"Alex" tillbaka

Det är inte bara italienska filmaffischer i min barndom som kallar Eddie Murphys rollfigur för Alex Foley. Det gör även TT Spektra, med anledning av att det verkar bli en fjärde film.

Mitt "Mitt Afrika"

Sydney Pollack har verkligen blivit lovebombad de här senaste dagarna. Alla säger att de älskar ”Fruar och äkta män” och det gör de ju rätt i. Alla säger att han regisserade bra filmer på sjuttiotalet och jag inser att jag måste kolla upp dem. Däremot säger inget att ”Tolken” ju inte var så värst bra.

Och ingen nämner ”Mitt Afrika” som sin favorit. Den behandlas ungefär som ”Tootsie”, nej sämre. Själv älskade jag den här kenyanska kärlekshistorien när jag såg den första gången. I och för sig hade jag väl inte ens fyllt tio.

Och kanske var det jag gillade mer upplevelsen av att faktiskt förstå och gripas av en film för vuxna. Och antagligen ett stort mått av självpåtagen vuxenhet, som gjorde att jag nog pratade lite för mycket om att jag tyckte bäst om historiska, Oscarsvinnande filmer i stället för, tja ”Det våras för sheriffen”. Särskilt var det väl ”Den siste kejsaren”, den var jag helt tagen av. Och ”Solens rike” borrade in sig så hårt att jag aldrig kan se Christian Bale utan att undra varför Jim inte har skoluniformen på sig.

Jag tyckte om affischen till ”Mitt Afrika” också, den hade fina färger. Meryl Streep och Robert Redford, två av Hollywoods snyggaste, på savannen i solnedgång. Jag köpte affischen och hade på mitt rum. Där hängde den, ”Siste kejsaren” och en italiensk ”Snuten i Hollywood”-affisch där det stod nåt om ”Alex Foley”.

Senare, när de där affischerna åkte ner, då var det nog ”Mitt Afrika” som åkte först. Jag hade insett att det var en kärleksfilm. Smörig etc. I stället satte jag upp ”Mon Oncle”.

Och jag har inte vågat se om ”Mitt Afrika”. Nu kan man visst köpa den i paket tillsammans med ”Blåsningen”, ”Tre dagar för Condor” och ”Havana” för 250 spänn. Ska jag slå till?

Do the conga!

Läste att det var Desi Arnaz som introducerade the conga line i USA. Och därmed för världen utanför Kuba, får man väl ändå säga. En ganska ansenlig bedrift.

Ni vet väl vem Desi Arnaz är? Han som var gift med Lucille Ball och spelade hennes make i ”I Love Lucy”.

Om det var sant som Brillat-Savarin skrev att ”upptäckten av en ny maträtt bringar mer lycka till mänskligheten än upptäckten av en ny stjärna”, var nånstans på skalan placerar sig spridandet av en företagsfestdans?

Facit

Nej, jag spelade ingen av de tre låtarna på Pet Sounds i lördags. Jag spelade faktiskt nästan inget alls, eftersom det fanns så många andra som ville spela, så populär är Magnus att det flockas DJ:s runt honom. Bra för mig, mer tid att dricka vin och cirkulera.

Och den lilla tid jag stod i båset valde jag Doobie Brothers, Paul McCartney & Wings, Beauregard Violletti & Ste-Claire, My Morning Jacket och Stevie Nicks. Plus ”Stop Me If You Think You’ve Heard This One Before”, på önskan. Att jag tar önskningar, vad säger det om mig som DJ?

What would we do?

Apropå det här med att musiknördar överdriver hur allt de gör kommer att tolkas, så kommer jag på mig själv med att brottas med det problemet kring Wileys ”Wearing My Rolex”. Vad säger det egentligen om mig att jag tror att jag föredrar Hot Chips cover före originalet?

Att vita män med glasögon måste omtolka en svart artists poplåt för att jag verkligen, verkligen ska gilla den? Till och med när det handlar om en bokstavstrogen cover, inte en ”under den poppiga ytan fanns EN RIKTIG LÅT som man kan spela med RIKTIGA INSTRUMENT”.

Eller att jag vill ha mer creddiga artister än grimekillar? Men Hot Chip är ju inte ens så creddiga längre, det är inte 2005 längre, eller ens 2006. Så genom att spela Hot Chip visar jag kanske att jag inte är en vindflöjel, en som vågar stå emot ombytligheten. Jag gillar Hot Chip! Och jag gillar Motownhits!

