Glad Scottdag!

I skivbutikerna, onsdag

Här köar sportlovslediga ungdomar vid sextiden utanför Bengans på Drottninggatan för att se Skövdes Green Day, Neverstore spela. (Notera hur faktiskt inte alla i kön har färgat hår!) Med eget vittnesmål som bevis kan jag säga att vissa av de köande hade varit på plats innan butiken öppnade klockan tio.



Här står icke-sportlovsberörda yngre vuxna vid sextiden och ser Göteborgs Carole King, El Perro Del Mar spela på Pet Sounds på Skånegatan. (Notera hur faktiskt inte alla har plastbågade glasögon!) Utan någon som helst bevis är jag säker på att ingen väntat i butiken sedan klockan tio.

Gratis!!!!!

Någon, minns inte vem, karaktäriserade Jan Gradvalls krönikor som sammanfattningar av böcker som han köpt på Amazon. Och den mest kända boken i gränslandet business/kultur är så klart Chris Andersons "The Long Tail". Alla har skrivit om den, från Wired-artikeln till boken till övermättnaden.

Nu börjar det dra ihop sig till Andersons nästa bok, "Free" om hur saker kan prissättas till noll, som ska komma nästa år. Läs artikeln i Wired här. Att läsa är så klart helt GRATIS!

Jag ska läsa artikeln så fort jag kan. Tills dess noterar jag att Chris Anderson på sin blogg särskilt kommenterar att man, till skillnad från när Long Tail-artikeln publicerades, nu kan få den tryckta tidningen GRATIS. Bara man följer de här reglerna:

NO PURCHASE NECESSARY
You must be a legal resident of one of the 50 United States or the District of Columbia and at least 18 years of age as of the date of entry. To enter, visit www.wired.com/free and complete and submit the form as directed, including your full name and complete mailing address starting February 20, 2008 at 1:00 PM ET. One entry per person, household and/or e-mail address. If you are one of the first 10,000 people to reply, you will receive the March 2008 Issue of Wired Magazine (ARV $ 4.99). Please allow 6 to 8 weeks for delivery. Shipping in the United States only. Sponsor, and its parent companies, subsidiaries, affiliates, partners and promotion and advertising agencies are not responsible for technical, hardware, software, telephone or other communications malfunctions, errors or failures of any kind, lost or unavailable network connections, Web site, Internet, or ISP availability, unauthorized human intervention, traffic congestion, incomplete or inaccurate capture of entry information (regardless of cause) or failed, incomplete, garbled, jumbled or delayed computer transmissions which may limit one's ability to enter the Promotion, including any injury or damage to participant's or any other person's computer relating to or resulting from participating in this Promotion or downloading any materials in this Promotion. You may at times receive e-mail offers or information from Wired or carefully selected third parties. By providing your e-mail address, you grant Sponsor the right to send you commercial messages and share your address with others, unless specified otherwise as indicated on the entry form.

Enbart amerikaner, enbart äldre än 18 år, sex-åtta veckors väntan... för en gratis tidning. Om det är vad som följer med "the future of business", då vetefan. Eller hur, Gradvall? Nåja, vad han tycker får jag väl veta i en Dagens industri-krönika när som helst.

The Zombies till Borlänge!

Peace & Love-festivalen i Borlänge verkar ha tagit på sig rollen som bokare av återförenade band. Förra året var det Iggy & the Stooges, året innan New York Dolls. I år är det Sex Pistols, The Cult och W.A.S.P.

Ett tips till bandbokarna i Borlänge: the Zombies samtliga fyra levande medlemmar återförenas för att framföra hela albumet "Odessey & Oracle" i London i slutet av nästa vecka. Jag tror inte jag kommer loss för att åka dit. Men jag kan nog försöka att ta mig till Borlänge i slutet av juni. Det vill säga, om jag får se Colin Blunstone sjunga på Sveatorget.

Oscarfiasko

Jaha, inte mer än fyra rätt av elva, det var ju rätt kasst. Att missa tre av fyra skådespelarkategorier, det är ju unheard of. Men så tog jag ju också en chansning med Affleck i stället för att gissa på favoriten Bardem.

