Rankning av Klungan

Efter hur de skötte sig i kvällens föreställning av "Det är vi som är hemgiften" på Södra teatern:

1. Den snygge Klunganmannen.
2. Den skallige Klunganmannen.
3. Den blonde Klunganmannen.
4. Den tjocke Klunganmannen.

Mama Cass!

Julens projekt är att ta sig igenom 1,66 kg julskinka och 1,12 kg "Infinite Jest" av David Foster Wallace. Däremellan ägnar jag mig åt höstens nationalsport, att hitta luckor i Spotifys utbud av musik.

Specifikt undersökte jag hur mycket sunshine pop som fanns. Och inte förvånande fanns det mesta med the Association, en del av Orpheus, en del the Cyrkle, men nästan inget med the Free Design, inget Montage och ingenting av Sagittarius. Kasst.

Men, Andreas Ekström, allt är inte hemskt, för jag snubblade på en riktig pärla, Cass Elliots cover på Lovin' Spoonfuls mest bortglömda mästerverk "Didn't Want to Have to Do It". En inspelning som inte verkar snurra särskilt mycket i fildelningssammanhang, men finns på Spotify.

Och så finns den på Youtube, så att ni alla får höra:

Julkalendern: Obama

Extra allt och paret Obama önskar er alla en god jul!

Följ deras exempel: klä granen, ta fram den stickade
slipovern och julstämningen är fixad.

Julkalendern: Femtioåringarna

Några väldigt stora, men samtidigt korta fyllde femtio år under 2008:

• Prince, 157 cm.
• Madonna, 161 cm.
• Michael Jackson, 175 cm.
• Smurfarna, tre äpplen.

Och det är väl inget med det? Att de fyllde år har väl inget med 2008 att göra? Och inte heller alla de som dog: Slas, Isaac Hayes, Levi Stubbs, Sydney Pollack, Paul Newman, Yves Saint Laurent, Robert Rauschenberg, Jerry Wexler, Arne Domnérus, George Carlin, Eva Dahlbeck, Lennart Swahn, Agneta Bolme Börjefors, Ingela Agardh. Några dog alldeles för unga: Esbjörn Svensson, Heath Ledger, Anthony Minghella, David Foster Wallace.

När jag till tidigare års julkalendrar har föreslagit att vi skulle ha med en lista på de som dött har Adrian sagt nej, med invändningen att vilka som dött inte säger något om året. Men visst säger själva mottagandet av födelsedagar och dödsfall väldigt mycket om nutiden?

De här femtioårsdagarna och dödsfallen möttes med en medvetenhet om att många av dem var de sista av sina slag. De verkade under en annan tid och fick ett genomslag som är svårt numera. Eller underskattar jag dagens konstnärer? Står jag för nära för att se det?

Jag tror inte det. För när dagens modeskapare kastar in handduken, kommer de omskrivas på ledarsidor som Yves Saint Laurent? När dagens tv-programledare checkar ut, kommer det leda till debattartiklar som de om Lennart Swahn? Och om Heath Ledger inte hade dött i förtid, skulle han kunnat "förändra mansrollen" som Paul Newman sades ha gjort?

På Madonnas femtioårsdag pratades det i morgonsoffor lite kort om hennes musik, om alla hits hon pumpat ur sig, om hur hon lyckas känna av trendvindarnas riktning. Sedan gick diskussionerna vidare till jämförelser med nutidens stjärnor. Som sådana jämförelseobjekt är Prince och Jacko sämre. De har själva ballat ur och ingen av deras påstådda arvtagare har verkligen blivit superstjärna. Men med Madonna är det bara att dra fram Britney Spears och konstatera att hon är kändis mer än artist. Om Britneys femtioårsdag i december 2031 uppmärksammas, så finns det inga "Holiday" eller ens någon "Frozen" att prata om.

Med dagens motsvarigheter till Smurfarna vet jag inte om vi kommer fira femtioårsdagar. Är Byggare Bob, eller vad det nu kan vara, lika tidlös och formbar? Se bara på bilden ovan, hur samma Smurfina har kunnat hänga med genom att uppdateras genom decennierna. Ungefär som Madonna, men utan att byta hårfärg.

