En smörgås betyder så mycket

Bröd med pålägg, den så kallade smörgåsen, är en grundläggande föda. Enskilda smörgåsar har även spelat avgörande roller i världshistorien.

Men låt oss börja med en smörgås vars betydelse har överdrivits väldigt, en skinksmörgås i London, april 1974.

För vi kan väl tillsammans göra en insats för att dementera ryktet att Cass Elliot i The Mamas & the Papas kvävdes till döds av en skinksmörgås. Det gjorde hon nämligen inte. Det låg visserligen en halväten skinksmörgås bredvid hennes säng när hon hittades i Mayfairlägenheten, men det fanns inga rester av den i hennes hals. Hon dog helt enkelt av en hjärtattack i sömnen.

Så, nu kan vi väl se till att sprida denna sanning. Bara för att någon med ett par extra kilo går och dör så betyder inte det att hon bokstavligen åt ihjäl sig.

Men ändå, en smörgås förändrade faktiskt Cass Elliots liv: en ostsmörgås i Sarajevo.

Nämligen den smörgås som 19-årige Gavrilo Princip fick för sig att han verkligen behövde för exakt 94 år sedan nu på lördag, den 28 juni 1914.

Princip var bosnienserbisk nationalist. Han och sex andra medlemmar i terrorgruppen Svarta handen stod utplacerade längs Sarajevos gator för att döda den besökande österrikiske tronföljaren ärkehertig Franz Ferdinand. När ärkehertigens bilkortege var på väg till stadshuset lyckades en av Princips kollegor, Cabrinovic, att kasta en bomb. Chauffören såg bomben komma och klev på gasen. I stället för att träffa ärkehertigen studsade bomben på bilen och när den exploderade skadades mest åskådare. Den ende i Franz Ferdinands sällskap som behövde åka till sjukhus var en adjutant.

Cabrinovic skulle sedan kvickt begå det planenliga självmordet, tog sin cyanidkapsel och hoppade i floden. Synd bara att cyaniden var gammal och inte starkare än att den fick Cabrinovic att spy. Synd bara att floden var en decimeter djup. Trots att han misslyckats var Cabrinovic alltså nästan mer lyckad i mord än i självmord. Han greps, medan Princip och de andra hindrades av allt tumult att direkt göra ett nytt attentatsförsök. Bilkortegen åkte i hög hastighet till stadshuset.

När Franz Ferdinand med följe sedan skulle åka vidare visste inte chaufförerna att de skulle ta en annan väg än den planerade. Att informera dem var adjutantens uppgift. Den numera sjukhusliggande, bombskadade adjutanten.

Gavrilo Princip och hans vänner i Svarta handen försökte samla sig. Lite improviserat valde de olika utkiksposter tills Franz Ferdinand skulle passera igen. Princip var däremot hungrig, klockan var ju nästan elva. Han gick in på en sidogata till Moritz Schillers delicatessen, där han köpte sig en ostsmörgås. När han kom ut, fortfarande mumsandes macka, träffade han en bekant och de började prata.

Då svängde Franz Ferdinands bil in på gatan där Princip stod. Den medföljande generalen reagerade, det här var fel väg, de skulle inte svänga utan fortsätta rakt fram! Chauffören stannade bilen och lade in backen, rakt framför Moritz Schillers delicatessen, inte ens två meter från Princip. Han klev fram och sköt två skott. Kanske med pistolen i ena handen och den halvätna mackan i den andra, men det är obekräftat.

Ett av skotten träffade Franz Ferdinand, det andra hans hustru Sophie. Hon dog inom en kvart, han strax därefter.

I det här fallet är det helt korrekt att säga att resten är historia. Inom en månad hade första världskriget brutit ut. Bara för att Princip kom på att det var läge för en smörgås.

Utan den där smörgåsen hade inte första världskriget brutit ut, eller andra världskriget. Vad hade då hänt med kalla kriget, med dominoteorin, med Vietnamkriget och vad hade då i sin tur hänt med hippierörelsen? Hade Cass Elliot sjungit sådana frihetslängtande sånger som “California Dreamin’” och ”Make Your Own Kind of Music”?

Nej, det hade hon nog inte. Hon hade inte blivit den framgångsrika sångerska hon blev. Å andra sidan hade hon då kanske inte ansträngt sitt hjärta så mycket. Hon hade kanske fått vakna igen och kunnat äta upp den där skinksmörgåsen. Den hade kunnat bli en uppskattad frukost i stället för den mest felaktigt mordbeskyllda smörgåsen i världshistorien. Den enda smörgås som skulle behöva bli rentvådd i ”Kalla fakta”.

