Slutet av natten

Som alltid, det finns så mycket ny musik man borde lyssna på. Som man faktiskt vill höra. Och ovanpå det en massa som man mest vill lyssna igenom, för att veta vad det är. Men jag ändå ägnat en massa örontid de senaste dagarna åt ett album från 2003, Josh Rouses blåögda soul på ”1972”.

Inte bara för att Rouse har fina melodier och fick till ett fint västkustigt sound. Utan också för en textrad som ”It’s the end of the night and I’m feelin’ sexual”. Vi har väl alla varit där i den känslan. (Fy fan, nu lät jag sunkigare än jag är.)

Jag har...

...varit på blixtvisit i Tyskland. Jag förstod grejen med Moseldalen, den var vacker. Och jag insåg att tyska är ett ganska lättlyssnat språk.

...undvikit att säga något om Alexis Taylors cover på ”Coming Up”. Kombinationen Paul McCartney och Hot Chip kan ju verka som något jag drömt ihop. Men tyvärr, det är inte mycket mer än ännu en struttig melodi avskalad till en folksång med röst och gitarr. Det gamla vanliga. Trist. (Och tänk hur egen Red House Painters gjorde struttiga Wingslåten ”Silly Love Songs”.) Men det finns annat fint på Taylors första soloalbum, som ”I Thought This Was Ours”, men kanske är den lite ogreppbar och det kan vara det som gör att det skrivs om McCartney-covern.

...trillat dit på Colin Blunstone igen. Enligt en uppgift utan källa på Wikipedia jobbar Colin igen med Christopher Gunning, arrangören bakom de svepande stråkarna på de tidiga sjuttiotalsskivorna ”One Year” och ”Ennismore”.

...sett så mycket gamla ”Arrested Development” på sistone att jag hör Ron Howard som berättarröst i mitt eget liv. För att få ombyte såg jag de senaste ”Entourage” och vem dyker upp där om inte Jeffrey ”George Sr” Tambor?

...länge känt att jag stryker mig för tunt, men ännu inte listat ut om det egentligen heter så på svenska. ”Brer mig själv för tunt”? Ja, ni förstår. Och det enda som är bra tunt utbrett är Vegemite och Marmite. Allt annat bör hellre vara tjockt brett.

...läst Gun-Britt Sundströms ”För Lydia”, hennes version av ”Den allvarsamma leken” från kvinnans perspektiv, flyttat till 1960-talet. Men till besvikelse var det inte mycket mer än en förstudie, en skiss inför ”Maken”. Det vanliga misstaget, att man först tar sig an mästerverket men sedan inte kan hålla sig från att ta del av angränsande verk och får bara en sämre eftersmak. Nu måste jag tvätta bort den med ”Bitar av mig själv”.

...inte ätit vingummi idag. Ovanligt.

Taken By Steve

Visst är 2008 ett riktigt Steve Miller Band-år? ”Fly Like An Eagle” och ”Serenade” och ”Macho City” ur alla högtalare.

Det senaste som pekar mot det är att Taken By Trees, efter att ha tagit sig an Arthur Russell och Guns N’ Roses, nu verkar fundera på att göra en cover på Steve Miller Bands ”One In A Million”, tillsammans med Tracyanne Campbell från Camera Obscura.

Men även om det är Steve Miller-år var det väl lite oväntat att få höra dem sjunga just ”One In A Million”? Jag hade trott mer på till exempel ”Wild Mountain Honey”. Eller ”Winter Time”. Men det är ju - alltid - oväntade covers som är bäst.

Steve Miller Band - ”Wild Mountain Honey” (1976)
Steve Miller Band - ”Winter Time” (1977)

Something's been Baadering me

Marlon Brando i ”The Wild Ones” + Jon Lovitz = Moritz Bleibtreu i ”Baader Meinhof Komplex”

Moves för fredagen

Via den lysande Brusa högre lilla å kom jag till en video med Harry Hosono, och sedan därifrån vidare till en annan, den ovanför. Och även om Harry lät bättre senare i sin karriär, som en del av Yellow Magic Orchestra, och även om han inte är någon vidare sångare, så finns något trallvänligt med den här.