Min skämtsamma rubrik igår borde alltså ha varit "Yes, Coen for Oscar Men", som jag tror man kan säga är en riktig mening om man lägger in ett komma där. (Till mitt försvar kan jag ju säga att min rubrik faktiskt besannades, "There Will Be Blood" fick flera Oscars, för manlig huvudroll och foto.)

Men hur som helst kul att Diablo Cody fick ett pris för manuset till en helt ohistorisk och omustaschig film. Och kul att "The Bourne Ultimatum" fick båda ljudpriserna. Att den där Damien Rice-aktiga låten vann för bästa sång, det var däremot dåligt.

There Will Be Oscars

Det är en Extra allt-tradition att tippa Oscarsvinnarna. Natten till måndag är det dags för galan. Så även om jag inte har ansträngt mig för att se fler av filmerna än förra året, så kommer här mitt försök i de viktigaste kategorierna. Kanske satsar jag på lite väl säkra kort, kanske garderar jag mig lite väl. Jag vet inte.

Film: “There Will Be Blood”
Den enda nominerade som känns helt körd här är väl ”Juno” som är på tok för mycket ”Gilmore Girls”-mys för att komma i fråga. Men det blir nog ett historiskt drama med hög mustaschfaktor som vinner.

Regissör: Julian Schnabel ”Fjärilen i glaskupan”
Öppet lopp här också.

Manlig huvudroll: Daniel Day-Lewis ”There Will Be Blood”
Inget snack.

Kvinnlig huvudroll: Julie Christie ”Away from Her”
Svårare. Även om jag, som väl alla som sett ”Juno”, är kär i Ellen Page så är det liksom inte så mycket en skådespelarinsats som en personlighetsinsats. Och då ger man hellre statyn till en trotjänare som Christie.

Manlig biroll: Casey Affleck ”The Assassination of Jesse James...”
Jag tror på lillebrorsan. Möjligen Javier Bardem. Eller blir det Hal Holbrook? Mannen är ju nyss fyllda 83 år och Casey Affleck har femtio år på sig att komma ikapp om han skulle förlora.

Kvinnlig biroll: Cate Blanchett ”I'm Not There”
Nästan skandal om hon inte vinner.

Icke-engelskspråkig film: ”Katyn” Polen
Och här är det lika bra att erkänna att jag inte har någon som helst koll på de fem nominerade filmerna.

Animerad långfilm: ”Råttatouille”
En råtta i ett kök vinner. Whodathunkit?

Originalmanus: ”Juno”
En före detta strippa vinner. WhodathunkTHAT?

Manus efter förlaga: ”No Country For Old Men”
Bröderna Coen uppmuntras av juryn att skriva mer sånt här allvar. Eller så vinner PT Anderson för ”There Will Be Blood”.

Originalsång: ”Raise it Up” från ”August Rush”
Här måste jag tippa med hjärtat. Den här är helt enkelt bättre än de andra nominerade, lyssna själv här: ”So Close”, ”Happy Working Song” och ”That's How You Know” från ”Förtrollad”, ”Falling Slowly” från ”Once” och ”Raise It Up” från ”August Rush”.

För övrigt hoppas jag verkligen att svensken Per Hallberg och hans kollega får en statyett för ljudklippningen av ”The Bourne Ultimatum”. Jag såg den med hörlurar på och blev helt hänförd av hur fruktansvärt bra det lät. Verkligen en hörlursfilm.

I kväll

Det är fredag och självklart lyssnar vi på en smula disco Québécois från 1975:

Beauregard Violletti & Ste-Claire - ”Ce Soir (Je Sens Que Tout Peut M'Arriver)”

Deputy Droopy

Det här är bara så otroligt bra. Från 1955, den näst sista Droopy-film som Tex Avery regisserade, i det här fallet tillsammans med Michael Lah, som ju tog över sen. Men det visste ni väl redan.