Hur slutade då resan för Gavrilo Princips ostsmörgås? Jo, den spydde Princip upp efter att ha tagit sin dos av gammal cyanid. I osmälta klumpar i Sarajevos rännsten hamnade den, mackan som förändrade världen.

Extra allt tipsar om chic lit

Ni som verkligen vill oss något, skriv nåt i kommentarerna här i stället för att maila till den extraallt-adress vi har på Gmail. Vi kollar den nästan aldrig. Det är mest Adam Tenstas extremt ambitiösa promotionmänniskor som mailar dit. Och har vi någonsin skrivit om Adam Tensta här? (Jo, en gång.)

Men i dag kollade jag inkorgen och ett bokförlag hade gjort massutskick till olika bloggare. Mailet började:

TESTA!
Hur kan DITT liv bli roligare?
Är du…
…lässugen?
…tonåring?
…tjej?

Och nej, jag är inget av de tre. Möjligen ja på det första, men nej förresten, jag kan inte gå med på att kalla mig ”lässugen”. På samma sätt som jag aldrig är ”filmsugen” eller ”pigg i bäret”.

Ändå känner jag mig lite hedrad över att Extra allt inkluderas på en sån här maillista (som i och för sig var hyfsat lång). Att vi av någon PR-människa anses ha lika stor betydelse för att påverka tonårstjejers bokinköp som Kenza, Engla, Elin Kling, Natascha Peyre och andra. Alla tonårstjejer som förhoppningsvis läser det här – holla back i kommentatorsfältet!

Och som info kan jag säga att jag just nu läser Stig Dagermans ”Bränt barn” och efter den antagligen tänker läsa Rupert Everetts memoarer ”Red Carpets and Other Banana Skins”. Kan den möjligen räknas som chic lit?

Sex grejer

Ett. På midsommar gick det knappt få Björn att sluta prata om Jay-Z-konserten han varit på. Alltså, inte den dagen innan i Globen, utan den FÖRSTA spelningen i Sverige, på Dansens Hus 1997. Även om Björn först slirade och sa att det var 1996. Själv var jag våren 1997 mest missnöjd med att ett nationellt prov i svenska höll kvar mig i Borlänge så att jag missade Beth Ortons första Stockholmsspelning. Sedan dess har jag sett henne nästan för många gånger.

Två. Det känns svårt att kalla reaktionerna på signalspaningslagen för övertoner, eftersom själva lagen är en sådan fruktansvärd, gigantisk överton i sig. Men ändå… jag blir så trött hur en del motståndare hanterar sin besvikelse och ilska. Jag blir trött på att enskilda riksdagsledamöter ska dra åt helvete, jag blir trött på att övervakarna ska övervakas, jag är trött på att det ska skickas kopior av mail till FRA. Jag tror inte att det är vägen framåt. Då tror jag mer på att visa sitt stöd för Camilla Lindberg, och nu Niklas Wykman.

Tre. En harmlös, men underlig protest mot lagen är sidan som spårar och visar upp vilka myndigheter som varit inne på olika bloggar. Snarare än att ”övervaka övervakarna” så ger det mest en bild av hur statstjänstemännen slösurfar. Eller, om man vill hålla en positiv approach, hur de tar till sig vad meningsmotståndare skriver. Men nej, det är nog mest enskildas slösurfande.

Fyra. Apropå övertoner så sa en kompis att hon ville säga upp sin Sonicprenumeration nu när de satt Lars Winnerbäck på omslaget.

Fem. Och apropå män som rockar om Södermalm så knarkar jag Markus Krunegårds album. Så där som jag det senaste året i perioder har knarkat Säkert, Anna Järvinen, Håkan Hellström. Kort, men intensivt. Sedan har jag knappt återvänt. Knappt vågat, eftersom risken alltid finns att jag blir besviken. Men just nu lyssnar jag varje dag på allt Markus sjunger om finska mamma, den giriga skåningen och kompisens mamma som varnade pojkarna för att växa upp och bli jävla svin.

Sex. Man borde väl inte vidarebefordra saker man råkar höra på krogen, men visst vore det intressant att verkligen få se Robert Gustafsson i en biopic om Lennart Hyland?

Summertime

Glad midsommar, önskar Extra allt med hjälp av Colin, Rod, Chris, Paul och Hugh.

Någon sorts politisk thriller

Har suttit snörvlig hemma från jobbet och på förmiddagen knäppte jag på riksdagsdebatten. Jag brukar försöka att inte skriva om politik här, men självklart är den här lagen om signalspaning misslyckad. Än är det ju inte helt säkert, men det verkar bli återremiss.

Man är ju helt samförståndsskadad som svensk, men det ska faktiskt inte vara så här tajt kring ett förslag med sådan här potential. För även om FRA självklart inte kommer läsa eller ens lagra varenda mail, det har de ingen anledning eller praktisk möjlighet att göra, så är det ändå fel med själva den juridiska möjligheten.