Julkalendern: Världsdominans

Årets vanligaste Facebookstatus kanske var "bakis" i någon variant, men ett tag under sommaren var nog "Berlin" en stark konkurrent. Rätt ofta förekom de kombinerade.

Berlin har ju senaste åren blivit ett givet resemål minst en gång om året för många av mina vänner och bekanta. Men under 2008 tror jag att Berlin peakade. Inte bara som resemål men också som kulturell spridare. Få ställen har haft sån stor inverkan på popkultur som den staden har haft den sista tiden, men nu tror jag att vi kommer få se andra ställen och rörelser som kommer att få påverkan. Varför? Berlin har överlevt förvånansvärt länge som kulturell huvudstad. Säkert har den taskiga ekonomin i staden haft stor betydelse. Det har inte funnits några pengar för politikerna att satsa på fina monument och att installera fungerande gatubelysning samt att införa en massa stipendium som kulturarbetare kan söka. Alltså har popkulturen fått leva på utan inblandning uppifrån och därmed frodats. Kanske kan finansfrisen hålla Berlin levande ett tag till!

Vad händer sen då? Tja inte vet då jag, men det verkar som om det rör på sig i Rumänien. I alla fall inom dansmusiken och det brukar vara ett gott tecken på att någonting är på gång. Men det är en rätt vild gissning. Kanske kommer Berlin att fortsätta vara något av Europas kulturella huvudstad länge till, men aldrig lika mycket som 2008. Auf Wiedersehen!

Julkalendern: Deep

Detta år fick deep housen sin stora uppryckning. RA's podcast feed fullkomligt drunknade av mixar som man utan ågren kunde tagga med "deep" i iTunes hade man hade känt för det! Min personliga favoritlabel i år har nog varit Innervisions. I princip varje släpp har varit kanon.

Ane Brun - Headphone Silence (Henrik Schwarz Remix - Dixon Edit)

Här har de två labelbossarna varit inne och petat med Ane Bruns trudilutt. En av de låtar jag nog har spelat mest ute på lokal i år. Den funkar precis lika bra nästan oavsett var man spelar! Sedan kan jag inte låta bli att undra över hur Ane känner inför faktumet att en av hennes två bästa låtar är en remix (den andra är en cover) men det kanske är en smaksak...

Sedan hade man ju kunnat gå in på att det inte bara är housen som har blivit deep utan technon har också tagit ett kliv ut i deepträsket. Med Shed i spetsen så har det spelats mycket dubstepaktigt mitt i technoseten. Men det ämnet får någon annan själ gärna vidröra lite djupare.

Landshövdingen

Atmosfären är som en hemmabio där nere i Victorias salong nr 5, sjutton platser stor. Man tycker sig höra spolningarna från damtoaletten på andra sidan väggen.

När man precis satt sig och kommit in i den stämningen känns reklamfilmer väldigt underliga. Som om en middag med vänner skulle avbrytas av en jingel. Inte blir det mer naturligt med Coca-Cola-budskap av att filmen vi ska se är "H:r Landshövding". Det är inte en film som TV4 kommer sända, även om de skulle få frikort att bryta för reklam så ofta de vill.

För er som inte redan visste är det alltså en svartvit dokumentär om Anders Björck. Och för er som inte visste så är Anders Björck landshövding i Uppsala län, tidigare försvarsminister (m).

Jag skrattade när jag först fick höra att någon gjorde en långfilmsdokumentär om Björck. Vem vill gå på bio och se Anders Björck, undrade jag. Tydligen jag själv. Vilket kanske inte är så oväntat. (Jag som myser av att som en fluga på väggen få höra Björck diskutera Ansvarskommittén med landshövdingekollegor.)