Femtio ord

Exakta
Våra armbandsur gick med sekundprecision. Fast olika. Hans fjorton minuter och tre sekunder över, min mer än femton.
Vart kom hans tid ifrån?
”Jag har väl ställt den nån gång. Eller om det var klockaffärn. Och så har det fortsatt.”
Vi skildes åt. Ingen av oss ändrade våra tider.

Min första fråga...

...till Sarah Assbring, alias El Perro Del Mar, kommer att vara: "Är det medvetet som förkortningen av ditt gruppnamn blir EPDM, som en blinkning åt EPMD?"

Happy Valentino's Day

I Terrys ställe

El Perro Del Mar, fotograferad av mig på Mondo, 16 mars 2005.

Jag ske be om ursäkt för att jag nämnde Laura Nyro och Carole King när jag beskrev El Perro Del Mar i söndags. Till mitt försvar måste jag säga att jag också nämnde Gerry Goffin, alltså Carole Kings låtskrivarpartner (och make). Det var alltså nästan inte ett fall av att alltid jämföra kvinnliga artister med enbart andra kvinnliga artister.

Annars påminner albumet ”From the Valley to the Stars” med sina orglar om Beach House, och med blåset i ”Do Not Despair” om Left Bankes ”Dark is the Bark”. Men det här är ju bara mina associationer, så där som bra musik påminner en om annan bra musik, så där som det alltid var när Terry Ericsson skrev recensioner.

”From the Valley to the Stars” är precis ett sådant album som skulle få Terry Ericsson att skriva långa, långa texter som försöker bevisa de raka släktleden mellan å ena sidan Carole King, Doc Pomus, Brill Building, Shangri-Las, Phil Spector, Laura Nyro och å andra sidan någon av dagens svenska popartister (Martin Chandra, Frida Hyvönen).

Eller the Bees, och deras ”I Love You”, i likhet med det mesta av El Perro Del Mar en nostalgisk ”klassisk poplåt” med ett fåtal textrader som upprepas. I likhet med det mesta av El Perro Del Mar alldeles oerhört bra.

Våren 2004 tyckte Terry Ericsson att ”I Love You” var så bra att han på The Cricket gav betyget nio av tio inte bara till låten utan till hela albumet ”Free the Bees”. Något överdrivet, men när man läste recensionen, som nämner Stephen Merritt, Morrissey, Beatles, The Main Attraction, The Electric Prunes och the Rascals, då förstod man att kanske inte ens Terry tyckte att the Bees var precis som de andra grupper han nämnde. Men det var bra musik och bra musik påminner om annan bra musik.

El Perro Del Mar - "How Did We Forget"
El Perro Del Mar - "Do Not Despair"
The Bees - "I Love You"
The Left Banke - "Dark is the Bark"
Beach House - "Turtle Island"
Laura Nyro - "I Met Him on a Sunday"

Penntroll schmentroll

Fredrik Strage kunde inte, i en annars bra recension av the Cure på Hovet, låta bli att beskriva Robert Smith som "ett penntroll med bipolärt syndrom". Det är väl just den grejen, penntrolls- och kajalsnacket, som lett till det Strage inleder med, att the Cure ständigt rankas lägre än the Smiths.

Och förresten, varning för att klicka på artikellänken. Den där bilden av Robert Smiths dubbelhaka kan man vara utan.

Kulturkonsumtion

Bok: ”Mutationer av Anna-Greta Leijon” av Pär Thörn
Den längsta delen av den här boken, ”Medborgarna”, är korta berättelser i första person. Från Stalin, Ulrike Meinhof och Muhammed Atta till Irene Katsler (”...det är ett tysk namn. Men det är det ingen som tänker på. Utan alla sammankopplar namnet med livsmedel kassler.”) och Pär Thörn. Den delen var bra, så fruktansvärt skönt att läsa efter att i rad ha klämt Stieg Larsson-trilogin och ”Snabba cash”. Jag är däremot inte så intresserad av att läsa en avskrift av allt som kommer tv:n under en eftermiddags zappande. Eller av vad Pär Thörn kom fram till när han sökte lite på Wikipedia utifrån vissa siffror. Det tycker inte jag är särskilt tankeväckande eller innovativ prosa, om det nu är vad det är tänkt att vara.