Det ska inte vara så här tajt i riksdagen. Men det är spännande när det blir det! Det är bra att riksdagsledamöterna får hundratals mail. Det är bra att alla de 349 påminns om att de måste kunna stå för sina knapptryckningar i varenda omröstning.

Det finns också något gulligt i att på dagordningspunkten innan den mest uppmärksammade riksdagsdebatten på flera år, precis innan plenisalen förvandlas till spelplatsen för något så nära en politisk thriller som det någonsin kommer bli (nattmanglingar med partipiska! kallsvettiga ledamöter! politiska karriärer på spel!), precis innan detta så står andra ledamöter helt lugnt och debatterar om köpcentrum utanför stadskärnor har lett till att matbutiker har tvingats lägga ner.

Jag har nu varit iväg från debatten en halv dag, men den fortsätter. Nyss lämnade 27-årige Lage Rahm (mp) talarstolen efter ett anförande på mer än en kvart, vitklädd och riktigt indignerad. Han viftade med grundlagarna, det är bra. Mer grundlagsviftande i riksdagen. Synd bara att han följdes av en annan mp-ledamot, Jan Lindholm, som visade att han missuppfattat vad meddelarfriheten går ut på. Vifta grundlagarna mot honom, Lage. Och även Lindholm talade i mer än tjugo minuter. I den debatt som hållit på en halv dag tyckte han att det behövs ännu mer prat. Bara tryck nej.

Femtio ord

Pang
Han sa att jag aldrig åkt på någon smäll (tror det var så han sa). Att det här var bra för mig (tror det var så han sa).
Jag sa att visst, men det är inget du ska säga till mig nu (tror det var så jag inte sa).

Veckoslut

Pop quiz-anordnande. Toastmastrande på disputationsfest. Skivspelande på disputationsfest. Haveri på hårddisk med musik dagarna innan skivspelande. Bröllop. Amnestyfestivalförberedelser. P1-humorskrivande. Day job. Jag har knappt suttit still den här veckan.

Och visst, jag har själv skaffat mig alla dom här sakerna att göra. Och jag tyckte alla var kul. Hade jag inte haft dom här grejerna hade jag skaffat mig dom. Men jag behöver ta det lite lugnt också. Jag behöver sitta still.

Det enda jag känner för just nu är att äta choklad och se ”Midnight Run”.

Popquiz

Om ni vill veta hur ett popquiz skall dras så skall ni bege er till Pet Sounds Bar ikväll klockan 20.00. Extra allt och Stefan och Henrik har konstruerat vad som kan vara världens mest ultimata quiz.

Stefan har skrivit allt värt att veta här.

Vi ses där ikväll!

Namnbyte

Hela inredningen har rivits ut. Igår plockade de ner skylten.

Jag sörjer inte inredningen, den var lite allmänt sliten, typiskt brickfik. Inget kulturhistoriskt som Valand.

Men skylten, namnet! När jag i fortsättningen köper morgonkaffe på Drottninggatan 25 blir det inte på Café Lilla Finlandia, utan på The Coffee Place.

The Coffee Place! Som om de förbipasserande turisterna inte skulle fatta vad som säljs där inne, i den nya inredningen som jag starkt misstänker kommer kännas Wayne’s Coffee 1998. ”Where can we get coffee? Oh, here is a Coffee Place!”

Och så får ju de finska turisterna på sin väg Drottninggatan fram en mindre grej att känna hemlängtan för. Det har varit så fint att någon gång höra dem ropa och peka mot skylten. Finland och kaffe hör ju ihop.

Sen sist

Jag har sett ”Barry Lyndon” på tv. Och påmindes om hur mycket jag gillar Ryan O’Neal. Måste skaffa ”Go’ da, yxskaft” på dvd. En av de få urbota dumma filmtitelöversättningar som jag tagit till mitt hjärta. Egentligen heter den ju ”What’s Up, Doc?”, som Bugs Bunny brukar säga, alltså. Som faktiskt var en sak som Tex Avery gick omkring och sa som barn. Vart fick han allt ifrån, detta geni? Men vänta, det jag ville säga var ju att jag älskar när Ryan O’Neal får det där trötta uttrycket i sina ögon. När han ger upp, som inför preussiska armén och Barbra Streisand.

Det har varit nationaldag. Nazisterna marscherade. Karin var på picknick. Själv åkte jag båt och i Långholmskanalen blev vi omkörda av Patrik Sjöberg. Han hade en landslagströja på sig. Det var lite gulligt. Vi kom överens om att han ändå är en hjälte.

Vi grillade och bara en annan visste vem Nicke Lilltroll är. Kulturskymning.