Men själva samtalsämnena är oviktiga för filmen. Det här är inte en förklarande dokumentär, den saknar helt intervjuer och beskrivningar av sammanhang. Vi får se landshövdingen kryssa sig fram mellan olika ceremonier, planeringsmöten och statsbesök, det ena tillfället till synes mer meningslöst än det andra. Allra mest när Anders Björck som del av en ingivningsceremoni ska så en åker. I kavaj och finskor traskar han långsamt fram och släpper en näve utsäde rakt ner här och en där, i små högar. Han ser vilsen ut. Jag tror inte ens han själv skulle kunna låta bli att skratta åt den bilden.

Det är inte en särskilt rättvisande bild av en landshövdings vardag. När regissören Måns Månsson har valt att göra en vacker, betraktande, poetisk film har han valt bort mycket som hade kunnat göras. Det finns mycket om Björck som inte visas här.

Det betyder bara att det här är en av många möjliga dokumentärer om Anders Björck. Jag har däremot svårt att tro att någon av de andra skulle kunna bli bättre än "H:r Landshövding".

Julkalendern: Don't You Ever Turn It Off

Behöver jag ens nämna My Morning Jacket i den här julkalendern? Har jag inte tjatat nog om dem?

Precis som med "Blind" utsåg jag direkt, från en liveupptagning på Youtube, "Touch Me I'm Going to Scream, Part 2" till en av årets låtar. Har det bara blivit en självuppfyllande profetia? Jag var inte säker.

Den hamnade högst upp på Lisa Milbergs lista över årets låtar. Då kände jag att jag inte behövde tillägga något. Sedan läste jag Pitchforks topp 100 och där var den inte ens med! Så ursäkta om jag tjatar, men jäklar vad bra "Touch Me I'm Going to Scream part 2" är! Tänk om hela albumet hade kunnat hålla samma klass...

Julkalendern: Finanskris

Förra året satte Damien Hirst 8 601 diamanter på en dödskalle av platina och sålde den för 50 miljoner pund, 36 miljoner mer än värdet på diamanterna. Tanken var att påminna åskådarna om döden.

I juli i år sålde han en hel utställning med mest djur i formaldehyd direkt på auktion, utan att passera galleri. Han fick in 111 miljoner pund. Tanken var att påminna åskådarna om döden.

Men egentligen blev vi mest påminda om att nu är det finanskris på gång. Och det var det.

Julkalendern: Nytt ord

Bloggbävning.

Julkalendern: Nya namn

• Camilla Lindberg
• Santogold
• Sarah Palin
• Leona Lewis
• Katy Perry
• Rebecca Hall
• Duffy
• Steffi
• Hajen
• Kristofer Ahlström
• Måns Månsson
• Joshua Ferris
• Casey Wilson
• James Yuill
• Christian Dinamarca

Waterfrontbuilding

Sitter och jobbar med utsikt över bygget som pågår vid Centralen. Waterfrontbuilding heter det visst enligt veporna som omgärdar stålskelettet som blir högre och högre, dag för dag. Har tänkt att kika in på hemsidan i tre månaders tid nu men har lyckts förtränga den impulsen tills idag. Det blir såklart inte speciellt högt. Inte speciellt kul och bara allmänt ospännande, som vanligt i stockholm med andra ord.

Vem det nu är som bestämmer över hur byggnader får se ut i stan borde få sig en rejäl spark i baken. Vart är det som sticker ut? Om jag ändå hade blivit förbannad och tyckt att någonting var riktigt ful så hade det ju åtminstone framkallat någon sorts känslor. Bättre en ful byggnad än en tråkig. Gärna riktigt högt! Och rosa om det är möjligt?

Oj, vad gnälligt det blev... Fasaden utåt vattnet verkar iallafall bli i guld. Det är lite positivt. Och för att fortsätta på inslagen positv väg så bjuckar jag på en gamal sång som jag plockade fram när vi hade Richard Norris på besök förra veckan.

Midlake - Roscoe (Beyond the Wizard's Sleeve Remix)

På tal om torsdagar på Riche så kan jag meddela att ni skall boka fredagen 26'e december för Mykonos julfest! Mer info senare.

No cash - vinnaren

Nej, jag vann inte tävlingen om att blogga bäst utan kontanter i tio dagar. Det gjorde i stället Anna Flemmert, till vardags på Veckans affärer. Grattis!