Film: ”Ping-Pongkingen”
Ännu en berättelse som påminner om hur hemskt det var i mellan- och högstadieåldern. Men inte bara ännu en mobbingfilm, det här var bättre. Oförutsägbart var det så klart inte. Ett gevär, en vak, två väldigt olika bröder, en bil, you do the math.

Konsert: The Cure, Hovet
Tre timmar visade sig vara för mycket. Trots att hela hösten i princip var en enda uppladdning inför den här konserten, innan jag ens visste att de skulle komma hit och spela. Visst var ”A Forest” och ”Pictures of You” och tja, alla de där (hela setlistan här), de var fina, men annars, som sagt, viss träsmak och lite trötthet på brötet.

Talande är att vi efteråt, i kylan utanför Hovet, eftersnackade några minuter om själva framträdandet (huvudpoäng: hela det här med att avsluta konserter med att spela en trött version av sin debutsingel... när ska det ta slut?) och sedan mer än en kvart om hur publiken dansade. För här släpptes det loss bland trettiofyraåringarna som mindes sin ungdomstid. Här skulle dansas till alla låtar. Och alla Curelåtar går faktiskt inte att dansa till. Speciellt inte om man dansar likadant hela tiden. Men för mig som inte hade en rumpa-på-väckelsemöte precis i ansiktet var det helt okej att då och då, när Robert Smith spelade något jag inte brydde mig om, kunna vända blicken mot lite lättsam dansunderhållning.

TV: ”The Mighty Boosh”
Som uppladdning inför the Cure tittade jag förstås på skämt om hur världens starkaste hårspray, Goth Juice, tillverkas av Robert Smiths tårar. Och så hur månen sjunger ”Love Cats”.

Återkomst: El Perro Del Mar
Jag trodde inte att jag saknat henne så här mycket. Men det krävdes inte mer än ett enkelt PSL-klipp för att inse att jag inte kan värja mig mot sånt här, en nedkokt version av Goffin&King, en minimalistisk version av Laura Nyros ”It’s Gonna Take a Miracle”-skiva. Med nervös förväntan kommer jag nu lyssna på albumet ”From the Valley to the Stars”.

Glen Campbell - Guess I'm Dumb

Är det här den bästa låt Brian Wilson skrivit? Är detta en av världens bästa låtar? Är Glens mun väldigt konstig i den här tv-inspelningen? Är det fredag idag?

En trevlig fredag

Ett något försenat tack till alla som kom till Pet Sounds Bar i fredags och firade att Extra allt fyllt tre år!

Kön ringlade lång utanför och nere i källaren var det hysteriskt varmt. Vi är självklart övertygade om att alla var där enbart för att fira oss.

Det blev faktiskt en riktig födelsedagsfest tack vare vår hembakade kladdkaka, gratulationer och till och med en present från Robert. Tack för den!

Under kvällen avlöste våra vänner varandra bakom skivspelarna. Magnus T dammade av sina Metalheadz-tolvor och spelade mörk drum’n’bass. Erik begick DJ-debut och mixade mellan vinylsjuor och en iPod. Robert spelade punk, Peder spelade funk, Lång-Kalle spelade bob hund och Grisen skriker, Magnus H spelade Fleetwood Mac, Sebastian SG spelade Simon & Garfunkel, Annika och Tobbe spelade Blonde Redhead. Konrad önskade sig Little Steven och Karin önskade sig ”Shackles”, men tyvärr var den CD-skivan paj.

Adrian spelade Pilooski-edits back-to-back, men nöjde sig i alla fall med att spela ”Blind” två gånger under kvällen. Själv spelade jag Broadcast, Jackie Moore och John Holms ”Främmande natt”.