Det var varmt. En kompis är på Azorerna för att undvika sin trettioårsdag. Det var nästan jobbigt att behöva skriva ett gratulations-sms och hälsa att jag hoppades att de har det lika varmt som vi. För troligen är svaret nej.

Jag har suttit i solgasset på balkongen och skrivit sångtexter. Hör dem i P1 i sommar.

Det blev lördag, som gled över till söndag. Vi hamnade på fest under St Eriksbron. Det var fotografivernissage, åtta foton, alla av olika fotografer, vilket gjorde det komplett omöjligt att se om det fanns en tanke bakom den enskilda bilden eller om det faktiskt bara var ett random uppförstorat foto av en lyktstolpe och några granar. Hursomhelst så var det trevligt. De hade ställt ut en soffa, vi kände att vi var tvungna att yra nåt om att ”det är precis så här det är i varje gathörn i Prenzlauer”. En iPod-discjockey spelade Lucy Pearl och Phoenix ”Everything is Everything” och Eminem. Sen spelade han ”Everything is Everything” igen.

Jag åkte taxi hem för hundrafemti spänn mindre än förra veckan. Utan att ens behöva titta på min kompis nystartade sida. (OBS! TEXTREKLAM!)

En nationaldagshälsning från Vasa

Quiz

Ni har väl inte glömt att Fun Boy Four ställer frågorna på Pet Sounds Pop Quiz om exakt en vecka? Alltså torsdag den 12:e juni.

Som vanligt öppnar källaren på Skånegatan klockan 19 och då gäller det att tränga sig, annars tar Ronny Svensson sista sittplatsen. Klockan 20 börjar det.

Är ni nyfikna på vad vi kommer fråga om? Vad bör ni plugga på? Tja, hela populärmusikhistorien, från när det nu kan sägas ha börjat ända fram till 11 juni 2008. Mer än så vill jag inte avslöja. Men så mycket kan jag säga att många av mina förslag till frågor ströks för att de var för svåra. Så okej, det kommer inget från Dusty Springfields tredje, outgivna skiva på Atlantic, producerad av Jeff Barry (som skrev "Be My Baby"). Synd, för jag gillar verkligen hennes cover på Breads "Make It With You". Hade ni klarat den?

Dusty Springfield - "Make It With You" (1971)

Att inte fatta allt

Att jag faktiskt inte ens känner igen hälften av referenserna till Youtubefenomen i Weezers nya video "Pork and Beans", det känns bra. Jag har inte ägnat all min tid åt att kolla på amerikanska kids med webbkameror. Å andra sidan, jag kände ju igen rätt mycket...

En sak jag däremot absolut inte fattar är varför sångaren Rivers Cuomo har den där mustaschen. Kanske är den också ett Youtubefenomen?

God morgon, söndag

Mina söndagar börjar och slutar likadant, med ”Godmorgon, världen” på P1. Först sändningen mellan nio och elva på förmiddagen, då jag får ett mått på hur lördagskvällen var genom att märka vid vilken del av programmet jag börja förstå vad de säger. På senaste tiden har jag väldigt ofta varit klarvaken till Panelen, när tre ledarskribenter kommenterar nyheter vid kvart i tio. Ibland är det precis då jag kvicknar till, till ljudet av en vänsterskribent som är oväntat snäll mot regeringens senaste förslag om a-kassan.

Är det en bra söndag hinner jag duscha under tionyheterna, för att göra och äta frukost till Public service. (Skrev jag precis om hur jag duschade? Framkallade det en bild av hur jag står där i duschen, alldeles löddrig? Förlåt för den. Tänk i stället på hur jag äter frukost. Rostat bröd brukar det bli.)

Och på kvällen är jag tillbaka. När jag egentligen inte är trött, men känner att jag måste pressa ner mig i sängen för att inte göra måndagen värre. Då sänds reprisen av ”Godmorgon, världen”, mellan tio och midnatt. En bra chans att höra om jag missade nåt.

Så ligger jag där, tretton timmar senare, och lyssnar på samma panel och samma imitationer av Göran Persson. Och den där vänsterskribenten visar sig förresten egentligen vara en liberalskribent. Det var bara jag som hade missat presentationerna, halvt kvar i sömnen. Det fattar jag när jag ligger där på kvällen, fullkomligt klarvaken och tänker på att hela dagen bara har gått. Allt jag trodde att jag skulle hinna göra, eller hur jag skulle hinna njuta av att inte behöva göra. Det är alltid sorgligt, för ingen söndag blir som man tror.

När jag till slut lyckas somna är det med viss längtan efter att få en ny chans med söndagen. Att strax vakna upp till ljudet av en liberalskribent som är väntat snäll mot regeringens senaste förslag om a-kassan.