Julkalendern: Årets kör

Jag har ju redan skrivit om årets låt så nu blir det en något skitnödig variant av det temat. Årets kör. Jag är ju väldigt förtjust i körsång. Gärna med lite jultouch sådär.

Fleet Foxes har landat på de flesta årsbästalistor jag läst, mest då för den självbetitlade plattan som kom tidigare i år. Men det bästa de har gjort kom faktiskt tidagre än så. Redan i februari kom ep'n Sun giant och fjärde spåret är "Mykonos" som klockar in på 4 minuter och 35 sekunder av ljuvlig stämsång. Knäckande bra!

Faktiskt så bra att när vi på sensommaren skulle namnge våra torsdagar på lilla baren på Riche så döpte vi kvällen efter den låten. Inget snack utan bara så skall det vara!

Lyssna på låten på Fleet Foxes Myspace (scrolla ner i låtlistan)

Plattan är ingen oäven historia den heller så om du gillart' så kan den också rekomenderas!

Som flickan sa

Senast någon kastade en sko på mig så hade jag dragit ett dåligt "som flickan sa"-skämt.

Undrar om det också var vad som föregick skoattacken mot George W Bush i Bagdad?

Typ, på en fråga från pressen: "Isn't it time you pulled out?" så kanske han drog till med ett "That's what she said". Och så kom en loafer flygande.

Julkalendern: Glasvegas

Nej, att Glasvegas fick sådana svallvågor har inget att göra med att alla 2008 vill ha socialrealistisk rock som soundtrack till den instormande lågkonjukturen. Det har med en annan konjuktur att göra, vanlig rockkonjuktur.

Efter ett par år skapas ett uppdämt behov av att alla ska samlas kring ett gitarrband och så ska vi alla under ett tag vara överens om att de är bäst. Sedan ska vi under ett tag skämmas för att vi hyllade dem, sedan får de vara lite i karantän och så komma in i våra hjärtan igen.

Problemet är bara att Glasvegas inte hade täckning för en sådan hype. Det genomskådades snabbt. Det har bråkats om Glasvegas, i barer och på kultursidor. Med Glasvegas har det varit svart eller vitt, med dom eller mot dom. Med ett sådant ställningskrig är det inte mer än rätt att lex Wirfält kom till användning, i ett försök att hitta ett mellanläge i debatten.

Själv är jag inte en av dem som har fått hjärtklappning av ”Ice Cream Van”. Tyvärr beror det på min misstro mot hyllningarna. Jag har inte kunnat lyssna på Glasvegas utan att hela tiden vara på min vakt. Väntat på att snart höra det där storartade. Lyssnat på efter de socialrealistiska texterna, men mest hört "here we, here we, here we fucking go!" och undrat vilken fotbollshejarklack som har rätt till royalties för det.

Det är synd, för de har några bra låtar. Om jag vill ha pratsång ovanpå Månskenssonaten går jag direkt till Shangri-La's, men okej, Glasvegas är rätt bra, inte mer. Kanske är det allt man kan begära av ett rockband som hyllas, ett år när Häst-usla-pojken nästan Grammisnomineras.

Verkligheten

Jag har haft ett litet datorhaveri nyligen, som bland annat ledde till att alla bokmärken i Firefox suddades ut. Delvis bra, eftersom jag då får en chans att börja om.

Och när jag ska hitta alla sidor jag ofta vill återkomma till, var en av de första som jag letade upp och la till den här notisen från Sydsvenskan förra våren, "Berusad blind man slog döv efter fråga om tiden".

Den behöver ligga där i bokmärkesmenyn. En nyhet som har allt, komik och tragik och lite mystik. Framför allt påminnelsen om att det är i lokalpressen som verkligheten allra mest överträffar dikten.