Eller säger det att jag precis som Hot Chip har ett barnsligt skämtsinne? Som när de byter ut originalets ”Wiley’s a party guy” mot ”Jo Whiley’s a party girl”. Jo Whiley är alltså hon som leder BBC-radioprogrammet där Hot Chip framförde sin cover. Jag kan tänka mig att det där skämtet var en stor del av anledningen till att de valde att göra just en Wiley-låt.

Som ni märker är förvirringen stor. Vilken låt ska jag spela på Pet Sounds Bar ikväll? Wiley eller Hot Chip? Eller båda två, back to back?

Eller nej, jag löser det så här: jag spelar låten som Wiley samplar, DSK:s ”What Would We Do?”, utgiven 1991 på Boy’s Own Productions.

Kanske inte för att den är bättre. Men för att den kanske sänder ut en bra signal om mig, om vem jag är. För sådana signaler är ju precis det enda jag tror att alla kommer intressera sig för, där på Magnus födelsedagsfest ikväll. För ALLT handlar väl ALLTID om min musiksmak?

DSK - ”What Would We Do?”
Wiley - ”Wearing My Rolex”
Hot Chip - ”Wearing My Rolex”

The Pitch

Ni vet hur det går till, Jerry och George sitter där inklämda i en soffa på sitt första möte med NBC. Det är i fjärde säsongen av ”Seinfeld” och de ska sälja in sin ”show about nothing”.

Nervöst sitter de där med fyra suits. George improviserar fram lite lögner om att han har skrivit humor förut, en pjäs om en mexikansk kock, med mimad matlagning på scen. Jerry verkar inte kunna bestämma sig om han ska sätta dit George (”There was one great scene with the chef - what was his name?”) eller täcka upp för honom (”Well, it's not about nothing…”), de två lägen som deras vänskap pendlar mellan.

Mötet slutar med att George ylar om ”artistic integrity” och Jerry desperat lanserar Kramers idé om en serie i cirkusmiljö.

Allt detta, denna förnedring, bara för att sälja in sin komediserie till en tv-kanal.

I går satt jag där själv, jag och fyra medförfattare.

Inte på NBC, men på en svensk tv-kanal. Och inte inklämd i en soffa, men i ett konferensrum. Och utan att behöva förnedras. Kanske för att vi presenterade en bättre idé än en ”show about nothing”.

Och inte behövde jag bli George heller, börja ljuga hejdlöst. Det hade i och för sig varit intressant. Hade de fyra andra, som en sorts kollektiv Jerry, valt att sätta dit mig eller täcka upp för mig?

Femtio ord

Hård
Han lät mig inte väja med blicken och sa att jag hade blivit så hård.
- Du har stelnat, på ytan i alla fall. Tränger några känslor över huvud taget in? För inga kommer ut.
Nej. Så sa ingen. För ingen vågar säga sånt till mig. Ingen tränger in.

TV-blogg

Det femtonde avsnittet i andra säsongens ”30 Rock” hade ett intressant slut. Det var ett ”three months later”-sjok, bland annat om OS i Peking, och jag tänkte att det var ju nästan lite modigt av Tina Fey att lägga in ett sånt mitt i en säsong, hur ska dom lösa det i nästa avsnitt?

Men det kom ju inget nytt avsnitt. Det var inte mitt i en säsong. Avsnitt S02E16 borde ha sänts i torsdags, men när det inte dykt upp igårkväll fick jag gå till botten med det hela. Och andra säsongen blev bara femton avsnitt, på grund av strejken.

Så Tina Fey var inte så modig after all. Och så har hon ju det där lilla ärret på hakan. Så jag vet inte om hon är någon att avundas över huvud taget. Nä, inte alls.

Grattis, Grace!

I dag fyller Grace Jones sextio år.
Det firar vi med den längsta versionen av den här:

Grace Jones - Pull Up to the Bumper (Extended Remix) (1981)

Ängsliga popnördar

Fredrik Strage skriver en lysande krönika i DN idag, om musiknördars ängslighet. Den ängslighet som på senare år (sedan när egentligen?) vänt från att förakta all mainstream till att krama ihjäl mainstream.

