Hot Chip again

Ni kanske har märkt att det är läskigt jämnt i omröstningen om vilken som ska vara sista låten när Extra allt firar tre år på Pet Sounds Bar på fredag. Just nu är det lika mellan Kaah, Hellström och Folds & Wainwright. Fortsätt rösta (man kan rösta en gång per dag). Snöret dras fredag eftermiddag.

Sist ligger Hot Chip och deras ”Made in the Dark”. Typiskt. Bara för att ni inte har hört den, men den finns ju för sjutton för provlyssning. Lyssna, det är vackert.

Precis som med bob hund kring 1998 upptäcker jag att det är de lugna låtarna jag fäster mig vid på nya albumet (som ju också heter ”Made in the Dark”), trots den nätspridda versionens störande datorröst mitt i låtarna. Titellåten och ”We’re Looking for a Lot of Love” och ”In the Privacy of Our Love”, de gick rakt in i hjärtat. En sådan sak kan lätt göra en rädd, att man håller på att bli gammal, att man håller på att bli en softie, att man var på ett sluttande plan och snart kommer stänga av så fort något låter högt eller bullrigt. Men som sagt, jag hade samma rädsla 1998 också och än lyssnar jag på oväsen och pumpande dansmusik. Efter ett tag satte sig även de dansiga Hot Chip-låtarna.

För övrigt har Hot Chip nu etablerat sig tillräckligt för att vara på omslaget till minst fyra musikmagasin som gärna vill vara smala, men ändå känner att de skaffa läsare genom att locka med ett band som precis släppt ett album som följer upp en stor framgång. Breda, men med en känsla av smalt. Eller om det är tvärtom. Såna band brukar hamna på tidningsomslag, särskilt om de klär sig färggrant. Så allt är som vanligt i musikmagasinshyllan.

Extra mycket som vanligt är det självklart bland de brittiska tidningarna. Senaste Record Collector och Uncut har Bob Dylan på omslaget. Mojo har Radiohead. NME har Pete Doherty. Q har – trots rubriker som ”best 10 new acts of the year” – valt att visa Bono, Chris Martin och Noel Gallagher. Jag skulle ge vad som helst för ett studiebesök på Q-redaktionen. Det måste vara en världsfrånvänd plats. Musikjournalistikens motsvarighet till en Amishkoloni.

Tack för kaffet, Stieg

Som näst siste svensk har jag nu läst Stieg Larssons tre deckare. Och de var ju spännande och bra underhållning. Mitt i all spänning hann han också säga en del om att män är äckliga. Dessutom att grävande journalister är bra (historiker kommer lätt kunna konstatera att detta var pre-Trondgate).

Trots detta är det kaffet jag mest kommer minnas av läsningen. Det dricks kopiösa mängder kaffe i de här tre böckerna. Det baljas från första sidan i "Män som hatar kvinnor" till sista sidan i "Luftslottet som sprängdes". Det är inget jag bara säger, det är verkligen så, från första till sista sidan. Under de där två tusen sidorna blir det en hel del koffein. Mest bryggkaffe, ibland kokkaffe och ibland espresso.

Till kaffet äts smörgåsar. Möjligen baguetter eller bagels. Ibland äter Lisbeth Salander en Billy's, ibland lagar Mikael Blomkvist en gryta, ibland gås det på restaurang, men mest äts det smörgåsar. Och dricks kaffe.

Visst, Sverige är ett land av kaffedrickare, bara Finland slår oss per capita. Och poliser och journalister dricker mer kaffe än andra, se bara den fina bilden från "Mannen på taket" (i repris från i somras).

Men det finns även tedrickare. Det finns de som inte dricker kaffe efter klockan åtta, eller sex eller fem. Det finns de som släcker törst med vatten, öl, läsk, saft, juice, vin. Det finns de som äter annat än mackor när de ska äta frukost eller få till snabb, enkel föda hemma. De äter till exempel fil eller yoghurt eller frukt.

Tydligen var det så att Stieg själv "drack enorma mängder kaffe" och "knappt åt vanlig mat", enligt den här artikeln. Det gör att jag ser framför mig en Stieg Larsson som inte skrev in ytterligare en kopp kaffe för att han trodde att karaktärerna Salander eller Blomkvist verkligen ville ha kaffe i det läget, utan för att han, Stieg, skulle ha velat ha kaffe i det läget. Det gör att jag undrar om jag är först med att tänkt på det här, om till exempel ingen förlagsredaktör reagerade på det. Men redaktörer dricker kanske också enorma mängder kaffe.

