Ctrl + X: Donovan

Donovan – ”Get Thy Bearings” (1968)

Mistakes

Att konserten på Debedis ikväll inte är slutsåld är en indikation på att Tindersticks inte är bandet på allas läppar just nu.

Men den allra tydligaste indikationen är ändå att ingen verkar orka formulera sig om dem. I På stan-kalendariet skriver DN bara ”Indie från Nottingham”, som om de aldrig hade hört musiken. ”Jaha, band med åtminstone en gitarr som debuterade på nittiotalet på ett oberoende skivbolag, det kan vi kalla indie med gott samvete”.

Kalendarium.se tar fasta på att ”musiken lät inte som något annat, varken begreppet indie eller britpop kunde användas för att kategorisera bandet.” Vilka problem folk hade på nittiotalet...

Debaser själva skriver skrattretande slött om att debutalbumet ”slog ner som en bomb” och att ”bandet blev snabbt ett hett samtalsämne i musikvärlden”. Dessutom att ”kritikerna gick i taket”, vilket ju inte var vad de gjorde. (Gick bananas, snarare. ”Album of the Year” etc.) Men ingen orkade tänka efter och skriva något, så det fick bli plattityder och då slinker lätt en motsatsplattityd in också.

Dessutom säger Debaser att Tindersticks nya album är deras sjätte. Det är minst deras sjunde, om man inte räknar de två soundtracken, och det gör man faktiskt. Åh, okunnigheten…

PS: Djungeltrumman har orkat bry sig.

Varför inte bara "Curb Your Enthusiasm"?

Jag kanske inte ska klaga allt för mycket på stavningsmästarna bakom dessa DVD-samlingar, eftersom jag själv ägt dem i flera år utan att märka något. Tills Björn och hans hökögon kom på besök.

Undra vad den koleriske Larry David skulle säga om han såg vilka klantskallar som sprider hans verk i utlandet? Jag tror inte direkt att han skulle ta det "lungt"...

Ctrl + X: Linda Ronstadt

Linda Ronstadt & Emmylou Harris – ”For a Dancer” (1999)

...avlyse konsertene i Sverige

Vi får inte se Kings of Convenience på Nalen nästa söndag. De har ställt in. Men i stället får vi läsa det här förklarande mailet i frågan, skickat till Popadelicafestivalen i Huskvarna, där de också skulle spelat:

"Erlend Øye hadde et uhell i går, der han brakk hånden. Så derfor er det ingenting annet å gjøre enn å avlyse konsertene i Sverige. Vi er selvfølgelig fryktelig lei oss for det, og håper at vi kan spille på festivalen deres ved en senere anledning. Håper dere får en super festival uansett. Vennlig hilsen"

Uhell! Brakk hånden! Fryktelig lei! En super festival uansett! Gotta love the norska språket.

God bedring, Erlend!

How long have I been drifting alone through the night?

Jackson Browne – ”Late for the Sky” (1974)

Can - I Want More

Med anledning av att Can-basisten Holger Czukays namne nu har sett dagens ljus. Hurra! Han kanske blir surfare.

Håkan Hellström, Fryshuset

På vägen till Fryshuset pratade vi om Anders Göthberg.

Om hur jäkla sorglig det var. Och om medias smaklösa rapportering. Och det var inte bara löpsedeln med bild på fel person, utan också Kulturnytt i P1 som valde att rama in nyheten med en ”Shoreline”-snutt: ”You die young, you die when you’re young”. Det hade P1 kunnat låta bli.

Jag ska därför låta bli att skriva alltför mycket om att pratade om hur det måste vara att ena dagen vara rockstjärna framför tusentals människor och nästa dag tvåbarnspappa med IT-jobb. Men jag kunde inte släppa den tanken, när konserten hade börjat och vi allihop, tusentals människor som hällde, öste, övergödde människorna på scen med vår kärlek. Hur det måste vara omöjligt att vänja sig vid det. Och hur skönt det är i de stunder när det ser ut som om Håkan Hellström och hans band inte riktigt har vant sig.

För det här är en lång kärleksorgie, en glädjefest från första pianot i ”Tro och tvivel” till publikens körande i ”Vi två, 17 år”, två och en halv timme senare. Det känns till och med helt okej att flera låtar fick små bongobreaks, så där sambaspralligt som från andra skivan. Den där andra skivan som jag känner att jag under konserten vill markera att jag inte har några ungdomsminnen till, att jag hade hunnit växa upp innan dess, att ”Gullbergs kaj paradis” inte betyder något särskilt för mig. Den är inte värd något jubel från mig när den drar igång. Min favoritlåt med Håkan Hellström är ju inte brasiliansk, den handlar om att man kommer bli kliven på. Min favoritlåt på senaste skivan är en långsam blueslåt. Hade ni frågat mig innan hade jag svarat att han gärna hade kunnat få skippa allt från andra skivan, allt brasilianskt.