Men framför allt har den här videon ett värde av backstagescenerna som läggs in under flöjtsolot vid 1.36, eftersom det tydligen var helt intressant att visa flöjtisten spela.

Backstage visar Harry och körkillen några schyssta glidsteg. Och när de har slutat gör körkillen en "nä, nu ska jag sluta fåna mig och vara allvarlig, INTE!"-bluff och kör en fjantig pose till. Eller nej, han gör det här tre gånger. Vilken skämtare. De måste ha haft många roliga stunder ihop, det där bandet.

Hur kan någon orka...

...bry sig om ett bråk där de inblandade är Peter Birro, Katrin Zytomierska och TV4?

När dunket har förlorat sin mening...

...så är det hit man återvänder.

Marianne Faithfull - Guilt

Hade en helt sjukt kass spelning igår. Förlorade lite tron och hoppet. Försöker återställa med hederlig söndagsmusik. Det är svänget i den här låten som gör den, ett helt magiskt sväng. Och så svärtan då förstås...

Levi Stubbs (1936-2008)

Four Tops - ”Bernadette” (1967)

Detaljer

Ett. Numera får även ljudkillar lämna in en rider. Men de är fortfarande lite ovana med att ställa rejäla krav, som sorterade M&M's och så. Ljudkillen på bilden hade bara skrivit "mandarin".

Två. Ljudbordet som han rattade stod på Debedis och såg till att alla trummor, gonggongar, cymbaler, tvärflöjtar och gitarrer (och en cittra!) hördes precis rätt när Xiu Xiu spelade i fredags. Synd då att man inte hörde så mycket av vad Jamie Stewart sjöng, mitt i sitt oerhört koncentrerade allvar.

Tre. Recensenters förutfattade åsikter kommer man inte ifrån. Den som gillar recensionsobjektet kommer att använda allt som står till buds för att bevisa att det är bra, även bristerna. Men det har gått för långt när SvD:s Magnus Eriksson i sin hyllning av Ranelids nya till och med tar stav- och faktafel som "en påminnelse om det mänskliga sammanhang där inget slutligen kan vara ofelbart?" Att det följs upp med frågan "Eller kan han ha slarvat?" ser jag bara som en misstag från Erikssons sida, en påminnelse om det mänskliga sammanhang där inget slutligen kan vara ofelbart.

Fyra. Apropå recensenter, och att de kan ha rätt, så firade P1 "Spanarnas" tjugoårsjubileum med ett dokumentärprogram. I slutet sa Jonas Hallberg något i stil med att "jag har gjort det här i nitton år, men ändå tycker recensenterna att de vet bättre än jag hur man ska göra". Det kan ju bero på att Hallberg har varit katastrofal det senaste halvåret, medan Ingvar Storm desperat försöker rädda honom. Senast var Hallbergs tes att Storbritannien är ett viktigt land, bevisat av att Ricky Gervais får göra filmer i USA. Sparka Hallberg.

No Morning Jacket

My Morning Jacket ställer in sin Europaturné. Det är andra gången de ställer in. Förra gången råkade Jim James ut för lunginflammation, den här gången ramlade han av en scen i Iowa City. Fallet finns så klart dokumenterat på på Youtube, vad trodde ni, att det här var 2002 eller? Sist i det här klippet, men man ser egentligen inget, det var ju mörkt. Det var liksom därför han trillade.

Lite underligt känns det att Band of Horses spelat två gånger i Stockholm bara i år, medan My Morning Jacket inte varit här sen, tja när var det på Kägelbanan, typ 2003-2004? Då var den största arbetsmiljörisken på scen att Jim James hår höll på att fastna i mickstativet hela tiden.

Frågesport

Förra veckan lade jag oproportionerligt mycket tid på olika frågesporter om popmusik. Fast vad skulle egentligen vara proportionerligt mycket tid att lägga på frågesporter om popmusik?