Eller som Strage formulerar det: ”den monumentala skit­nödigheten hos poptyckare som hela tiden måste distansera sig från rådande smakhierarkier”.

Men även om det nu är en ny sorts ängslighet, så visar sig ängsligheten på samma sätt som förut: i ett överdrivet antagande om hur allt man gör kommer att tolkas. Sammansättning av blandband har därför alltid varit en ångestladdad sysselsättning för den skitnödige poptyckare. Om jag tar med en Céline Dion-låt på den här blandskivan, kommer det då tolkas av min kompis som om jag är en skitnödig poptyckare som måste visa att jag är fördomsfri? Om jag inte nickar med i takten till den här gangstaraplåten som jag kanske egentligen inte gillar, kommer det då tolkas som om jag är med i Ku Klux Klan? Svaren är nej och nej, för så viktig är jag inte, jorden snurrar inte runt mig och allt en poptyckare gör analyseras inte.

Strage verkar utgå från att normen nu är att gilla allt, eller åtminstone allt som är långt ifrån vad man ska förväntas gilla. Men egentligen har väl bara en enkel smakhierarki ersatts av en annan, mycket mer svårbegriplig smakhierarki. För det finns absolut musik man inte ”får” lyssna på och saker man inte ”får” göra. Och som en slump var det vad dagens Stockholmsnatt-serie handlade om. Att det bara gäller att gräva lite djupare för att komma till det som fortfarande provocerar alla ”fördomsfria”.


Näsvist PS till Strage & DN:s högst ev. korrläsare: Céline stavas inte ”Celine”.

Thungren, Nilsson & Högmyr på Riche

Hepp, så var det dags ännu en gång att utforska musiken med de tvenne djuplodande herrarna Stefan och Magnus. Kom och trängs i den sardinburk som brukar kallas Riche! Fredag 16 maj, dvs idag, tills de stänger klockan 02.00 Det kommer att bli utomordentligt trevligt vågar jag lova.

Jag kommer säkert att lira den här fina trudilutten:

Tiedye - Nothing else matters

Annars får jag önska god helg på er allesammans och på återseende snart!

The Supreme overlord of gratisfest 2008

Via Stockholmsnatt hittar jag Ewan McPearson's Myspaceinlägg där han utnämner sig till "The Supreme Overlord of dance music for 2008" har utfärdar även ett antal dekret så som:

- No house or techno record shall exceed 122BPM in tempo, and, further, every other release must contain at least one track that is 118BPM or slower. There will be no exceptions.

- All DJs will undertake to change tempo at least once and play at least 3 vocal tracks or disco records in every two hour set of music.

- DJs will undertake to be courteous and name any track they are playing to any member of the public that wants to know.

- The public will refrain from asking the DJ to play harder / faster / better or "a request for my friend, as it's her birthday".

- The superimposition of live percussion (comprising congas, bongos, timbales etc.) or saxophone over DJ sets is punishable by death.

Läs den kompletta listan här.

Samtidigt som jag läser denna utmärkta lista så snackar jag med min flickvän om gratisfester. Hon gillar verkligen gratisfest med allt vad det innebär. Inbjudningar, osningar, fulosningar, who's hot - who's not, Gratis bubbel, snittar, buffemat, mingelfotografer osv...

Men, det är tydligen skillnad på gratisfest och gratisfest så nu har jag utnämt henne till "The Supreme Overlord of Gratisfest 2008" och här följer hennes dekret:

- Skall det serveras bubbel så bör det vara riktig Champagne. Cava eller annat substitut hör hemma på studentskivor eller andra evenemang.

- Gratisfester skall konsumeras i flertalet samma afton. Arrangörer bör kordinera detta så att gratisfest - turne är möjligt.

- Goodiebagen (obs. obligatorisk) skall innehålla riktiga produkter. Samples eller annan reklam har totalt motsatt verkan och får gratisfestbesökaren att undvika produkten i all framtid (tills misstaget har reparerats med ensynnerligen tilltagen godiebag nästa fest)

- Gratisfesten skall bestå av 90% folk man känner igen (de frekventerar samma gratisfester) annars har arrangören en dålig lista och det bör bestraffas!

Så, nu kan gratisfestandet fortsätta med lite mer ordning i ledet efter att " The Supreme overlord of gratisfest 2008" har sagt sitt!