Fira på fredag

Vid början av 2005 slog vi (Jonas och Adrian) oss ihop och gjorde Extra allt till den bästa blogg vi någonsin haft.

Vi firar det här treårsjubiléet genom att på fredag 1 februari ta över källaren på Pet Sounds Bar, Skånegatan 80. Från klockan 19 och ända fram till 01. Du och alla du känner är varmt välkomna.

Dit har vi bjudit in våra vänner på DJ-stafett. Och våra vänner, det är bra folk det, från klubblivet, konsultvärlden, media, andra ankdammar. De kommer välja lysande musik hela kvällen.

Men vi vill helst att varenda en av Extra allts läsare ska få vara dj:s, så kvällens allra sista låt får du välja genom att rösta här:

Sista låten ska vara...
	Ben Folds & Rufus Wainwright "Careless Whisper"
	Nilsson "Without You"
	Kaah "Innan du går"
	Håkan Hellström "Gårdakvarnar och skit"
	Hot Chip "Made in the Dark"
Free polls from Pollhost.com

Och om du behöver lyssna för att kunna göra ett välinformerat val, gör det nedan. Vi ses på fredag!

Ben Folds & Rufus Wainwright – “Careless Whisper” (live)
Nilsson – “Without You”
Kaah – “Innan du går”
Håkan Hellström – “Gårdakvarnar och skit”
Hot Chip –”Made in the Dark”

Årets låt!

Tog ju inte direkt lång tid innan årets bästa låt dök upp. Men den är här. Med Antony (Antony & the Johnsons - Antony, närmare bestämt) på sång. Allt som Hercules & Love Affair hittils har släppt ifrån sig har varit världsklass så man kanske till och med skulle drista sig till att säga att det kommer bli årets bästa skiva, när den nu släpps... Varsågod folks, Extra Allt presenterar bästa låten 2008:

Hercules & Love Affair - Blind (Feat. Antony)

Ps. På fredag firar vi 3 år med Extra Allt med en stor fest. Håll ögonen öppna!

Bonds mängd av tröst

Det här blir spännande. Det avslöjades i dag att nya Bondfilmen (tidigare enbart känd som "Bond 22") ska heta "Quantum of Solace". Namnet kommer från en Ian Fleming-novell från 1960, som inte handlar särskilt mycket om James Bond.

Detta är alltså i känd Bondtradition att ta en titel från något Flemingrelaterat för att ge det hela lite autenticitet och sedan fylla manuset med helt egna saker. Gärna explosioner och män med livsfarliga hattar.

Hur kommer filmbolaget göra med titeln i Sverige? Efter att ha översatt "For Your Eyes Only" till "Ur dödlig synvinkel" måste man ha blivit lite snopna när "A View to a Kill" dök upp, där översättningen hade passat bättre. Och när "Licence to Kill" kom kunde man ju inte direkt återanvända "Med rätt att döda", för den titeln hade man redan använt för "Dr No". Sedan översatte man inte "Tomorrow Never Dies", men två år senare fick "The World Is Not Enough" heta "Världen räcker inte till" på svenska. Sedan tillbaka till att inte översätta med "Die Another Day". Och "Casino Royale" är ju ett egennamn, som inte ens skulle ha översatts på sextio- eller sjuttiotalen ("Goldfinger", "Moonraker").

Men nu sitter de där med "Quantum of Solace". Vad ska de göra? Jag vet inte exakt vad sammanhanget är, men "mängden av tröst" betyder det väl ungefär? Och det låter ju inte så säljande med "James Bond är tillbaka i 'MÄNGDEN AV TRÖST!'"

Om filmen får behålla originaltiteln skulle jag säga att det är en milstolpe i svensk filmöversättning, att det inte anses värt att översätta titlar ens för riktigt stora, breda filmer, eftersom originaltitlarna är så kända ändå. Att det inte handlar om att riskera töntighet (som väl var bakgrunden till att vi aldrig fick se "Morgondagen dör aldrig" eller "Dö en dag till"). Att det inte spelar någon roll om titeln därmed blir svår att uttala eller förstå. Det tydligaste exemplet på det har väl tidigare varit "Road to Perdition" med Tom Hanks, som fick heta just det, trots att inte särskilt många svenskar på rak arm vet vad "perdition" betyder. Och då kan man ju undra vad titeln spelar för roll.

Men som sagt, det blir spännande att se.


PS: "Perdition" betyder undergång, fördärv, evig fördömelse. Och "Vägen till undergång" hade jag tyckt var en rätt tung titel.

PS2: Daniel Craig i Empire om titeln. Tack för tipset, Peter!