Sedan avslutade vi med Kaah, som ledde omröstningen när vi sist kollade. Vi drack upp den sista mellanölen, kände oss nöjda och påbörjade vårt fjärde år. Häng med, som Aschberg skulle sagt.

Cosmic Curt

Curt Boettcher - ”Astral Cowboy”

Eran av cosmic disco har pågått så länge att det väl är dags för en backlash snart? Eller har den redan börjat? Det är då dags att gå vidare till annat kosmiskt. Som den här låten från 1969, släppt först år 2000.

Curt Boettcher hade fingrarna i många syltburkar i sextio- och sjuttiotalets Kalifornien. Han producerade The Association (”Cherish”!), Sagittarius (”Another Time”!), Emitt Rhodes, Dennis Wilson. Han fick Beach Boys att göra disco, vilket möttes av burop. Han körade åt Elton John och The Byrds. Och på ”Grease”-skivan.

Och så skrev han låtar.

Jag gillar alla låtar där det sjungs ”I spend my last life or two on the far side of the sun / And journey past the light of dawn to tell you you're the one I love”. Eller nej förresten, akta er för den mer än åtta minuter långa versionen som artisten Michelle spelade in, då kallad ”Lament of the Astro Cowboy”. Jobbigt fluhummelilummelig bluessörja. Men Curts version är fin.

Och så tre Curtbonuslåtar:

1. Här är discolåten (dock ej cosmic disco) som Curt fick Beach Boys att göra 1979:

Beach Boys - ”Here Comes the Night”

2. Och så en gungig sak om att flytta till L.A. och bli rockstjärna, från Curts enda egentliga soloalbum ”There’s an Innocent Face” från 1973:

Curt Boettcher - ”Bobby California”

3. Och så det Curt Boettcher väl är mest känd för, soft rock han producerade (tillsammans med Gary Usher) och skrev för Sagittarius 1968:

Sagittarius – ”Another Time”

Vad the Cure kommer spela

I Extra allts rätt onödiga, men tyvärr väldigt lättskrivna serie "klaga på Kristin Lundells SvD-blogg" (del ett här, del två här) har vi idag kommit till det här med setlistor på nätet.

I dag utbrister Kristin sin lycka över att snart få se the Cure på Hovet. "Undrar vilka låtar de spelar?" frågar hon sig, som om det var hennes jobb som betald bloggande journalist att erbjuda de enkla frågorna, inte de enkla svaren. Om hon verkligen tror att det är en fråga vi andra, som också ska på konserten, ställer oss borde hon ha kunnat vara lite schysst och bjussat på svaren.

Jag, som ska gå och faktiskt är intresserad av att veta vad jag kan vänta mig, hade redan varit inne här och kollat setlistorna för the Cures senaste konserter, under höstens spelningar i bland annat Australien och Mexiko. Och sett att det med all sannolikhet kommer att bli en karriärtäckande konsert. Antagligen öppnar de med "Open". Och som extranummer river de med stor trolighet av halva debutalbumet. Vilket skulle passa mig utmärkt. Vi ses på Hovet, Kristin.

PS: Däremot var Kristin Lundells iakttagelse i dag om Justice elförbrukning rolig.

Groundhog Day

Denna eftermiddag, bakfull efter födelsedagsfesten (tack alla som kom, mer om kvällen senare), uppmärksammas jag via sms av P och K att det är Groundhog Day idag. En sekulär helgdag som handlar om något verkligt viktigt, att den blaskiga vintern ska se till att ta slut nån gång.

Och precis som för Phil Connors är det en genomgrå dag där ute, av vad jag ser mellan persiennerna. Jag hoppas jag slipper leva den här dagen om och om igen i tio år. Hur kul gårdagskvällen än var så var den inte värt tio års huvudvärk.

Extra allt + Pet Sounds = sant

Here Today, närmare bestämt i kväll mellan 19 och 01, firar vi alltså våra tre år i bloggläsarnas tjänst i källaren på Pet Sounds Bar, Skånegatan. Wouldn't It Be Nice om du kom dit? God Only Knows hur trevligt det blir. Vi bjuder till och med på hembakt!