Gillar du också gratisfest och har något att tillägga så gör gärna det.

Ctrl + X: Rod Stewart

Rod Stewart – (I Know) I’m Losing You (1971)

Bonus:
The Temptations – (I Know) I’m Losing You (1966)
Gladys Knight & the Pips – (I Know) I’m Losing You (1969)
The Jackson 5 – (I Know) I’m Losing You (1969)
Rare Earth – (I Know) I’m Losing You (1970)

Sävliga Svensktoppen

En låt har slagit nytt rekord på Svensktoppen. Den har nu legat på listan i 201 veckor. Låten heter ”Du är min man” och framförs av Benny Anderssons Orkester och Helen Sjöholm.

Jag vet att jag har hört den någon gång, i en bil. Men mer är det inte. Jag minns den inte.

Jag minns däremot hur stort det var när min syster blev utvald att få rösta i Svensktoppen. Det var sommaren 1988, jag hade inte fyllt elva och gillade Orup. Hon hade däremot fyllt tretton och var inte intresserad av Svensktoppen, knappt av musik alls. Så att hon blev slumpvis utvald till juryn var mer än orättvist. Till min förvåning – och lycka – stod hon över och lät mig överta hennes röst.

Som jag valde att lägga bland annat på ”Pappa, jag vill ha en italienare” med Galenskaparna & After Shave. Andra låtar på listan kring den här tiden var Björn Skifs ”Akta dej” (från ”Strul”), Lotta Engberg ”Kan man gifta sig i blåjeans?”, Jacob Dahlin och Annika Hagström ”Tredje gången gillt”, Magnus Uggla ”Ska vi gå hem till dig” och Tone Norum och Tommy Nilsson ”Allt som jag känner”.

Jag tror jag kan sjunga nittio procent alla refrängerna från Svensktoppen 1988. (Dock ej ”Oh la la, fyra da’r i Paris” med Schytts).

Jag minns också hur det var när Lasse Stefanz 1990 slog Svensktoppsrekord med ”De sista ljuva åren”. Jag minns det som en stor händelse. Eller tja, inte så stort som att Irak invaderade Kuwait, men jag minns det mycket tydligare än att Mandela frigavs.

Så en gång var Svensktoppen viktig för mig. Det är den alltså inte längre. Den är ganska oviktig för ganska många, men har ändå en publik. Och vill man veta något om hur Svensktoppens publik har förändrats behöver man inga avancerade lyssnarundersökningar, det räcker med att studera den rekordlista som toppas av ”Du är min man”.

Lasse Stefanz tog rekordet från Hootenanny Singers, som hade haft det i 17 år. På de 18 år som gått sedan dess har Svensktoppens långkörarrekord förbättrats ytterligare sex gånger.

Omsättningen på rekordlistan har alltså ökat. Eller rättare sagt, vilket ju är det intressanta, omsättningen på Svensktoppen har minskat. Det är numera en otroligt trögflytande topplista. När en låt väl har kommit in kan den bita sig fast, år ut och år in.

Martin Aagård i SvD ondgjorde sig över detta i torsdags. Han tycker man ska införa en tidsgräns igen. Han menar att Svensktoppen blivit meningslös.

Jag tycker tvärtom. Jag tror att just trögheten gör Svensktoppen meningsfull, som en oas för alla som inte ständigt vill ha ny musik. Även om Svensktoppen nu är tillbaka till samma röstningsförfarande som 1988 så tror jag inte att det är så många elvaåringar som blir glada för att de får vara med i en slumpvis utvald folkjuryn. Jag tror elvaåringarna har bättre saker för sig nu för tiden. De har bättre saker för sig än att förstöra för de femtiosjuåringar som faktiskt gärna hör Benny Andersson varje vecka i fyra år.

Få saker gör mig så glad som att märka att det finns kulturella företeelser som går mig helt förbi. Som ”Körslaget” och ”Let’s Dance”. Allt det där kan få hålla på och underhålla folk, och jag behöver inte störas av det. Vi kan leva i fred, sida vid sida. En låt kan ligga på Svensktoppen i fyra år och jag behöver aldrig höra den.