Men det tänker jag inte under konserten. För jag blir så glad. Av allt. Allt verkar så självklart, den här konserten har inga sämre delar. Energin och kärleken föder sig själv och vi öser alla applåder och rop inte bara över Håkan, utan även över Daniel Gilbert, som om han var vår bästa vän, inte Håkans. Men Håkan säger att det här är en otrolig kille och har skrivit en hel låt honom, så vi älskar honom.

Håkan Hellström berättar om klasskompisen som tjallade till läraren när Håkan skrev av mattebokens facit. Klasskompisen som sedan skröt om att han fått högsta betyg. Klasskompisen som nu jobbar som kronofogdehandläggare och hör av sig om en obetald hyra. Medan Håkan tar emot folkets jubel, tusentals förenade ”Håkan-klappklappklapp-Håkan-klappklappklapp”. Och det är han ju värd, inte minst när han genomför den bästa rockkonserten man kan se i Sverige i år.

Men samtidigt tror jag, och hoppas, att han faktiskt inte har glömt att parkbänken aldrig är långt borta.

Håkan Hellström tillägnar Anders Göthberg ”Minnen av aprilhimlen”, som jag där får för mig är bästa låten på andra skivan, kanske för att den är sorglig.

Det känns också som att det är Anders Göthberg han tänker på när han avslutar hela konserten med att säga ”Ta hand om varandra, så att vi syns nästa gång också”.

Do you need a pal for a minute or two?

Paul McCartney & Wings - ”Single Pigeon” (1973)

Loggan schmoggan

Mer formsnack: som den uppmärksamme besökaren ser så har vi nu fått bort den där rutan under loggan (tack Daniel!) och dessutom fixat till loggan så att den ser lite bättre ut. Till exempel borde det vara lättare att se vilka skivor det är där bakom.

Jag är förvånad att ingen har kommenterat kring bilden. Att ha en massa vinylryggar, det är ju väldigt 90-tal, kan man ju tycka. Och varför har ingen dömt ut musiksmaken som uppvisas?

För att uppmuntra er utlyser jag en tävling. Den som inom säg två dygn kommenterar och identifierar flest av skivorna på bilden (pluspoäng för de svårare) får bestämma namn/tema på nästa Muxtape jag gör åt er. Ok?

Can you tell it with a kiss?

The Byrds – ”Yesterday's Train” (1970)

Kristen Wiig

När Amy Poehler inom kort säkert följer Maya Rudolph och lämnar "Saturday Night Live" blir Kristen Wiig kvar som stjärna. Här är hon i sina pre-SNL-dagar, tillsammans med Melinda Hill (vem nu det är?) på Groundlings i Los Angeles i sketchen "Confessions of a Tooth Fairy".

Sista låten

Var och lunchade med en gammal kompis idag. Vi snackade sista låten som man spelar när solen går upp sådär härligt när man är ute och svirar under sommaren. Helst hade det varit på en strand eller ett ställe typ Boule och berså, men man skall inte vara så kräsen. Här är mitt tips:

Men at work - Down by the sea

God helg!

I pop quizet är vi dömda att vara...

Backfisch

Lärde mig ett nytt ord idag: backfisch.

Helt plötsligt stod det där i Arne Sands debut "Förföljaren" från 1949: "Jag fick vänta en stund utanför telefonkiosken. Ett par flickor i backfischåldern stod därinne och pratade i samma mikrofon med huvudena tätt ihop."

Enligt Wikipedia är det helt enkelt ett gammalt uttryck för fjortis. Susning.nu ger mer bakgrund:

Backfisch, eller backfischkläder är kläder för tonårsflickor använt från 1897.

Från ty. Backfisch = stekfisk, d.v.s. en fisk som är så liten att den bara är lämplig att steka. Bildlig användning tidigast känt från Tyskland ifråga om omogna studenter 1550 och i fråga om halvvuxna flickor 1555.

Är logiken alltså att man i backfischåldern är så liten att om man vore en fisk, då skulle man bara vara lämplig för stekning?

No show at Low

Ikväll spelar Low på Södra teatern. Jag hoppas folk gick dit utvilade, åtminstone en kompis har somnat på en Lowkonsert. Själv somnade jag nästan när Promise & the Monster var förband till Mark Kozelek häromsistens.

Jag gick inte och såg Low, med den fåniga ursäkten att jag har sett dem flera gånger förut. Och så är det väl, vissa band som man inte tagit ända in till sitt hjärta, de räcker det att man har få se en gång. Andra band, som fått passera sammetsrepen hela vägen till de inre rummen och dröjt sig kvar efter stängningsdags, de vill man se om och om igen, oavsett om de blivit gamla och om man tycker att de blivit bättre eller sämre på sista tiden. Så, vem hänger med på Tindersticks 28 april?

Den som letar efter en ännu sämre ursäkt för att inte ha gått på Low, varsågod: ”Nä, dom är ju mormoner, dom där. Sånt kan jag inte stödja.”

Hung up on a Dream

Kommer ni ihåg när jag bad Peace&Love-festivalen i Borlänge att boka the Zombies?

Nu har de beslutat sig att inte göra det.