Dagens citat

“There are two kinds of people in the world, those who believe there are two kinds of people in the world and those who don't.”

Robert Benchley,

amerikansk skribent och skådespelare (1889-1945)

Mer sagt av honom här.

PS: Det här citatet upptäckte jag genom att ledas härifrån till hit och sedan landa här.

"Ingen helgknarkar i Borlänge"

Rockfestivalscopy när den är som… eh… ”rockigast”?

Pressmeddelandet för endagsrockfestivalen Where the action is innehåller fler godbitar än den i rubriken. (Som alltså ska styrka att Mando Diao är på riktigt. Man vill väl säga att i Borlänge är alla narkomaner faktiskt riktiga narkomaner som tar narkotika på heltid.)

Vad sägs om att the Hives beskrivs som ”musikens Kuba fast i en konsensus-variant”, eller att Sahara Hotnights har ”satt ner foten mitt i det svenska folkhemmet utan att kompromissa en enda millimeter”.

Och självklart den här: ”I och med detta känns det både som att en cirkel sluts och att en dörr öppnas.”

Elva Oscarsaktuella filmer

Natten till onsdag presenteras Oscarsnomineringarna. I år ska jag göra ett ärligt försök att se så många av filmerna som möjligt innan priserna delas ut om en månad.

Redan nu kan man gissa vilka som får flest nomineringar, utifrån vilka som fick Golden Globes och den här artikeln där tunga filmkritiker uttalar sig.

Det verkar mest handla om de här elva filmerna:

• ”Fjärilen i glaskupan”
• ”There Will Be Blood”
• ”No Country For Old Men”
• ”Michael Clayton”
• ”Eastern Promises”
• ”Juno”
• ”Sweeney Todd”
• ”I’m Not There”
• ”Away From Her”
• ”Gone Baby Gone”
• ”Försoning”

Ja, ni märkte att jag lade ”Försoning” sist. Jag är mycket tveksam till att se en filmatisering med Keira Knightley innan jag har läst boken.

Lita aldrig på "this is our music - människor"

Följer SvD's bloggar med mycket stort nöje. Samtliga är bra eller åtminstonde läsvärda. Slår DN's rejält på fingrarna. SvD slår faktiskt DN på fingrarna i alla avseenden som jag kommer på nu, men det är en helt annan bloggpostning som vi kan ta vid ett annat tillfälle.

En av dessa Svenskan-bloggarna är Kristin Lundell. Hon är ett riktigt popsnöre vad det verkar. Pop, pop och lite mer pop. Med betoning på indie såklart. Jag gillar att kika in på hennes blogg ibland och liksom få en uppdatering på vad som gäller om man är insyltad i den slags musik. Tjuvkika lite. Så att man kan vara delaktig i tugget nere på Pet Sounds och slipper få höra:

"-Va, vet du inte vilka Sefurriousiosis är! Vilken planet har du varit på de sista fyra dagarna"

Inte för att jag bryr mig så där fruktansvärt men det tar så mycket tid när folk sedan skall förklara vilket detta fantastiska nya band är istället för att jag bara säger "jo, jag vet vad det är" och så kan konversationen gå vidare.

Iallafall så har Kristin Lundell tjatat riktigt mycket om Flight of the Conchords hela hösten, faktiskt så mycket att jag har blivit lite intresserad. Vad som fick mig att gå hela vägen var några dagar efter nyår hos min gamle vän Johan i London (sent med mycket engelsk lager i kroppen) som youtube-visade en massa roliga klipp från serien. Jag hade fruktansvärt kul och det första jag gjorde när jag kom hem var att ladda ner skiten.

MEN. Vilken jävla rappakalja. Det suger. Monumentalt. ok, en viss överdrift där, men det enda som är bra är deras musiksnuttar som är roliga (roligare om man är lite småfull på fest) resten av serien då det liksom skall vara någon handling är outhärdligt segt och trist. Handlingen drivs inte frammåt och man etablerar ingen relation med karaktärerna. Bara en transportsträcka mellan de musikaliska inslagen.

Så här vill jag ta tillfället i akt och uppmana er att bespara värdefull tid och se alla roliga musiksnuttar på youtube istället. Strunta i serien och lyssna på lite sjysst musik istället.

50 ways to love your leaver

Två bra saker: en bra låt och Mupparna.

Murmeldjurets dag

Såg om ”Groundhog Day” igår. ”Måndag hela veckan”, alltså. Självklart ett nöje.

Filmens bästa egenskap är att vi aldrig tvingas på någon tillkrånglad, magisk förklaring till varför Phil Connors/Bill Murray fastnar i en tidsloop. (Kanske är det Buffy-nörden Jonathan?)