Och Svensktoppslyssnarna behöver inte störas av senaste Supermayerremixen eller av att vänta på nästa avsnitt av ”30 Rock”. De behöver inte kalla mig meningslös och jag behöver inte kalla dem meningslösa. Och Martin Aagård behöver inte bunta ihop Svensktoppen med andra topplistor, eftersom de alla fyller sina egna, helt skilda, funktioner.

Men jag håller med Martin Aagård att populariteten för ”Du är min man” inte har något att göra med en längtan efter kontinuitet och kärnfamilj i en föränderlig värld, som någon ”expert” hade spekulerat om.

Då tror jag faktiskt mer på en teori som den om varför ”De sista ljuva åren” bet sig fast: att en text utan rim är svårare att förutse och därmed svårare att bli trött på.

Supermayer returns

Förra gången Supermayer slog till och remixade lite så jublade jag storartat och nu får jag anledning att ta fram superlativen igen. De bägge Tyskarna har gett sig på Goyte's "Heart's a mess" (en förövrigt mycket fin låt innan tysk schaffel-behandling) och resultatet är sådär finstämt dunkande och långt....

Goyte - Heart's a Mess (Supermayer Supermess Remix)

Annars så här års kan man ju altid roa sig med att fundera på om vi kommer att få en sommardänga som kommer att spelas sönder på varenda sommarklubb i stan. Brukar ju vara så. Min röst (subject to change) går till Laurent Garnier's kommande EP, Back to my roots, som släpps om någon vecka. Den som lever får se...

I pop quizet ikväll var vi...

Så dyk upp på Pet Sounds Bar nästa gång, den 12 juni, så ska vi se till att era
popgeniknölar blir rejält gnuggade när Adrian, Stefan, Henrik och jag gör quizet!

Ctrl + X: Brigitte Bardot

Brigitte Bardot - ”Contact” (1967)
Brigitte Bardot - ”Contact” (Booka Shade mix, 2007)

Nja, Novell...

Så kom det nya musikmagasinet Novell och det känns som om jag måste kommentera det. Eller måste jag verkligen det? För om jag ska göra det ärligt måste jag vara lite surpuppa. Jag måste våga bortse från att allt jag säger kommer kunna bemötas med ”men gör bättre själv då”.

Medan jag har dragit mig för att skriva klart den här negativa kommentaren har Olle Lidbom skrivit i Expressen. Jag hade väntat mig att han skulle kommentera Novells ”chanser i segmentet” och sådant, men han drar mest upp de stora utvecklingslinjerna i svensk musikjournalistik. Sedan landar han i samma slutsats som jag: att Novell är en välbehövlig och ambitiös satsning, men behöver mycket bättre skribenter.

Olle Lidbom kallar skribenterna i första numret ”övertända och inte tillräckliga berättare”. Jag håller inte med om det där med övertändningen. Jag hade kunnat tåla lite övertändning, på det klassiska fanzinesättet, där man bara skriver om det man verkligen älskar. Man ser inga som helst brister i de artister man skriver om (förutom kanske att de blivit lite sämre sedan den allra första demon). Man skriver möjligen för långt, men det är i alla fall passionerat och det brukar leda till målande beskrivningar av hur viss musik låter och varför viss musik är livsviktig. Den passionen finns inte i Novell.

För det här är ett fanzine som försöker vara en mer ”vanlig tidning”. Med ”objektiva beskrivningar”. Tyvärr verkar vissa texter vara övningsuppgifter från en journalistkurs. Den instruktion från läraren som har gått fram är ”reportage, det är en form där man beskriver miljöerna man är i”. Därför blir det alldeles för många detaljer, men inget sammanhang, ingen röd tråd och ingen analys.

En del är bra i Novell också: ett besök hos Kim Ki O i Istanbul, intervjuer med människorna bakom Bollywoodmusiken, fina foton på Adam Tensta. Men min naivt förväntansfulla parallell mellan ambitionerna bakom Novell och Filter, den faller fullständigt. Filter gick utmärkt att läsa från pärm till pärm, det gör inte Novell. Den största likheten blir i stället att båda tidningarna, med mål att skriva om det ingen annan gör, har intervjuat Marit Bergman och Alexandra Patsavas, som valde musiken till ”The O.C.”.