I stället bokar de Manu Chao. Inte riktigt ett fullvärdigt alternativ.

Messerschmidt

DN På stan har en underlig webbenkät om vilka stockholmarna ”egentligen” är. Jag svarade på den för någon månad sen och reagerade redan då på de missriktat tokroliga och felställda frågorna. Nu kommer resultaten och det känns bra att jag hade rätt om att det här skulle ge svårtolkade data:

Har du lyssnat på brittiska musikgenren grime?
Ja: 41,9 %
Nej: 58,1 %
Har du slutat lyssna på grime?
Ja: 66,9 %
Nej: 33,1 %

Så fyra av tio svarande har lyssnat på grime, men drygt sex av tio har slutat lyssna på grime. Den där fjärdedelen svarande som alltså aldrig ens har BÖRJAT lyssna på grime, men ändå har lyckats SLUTA lyssna, hur gjorde de?

Ja, då säger ni så klart att den vettiga tolkningen är att eftersom frågan ”Har du lyssnat…” är ställd som den är så har en del som lyssnade på grime förut, men slutat här svarat nej på den första frågan. Eller så har folk som aldrig har lyssnat svarat att de har slutat.

Tips till DN: nästa gång är det bättre om ni ställer frågorna ”lyssnar du på den brittiska musikgenren grime” samt ”om nej, har du tidigare lyssnat på grime”.

Eller är det här referenshumor till den klassiska ”hur-du-än-svarar-har-du-ändan-bak”-frågan: ”Har du slutat slå din fru?” Och kanske är det så, att grimelyssnande är lite som hustrumisshandel.

Muxin' it up

Signaturen M frågade oss här "hur får man ett blandband om man inte är ett datasnille då?" Och eftersom jag vill uppmuntra mer läsarinteraktion här på Extra allt kände jag att M, och alla andra, förtjänade ett blandband. Nu när det är vår och så.

Så jag provade att göra ett muxtape. Det finns nu för lyssning här. Inte direkt "tjoho, nu är det vår och livet leker"-låtar, men en låt har i alla fall ordet april i titeln.

Novell och esterna

Tidningen Ondskan har lagt ner. Jag sörjer den inte så mycket. Skillnaden mellan den och Sonic var ungefär att Sonic har färgtryck och inte skriver lika mycket om twee och 80-talsdoft. Nej, nu var jag kanske orättvis, men ett alternativ måste vara annorlunda.

Kanske insåg Anton Gustavsson det också, lade ner och startar i stället Novell, ”en ny sorts musiktidning”. Det ska vara en tidning fri från nyhetspretentioner, en reportagetidning, inte om musiken, utan om människorna bakom musiken. Långa texter, alltså. Tillsammans med Filter en våg av magasin som bloggalternativ.

Det som gjorde starkast intryck på mig i Ondskan kom i andra numret, i en artikel om exilestnisk musik. Men det jag minns är inte texten, utan en bild. Ni ser den ovan.

Ser ni vad det är? Låt mig skrika ut det: Pontus Holmgren från Pontus & amerikanerna iklädd endast en papperspåse! Vitsminkad! Martin Luuk med mascara! Uppmickat kött! Andres Lokko i typ basker! Pontus i en papperspåse!

Vad var då detta? Jo, bandet Strawberrys From Heaven (sic), som spelade med tolv kilo fläskben. De framförde tydligen Bowies "Little Bombardier" och Pink Floyds "Astronomy Domain". Särskilt mycket mer fick man inte veta i artikeln, förutom att Martin Luuk även skrev en egen låt om sex mellan pojkar på ett exilestniskt scoutläger. Och att Pontus påse kom från Big Burger.

Tur då att bakgrunden till detta uppträdande enligt vad som utlovas kommer beskrivas mer i det första numret av Novell. I slutet av månaden dyker det upp. Jag har redan förbeställt.

Inget aprilskämt

Om någon hade sagt det till mig hade jag trott det var ett aprilskämt, men nu läste jag det redan igår: att Maya Rudolph, som var med i "Saturday Night Live" till alldeles nyss, är dotter till Minne Riperton, hon med ett röstomfång på fem oktaver. Maya är Minnies dotter!

(Jaja, det kanske inte är så stort, och hade väl varit ett fruktansvärt dåligt aprilskämt, men å andra sidan är DN:s aprilskämt faktiskt fruktansvärt dåligt.)

Jag som alltid trott att Minnie sjungit "my, my, my, my" i slutet av sin stora hit "Lovin' You", men det är alltså "Maya, Maya, Maya, Maya". Men vill man verkligen få sitt namn indraget i en kärlekslåt som ens föräldrar skriver tillsammans (Minnie och hennes man Richard Rudolph), med textrader som "making love with you is all I wanna do"? Att behöva tänka på sina föräldrars lovemaking, känns det inte lite... pinigt? (för att använda ett exakt ord)

Det underliga är att det här gör mig mer intresserad av Maya Rudolph än jag varit förr. Varför kom hon inte tillbaka till SNL efter författarstrejken?