Men ändå kunde jag inte låta bli att tänka på hur den hade kunnat göras mörkare. Kännas lite mer. Mer Charlie Kaufmansk, kanske, men mest mer nutida.

Så bara några detaljer att klaga på:

- Andie McDowell. Minns att jag som tonåring när ”Groundhog Day” och ”Fyra bröllop…” kom tyckte att hon var väldigt snygg och bedårande. Nu tycker jag hon är menlös och hennes förfinade southern drawl känns irriterande. Varför måste bara Phil anpassa sig efter henne? Varför framställs hon som någon sorts idealmänniska? Är man automatisk god för att man gillar poesi, skålar för freden och tycker att även män ska byta blöjor? Jämför med kvinnoporträtten i Kaufmans filmer.

- Den svenska titeln, ”Måndag hela veckan”. När jag tänker efter så tror jag att den är en bidragande orsak till att det är svårt att ta in hur fruktansvärt länge Phil Connors faktiskt återupplever den där dagen. Som om det bara var en vecka, ett par veckor, lite småjobbigt. Men utan att ha räknat antalet dagar vi får se (vad kan det vara, ett trettiotal?) så inser man att det inte handlar om att ha en jobbig vecka. Snarare ett jobbigt liv. Phil Connors säger faktiskt att han blivit så bra på att kasta kort i en hatt för att han har övat i sex månader. Tydligen har regissören Harold Ramis (enligt Wikipedia, utan källhänvisning) sagt att Phil Connors lever samma dag i tio år. ”Måndag hela livet” hade varit en bättre titel. Dessutom, inget i filmen säger att det skulle vara en måndag.

En snabbt besök på IMDB och lite amatöröversättning ger en hel del andra namnförslag: ”En ny dag gryr” (Danmark och Norge), ”Fångad i tiden” (Spanien), ”En dag utan slut” (Frankrike) eller varför inte som det alternativ fransktalande kanadensarna, grekerna och finnarna valde, helt enkelt ”Murmeldjurets dag”? Tyskarna drog till med den poetiska ”...und täglich grüßt das Murmeltier”.

- Affischen. Även den har nog bidragit till att man inte känner Phil Connors’ smärta. Titta på den. Det är helt otroligt att filmaffischkonsten befann sig i detta sorgliga läge för bara femton år sedan. Kom ihåg att det här inte var någon direkt-till-video-film, det var högbudget. Det vi får se är Bill Murray instängd i en gammaldags väckarklocka (som inte finns i filmen, där det ju tvärtom görs en väldigt tydlig grej av hur klockradions siffror vänder från 05:59 till 06:00). Bill Murray ser inte ens särskilt irriterad ut, han småler där inne i klockan. Någon har klistrat in ett par händer också, så att det ska se ut som om han vill ta sig ut. Men det ser ut som han dansar The Vogue. Framför ser vi Andie McDowell inklippt med en min som väl ska betyda ”hmm… så tokig han är”.

Och bakom, bakom allt, där ser vi en bild som ska föreställa soluppgång och morgon. Men det är ju en fantastisk morgon! En soluppgång att drömma om! En morgon man skulle kunna se fram emot att återuppleva! En höstmorgon! Det är väldigt långt från den genomgråa, kalla, slaskiga februarimorgon som Phil Connors tvingas möta om och om igen. I tio år.

Och så till slut en grej att vara tacksam för. Den viktiga, välbehövligt icke-pluttinuttiga sista repliken i filmen (”Let’s rent to start”) uppges, återigen utan källa på Wikipedia, ha varit framimproviserad. Tack för den, Bill.

Dance to stop global warming

Jag älskar introt till "Dear Miami" med Róisín Murphy. Resten är bra också, men blir lite väl jämntjockt. Har inte letat rätt på den där liveversionen Kjell Häglund skrev om.

Men det var inte förrän idag som jag insåg att "Dear Miami" är en poplåt om klimathotet:

"Dear Miami /You're the first to go / Disappearing / Under melting snow /Each and everyone / Turn your critical eye / On the burning sun / And try not to cry"

Så det går att göra bra pop om klimathotet. Vilket jag tycker att någon borde påminna Johan Renck om. Jag minns hur han kring "The Great Blondino" i någon kvällstidningsintervju sa att han tyckte det var så otroligt pinsamt att han på debuten hade sjungit om miljöförstöring. Det kunde han inte stå för längre. Men nu har vinden vänt och hans kappa också, så han gör filmer med bajsande kor. Medan Róisín Murphy gör en bra poplåt.

