ”Because of You”. Och visst, jag håller med honom, det är en av årets bästa låtar. En annan är Rihannas och Ne-Yos duett ”Hate That I Love You”, men ingen av dem är Årets Låt.

När populärkulturella eremiter om fyrtio år lyssnar igenom årstoppslistor från 2007 kommer de inte kunna missa ”Umbrella”. Rihanna låg etta på Englandslistan fler veckor i rad än någon har gjort sedan Wet Wet Wet med ”Love Is All Around”.

”Umbrella” är en låt för alla. Det är en gullig sång om livslång vänskap eller en sexinvit, beroende på om man väljer att höra uppmaningen på slutet som ”come in to me” eller ”come into me”. Vänskapsbiten dominerar självklart i Mandy Moores myscover (”you just can’t deny how melodic this song is”) och i Montt Mardiés svenska översättning ”Paraply”. Andra som gjort covers är Patrick Wolf och svenska ”hårdrockarna” Lillasyster. Chris Brown kallade sin version ”Cinderella” och Lil’ Mama gjorde en remix.

Så den här låten förenar inte bara Ne-Yo, Chris Brown, Jay-Z och Lil’ Mama, utan dessutom Mandy Moore, Montt Mardié, Patrick Wolf och några hårdrockare från Göteborg. Även om vi inte känner oss helt nöjda med att utnämna Rihannas ”Umbrella” till Årets Låt så måste vi.