Och den där tiden jag ägnade, vad trängde den egentligen undan? Ett rent, ursprungligt, obefläckat, paradisiskt lyssnande av musik? Utan att behöva fundera på artistnamn, titlar, årtal, annat ännu mer frimärkssamlande, bara rent LYSSNANDE. Finns det? Och samtidigt fick jag ju umgås med trevliga, i en del fall för mig nya, människor och höra en del bra, i en del fall för mig ny, musik.

Förra veckan lade jag oproportionerligt mycket tid på frågesporter om popmusik. Den här veckan lägger jag antagligen oproportionerligt mycket tid på något annat, väldigt mycket mindre givande.

Musik att bada till: Jimmy

Jimmy Scott - ”Sometimes I Feel Like A Motherless Child” (1969)

Jimmy Scott - ”Sycamore Trees” (1992)

Woody Doug Barcelona

Kanske inte mycket mer än en historia om det svåra att väga passionen mot ett tryggt, tråkigt förhållande. Inget särskilt originellt tema, men Woody Allen har gjort enkla historier till bra historier förut. Jag tänker på till exempel ”Manhattan” och ”Små och stora brott”. Eller ”Hannah och hennes systrar”, som är flera enkla historier ihoptvinnade. Med ”Vicky Cristina Barcelona” gör han det igen.

Självklart väcks än en gång min sympati för tråkiga killen som man inte vill att huvudrollen ska vara med. Det där som brukade kallas Bill Pullman-karaktären, sedan kom ”Medan du sov” och förstörde allt.

Här spelas han av Chris Messina, som privat ser ut som en ung, hunkigare Paul Simon, men inte i ”Vicky Cristina Barcelona”. Där är han kortklippt och välrakad. Dessutom heter rollfiguren Doug. Jag menar: Doug! Det är klart att man inte kan vara särskilt spännande om man heter Doug.

Doug är kort och kompakt. Doug spelar golf och tennis. Doug har Ralp Lauren-skjortan instoppad i sina chinos. Doug bryr sig om tv-apparater. Doug är så amerikansk att det knappt går att göra honom mer amerikansk. Förutom genom att placera honom i Barcelona.

Med en sådan som Doug spelar det ingen roll om alternativet heter Juan Antonio och målar stora, expressiva, maskulint känsliga tavlor. Den konstnärsklyschan, man väljer honom före Doug varje dag. Doug är inte ens Bill Pullman, för Bill Pullman var möjligen en alldaglig mes, men han var inte den självsäkre typ Doug är, inte sen att döma folk, svår att egentligen tycka synd om.

Så nej, jag fick väl inte sympati för Doug. Mest satt jag och tänkte att jag vill inte var Doug. Aldrig någonsin bli Doug. Jag räknade allt Doug gjorde, vad av det jag lika gärna kunde ha gjort och vad jag aldrig skulle göra. Tyvärr blev det nästan oavgjort. Men jag skulle aldrig ha chinos med instoppad Ralph Lauren-skjorta.

PS: Och vad har Woody Allen egentligen emot folk som ser ut som Paul Simon? Jag menar, dom får alltid spela obehagliga typer. Först Paul Simon själv som snor Annie Hall och sen det här...

Vad jag har kollat på den senaste tiden i stället för att ta itu med "Persona"

”The Muppet Movie”: trots att Kermits ”Rainbow Connection” bara är en väldigt kalkylerad sammanslagning av ”Moon River” och ”Over the Rainbow” så gör den mig alltid tårögd.

”Entourage” (säsong 5): härligt att vi i publiken får bekräftat att Vince rent objektivt kanske inte är en så bra skådis. Dessutom görs det ännu mer tydligt att Eric ”Pizza Boy” Murphy ofta är en riktig sopa som agent.