Something you love and understand

Apropå att jag gillar My Morning Jacket, här kommer lite livsvisdom från amerikanska södern, från 1973.

Lynyrd Skynyrd - ”Simple Man”

Och jag tycker att det är en bra ambition, att vara en enkel och begriplig person. Be something you love and understand. Det är en tröst i de stunder när man kommer på sig själv med att vilja vara mer komplicerad, mer invecklad, något annat.

The IT Crowd

Trodde aldrig att en komediserie som till så stor del utspelas i ett enda rum skulle kunna vara så rolig som "The IT Crowd" är. Kanske blir den amerikanska versionen ännu bättre än det brittiska originalet, om de undviker att ha två av tre huvudrollsinnehavare som ständigt spelar över. Den tredje britten, Richard Aoyade som spelar Moss, får följa med till USA, good for him.

Men jag oroas över att scenografin för de här nördarna bland annat består av flera My Morning Jacket-affischer. Är det alltså att bara svettinpyrda, tjejovana IT-killar som lyssnar på My Morning Jacket? Är det alltså vad folk tror att jag är när jag har min "It Still Moves"-t-shirt?

Gamla leker!

Kan ingen göra en metablogg som enbart samlar ihop bilder i kategorin "äldre släktingar spelar julklapps-Wii/Guitar Hero, ooooh det är så gulligt"?

Bilder ovan lånade från Daniel Åberg, Fashionmuslimetterna och Helena.

Tre år

I dag har jag skrivit på Extra allt i exakt tre år. Jag vet inte varför. Jag vet inte varför jag inte slutar.

Kanske är det att det ändå känns som om vi då och då får till det. Som i de här fallen:

Den första svenska längre intervjun med Ariel Pink i februari 2005

En genomgång av den orimmade texten till ”De sista ljuva åren” med Lasse Stefanz

IQ-test med Franz Ferdinand

En efterlysning av vad som motiverar Ebba von Sydow, som än inte har gett ut någon chic lit

Tips om Midlake långt innan alla andra

När jag hade betalat 120 spänn för att se Jane Fonda bli intervjuad

Genomgången av gratistidningarnas mer än snarlika innehåll

Påpekandet att ”Mission: Impossible 3” hade snott från Jönssonligan

En musikmix Adrian gjorde med väldigt regniga låtar

En liten text om en trevlig, medelklassig parmiddag i Vasastan

Historien om Dala Rapping Force

Adrian fyllebloggar om att vara kär

Femtio ord om Robert Wyatt

Men de främsta trafikdragarna har ändå varit inläggen om knivställ och begravningsmusik. Ni anar inte hur många som googlat sig hit på orden ”passande begravningsmusik”, bara för att få det kastat rakt i ansiktena av Petter att de flesta människor är konformister och borde ha Iggy Pops ”I’m Bored” som avskedsmusik.

Slas och Stockholm

Jag väcktes av nyheten att Slas dött. Någon författare ombads av Ekot att sammanfatta vad vi kommer minnas av Stig Claessson. Han sa Stockholmsskildringarna, landsbygsskildringarna och rösten. I mitt nymornade läge ville jag protestera mot det där med Stockholm. Jag tänkte att Slas för att vara en riktig stockholmare ändå brydde sig om landsbygden och berättade om avfolkningen på ett så vackert, sorgset sätt att man ville flytta ut och starta lanthandel.

Men så insåg jag att Slas största påverkan på mitt liv inte är "Vem älskar Yngve Frej?" eller "På palmblad och rosor" eller någon annan bok. Det är den där litografin av honom som genom Statens konstråd lyckats hamna i det statliga kontorsrum där jag under ett par år satt och utredde. En stockholmsskildring, Danvikstull eller var det nu föreställer.

Det är kanske ingen tavla man skulle fastna för vid första anblick, det är bara en utsikt. Men en bra utsikt är viktig när man sitter och skriver. Titta på den högra lyktstolpen, visst är den underbart ranglig? Att behöva lämna kvar den tavlan var en onödig nackdel med att byta jobb. Jag längtade tillbaka till en mer lössläppt tid när statsstjänstemännen ansåg att kontorsinredning de använt i ett par år övergick till att bli deras personliga. Då hade jag kunnat ta tavlan under armen och hängt den på mitt nya kontor också. Men jag nöjde mig med att ta ett kort.

Jens has left the building

Jens Lekman har flyttat till Australien. På nyårsdagen åkte han med ett plan till Melbourne. Min kompis A gjorde det samma, på semester. Undrar om det var samma plan och om de hamnade bredvid varandra?