Medan Filter har erfarna skribenter är många i Novell nya namn. Man får väl se det som en plantskola. Förhoppningsvis får en del artikelförfattare konstruktiva kommentarer, kommentarer de redan borde ha fått innan tryckpressarna startade. Förhoppningsvis kommer de skriva riktigt bra musikreportage någon gång. Men kommer Novell överleva så länge?

Ctrl + X: Lill Lindfors

Moneybrother & Lill Lindfors – ”Innocent When You Dream” (2008)

Tja, det här är väl ingen särskilt märkvärdig inspelning, en Tom Waits-cover på TV4:s Humorgala i torsdags. Men eftersom jag har tjatat både en och två gånger om att någon borde bjuda in Lill Lindfors till en duett så känner jag att måste uppmuntra det.

Tack för den här tiden, Peter

Jag visste väl att det skulle hända. Kände det på mig. Kände att jag på sista tiden, kanske ända sedan i höstas, har haft en minskad lust att formulera mig om saker. Det har nog sakta men säkert blivit mindre text här på Extra allt, fler inlägg med bara en bild och en mp3:a, eller en Youtube-länk. Färre femtioordare, den senaste var för två månader sen.

Och nu har Peter Englund tagit bort oss från sin länklista. Svenska Akademien har tagit sin hand från oss.

Jag ser det som en direkt konsekvens av mina helt ordlösa postningar av sjuttiotalslåtar de senaste veckorna. Jag tror han gillar ord, Peter.

Jag hoppas att Peter Englund och de som hittade hit via hans väldigt läsvärda blogg fortsätter att läsa Extra allt framöver också. Jag lovar att bjuda på lite läsning då och då, mellan sjuttiotalslåtarna.

It's not sane

Hur kan två olika barer vid Hornstull spela "No Rain" med Blind Melon inom loppet av tjugo minuter? Det måste ha varit nåt fuffens inblandat.

Eller sprang en discjockey över med skivan från Street till Judit & Bertil strax bredvid oss igår kväll? Eller är det på gång en stor Shannon Hoon-revival på bred front, utan att jag informerats?

Nya, gamla Tindersticks

Debaser Medis i måndags: det luktar surt framför scenen. Disktrasa? Fotsvett?

Lukten fanns där redan innan konserten, så jag vet i alla fall att det inte är Stuart Staples som luktar. Men han ser faktiskt ut att inte lukta så gott. Kanske för att jag aldrig har sett honom på så nära håll förut.

Stuart A. Staples, han var väl någon sorts sexsymbol för tio år sedan? För de som gillade Riktiga (Men Känsliga) Män, som Leonard Cohen ungefär. En djup röst och gråa tinningars charm och ett världsvant berättande om hjärtesorger. Satt inte kvinnor och suckade storögt efter honom på Konserthuset 1997, när han dansade och slog sin tamburin?

Nu har de gråa tinningarnas charm sedan många år spritt sig över hela huvudet. På så här nära håll ser jag hur han svettas. Han ser blek ut. Under kostymen hänger skjortan utanför, uppknäppt så att undertröjan syns. Och en guldlänk kring halsen. Men han sjunger lika bra.

Färre medlemmar gör att Stuart Staples nu själv måste spela kompgitarr allt som oftast. Det blir färre chanser till skakande av maraccas och tamburin, helt enkelt mindre dansande. Men än så länge har Tindersticks råd att turnera med stöd av fem musiker på stråkar och blås och det är tur. För utan det blir Tindersticks ingenting.

Annars känns det bra med den mindre lokalen, inte bara ur ett ”åh, det gör inte så mycket om de är lite sämre nu, för då bry sig färre och vi får ha dem för oss själva”-perspektiv. Även blekheten och svetten och skjortan utanför känns bra. Tindersticks är så skitiga, så sjaskiga som allt de sjunger om. Lite mer som ett engelskt badrum. Det var svårt att föreställa sig den där fläckiga heltäckningsmattan när man satt på Konserthuset. Där var stråkarna svepande romantiska och kosmopolitiska, som om hjärtesorg var något fint. Här är tragiken blek och svettig och skjortan hänger utanför. Hoppet blir därför ännu viktigare, som de vackra fiskar på som den blinda systern ser i ”My Sister”.

Jag vänjer mig till och med vid den sura lukten. Jag tänkte att det kanske bara var utspillda vinägerchips.

Bilder finns hos Rockfoto.