”Saturday Night Live” (säsong 34): Tina Feys olika Palin-sketcher har varit bara lite, lite roligare än originalets insatser, även om original-Palin är oslagbar om man skulle räkna in “The Office”-style pinsamhetsnivån när hon bara tystnar. Fast jag känner mig lite rädd för att min positiva inställning till Tina Fey gör att jag går på Palin när hon försöker slingra sig med charm. ”This climate change whosiwhatsit”, ”I'll send that right to ya!” och allt det där. Men nu till väsentligheterna: kolla på Europakartan i Weekend Update-dekoren ovan (bakom Nicholas Fehn, humor som i princip är skräddarsydd för mig) och fråga er varför Sverige inte är med?

”Arrested Development” (säsong 1): för att jag ville se mer Amy Poehler. Och mer David Cross i jeansshorts.

”Superbad”: för att jag ville se mer Michael Cera.

”Wet Hot American Summer”: för att jag ville se ännu mer Amy Poehler. Och lite Michael Showalter.

”The Michael Showalter Showalter”: för att jag ville se mer Michael Showalter och mer Michael Cera.

(Till slut såg jag ”Persona”. Bibi Andersson sjöng ingen tårdrypande sång, Liv Ullman hade inte jeansshorts och Amy Poehler var inte med. Men den var bra ändå. Varför sköt jag på det så länge? Idiotiskt. Nu ligger ”Viskingar och rop” och väntar på mig. Fast kommer inte nya ”30 Rock”-avsnitt om tre veckor? Innan dess måste jag nog se om första och andra säsongen. Och kanske ”Mean Girls” igen... Där är ju Amy Poehler med också! Och kanske några jeansshorts.)

Musik att bada till: Yves

Yves Montand - ”Les Feuilles mortes”

One for the weekend

M.A.N.D.Y. and Booka Shade - O Superman feat. Laurie Anderson (Original Mix)

Skriv om, skriv rätt

På nya rewrite-sajten (hey, it rhymes!) Nyheter24 ska det tydligen gå undan. Ett par hundra artiklar ska pumpas ut varje dag. Kvantitet före kvalitet, antagligen.

För det vore ju kul om översättningarna av utländska nyheter blev till begriplig svenska. Och ännu roligare vore det om det skrevs ut vad själva nyheten är. Läs till exempel den här texten (original här):

"House"-Hugh i Guinness rekordbok
Brittiska "House"-skådespelaren Hugh Laurie och veteranen Christopher Lee klättrar upp för Guinness rekordstege.
Golden Globe-belönade "House"-skådespelaren Hugh Laurie får en plats i Guinness rekordbok tillsammans med Hollywoodtopparna, enligt The Daily Express. Hugh Laurie ska nyligen ha skrivit på ett fyraårskontrakt för den populära sjukhusserien "House" som doktor Gregory.
Men den prisbelönte Christopher Lee pekas ut som solen i "universum Hollywood" enligt en kartläggning av skådespelarnas kontakter, utförd av University of Virginia. Lee har bland annat spelat i "Sagan om ringen"-triologin och James Bond-rullen "Mannen med gyllene pistolen".
Enligt Guinness rekordbok toppar Tim Burton och Johnny Depp som den mest ekonomiskt lönsamma duon.

Vilken lista finns Laurie på egentligen? För att få svar måste man gå vidare till Daily Express, som faktiskt skrev ut det.

Och ”Men den prisbelönte…”? Vadå ”men”?

Och “triologi”?

Och sista meningen...

Och när det i Daily Express återgivna ”in the centre of the Hollywood universe” blir ”solen i ’Universum Hollywood’” så känner jag att jag måste avslöja för Nyheter24 att det finns flera solar i universum.

PS: File this under ”Someone's wrong on the Internet”.

Femtio ord

Sparad
Den där rutan man brukar kunna kryssa i efter att man skrivit sitt användarnamn och lösenord: ”Kom ihåg mig på den här datorn”.
Jag vill ha fler såna. ”Kom ihåg mig på den här stolen”. ”Kom ihåg mig i den här eftermiddagssolen”. ”Kom ihåg mig i den här kyssen”.