Julkalendern: Joni

Joni Mitchell - “Blonde in the Bleachers” (1972)

Förlåt, det här har troligen inget alls med era 2008 att göra, för hur jag än har försökt starta en bredare Joni Mitchell-revival, så är det kanske mest jag som gräver ner mig. Jag är fortfarande nergrävd, så där att gropen inte ens är särskilt bred, bara väldigt djup. Ett album, nästan en låt i taget grottar jag ner mig i, nu senast den ovan. Kanske kommer jag ur gropen någon gång, annars kan ni se fram emot ett Joni-insnöat inlägg i julkalendern 2009 också.

En annan sak att snöa in på är den här frågan: what's up med Jonis ansiktsfärg på omslaget till “For the Roses”?

Slutet

Tio dagar utan kontanter. Och de största bekymren har varit att komma ihåg att hämta kortet från baren.

Om man nu inte tror att jag fick kräksjukan som Ulvaeus hämnd. Eller av att de där enkronorna var någons ass pennies. Om man däremot vet att jag fick kräksjukan från min två-och-ett-halvt-åriga systerdotter, via hennes föräldrar, så inser man att det här inte var så svårt.

För, som jag inledde med, tvärtom hade varit svårare. Bara nu på ICA, när kassan med den kortaste kön bara tog kort. Tänk om jag skulle ha varit med i en tävling om att bara betala med kontanter, då hade jag kunnat skriva om besvikelsen när jag fick ställa mig i en längre kö.

Men nu kan jag inte det.

Imorgon börjar jag använda kontanter igen. Kanske. Vad kommer hända? Antagligen kommer jag nu sluta lägga noggrant märke till varenda hemlös, tiggare och gatumusiker, som jag har gjort nu, nu när jag inte har burit med mig en enda liten sak att ge dem. Vi får se.

Nu ser ni den här överkryssade Cash-gubben för sista gången. Kommer nu Visa ge mig tio tusen pix för alla mina fruktansvärda lidanden under dessa tio dagar? Jag önskar jag kunde be er gå in och rösta nånstans, men vinnaren utses av en jury där bland annat Ebba von Sydow ingår. Bara en sån sak, att Ebba har i uppdrag att lusläsa Extra allt! Ebba, jag väntar fortfarande på den där Bridget Jones-aktiga boken.

Nej du

Sån här larvig hippieestetik använde sig aldrig the Zombies av. Jämför med Terry Quirks omslag till “Odessey & Oracle“, en HELT ANNAN hippieestetik. Hur mycket ska man behöva utstå egentligen?

Alltid glömmer man något

Igår kväll var jag så fokuserad på att inte lämna Pet Sounds Bar utan mitt Visa att jag i stället glömde mina hörlurar i dj-båset.

Så nu har jag möjlighet att köpa saker, som mat, men ingen möjlighet att lyssna på musik. Jag föredrar nästan att leva tvärtom.

Å andra sidan, när jag hämtat mina lurar så har det kontantlösa livet gjort att jag har en extra iPod att lyssna från. Jag har nämligen inte, på grund av kräksjukan, ännu gått till polisen och lämnat in den där danska/norska halvtrasiga saken som jag hittade i min jackficka efter lördagsnatten. Är jag ond?

Det är vad jag kallar en sedel

Imorgon får jag hantera kontanter igen.

Fast jag vet inte varför jag skulle börja krångla med sedlar och mynt. Skulle vara för att kunna köpa DN med lördagskrysset lite enklare.

Men DN i lösnummer kostar bara en tjuga. Och ska man hantera kontanter så ska det ändå vara lite rejäla valörer. Typ en halvmiljardsedel. Återkom till mig när du infört en sån, Stefan Ingves.

Just nu

Riche. Här vågar jag inte lämna kortet i baren. Det var väldigt nära att jag glömde kvar det på pet sounds. Och att glömma kortet här, nu vore fatalt. Jag har inte ens en lunchdate imorgon som jag kan få att bjuda mig.

Julkalendern: Tina Fey

Resultat klara, kort i baren

Nu läser tom upp vinnarna. Påminn mig om att inte glömma kortet i baren.

Snart

Börjar quizet. Nyss åt jag, henrik och tom en god middag så gatuplanet. Jag betalade med kort.

En sista (nja) kontantfri kväll

Det gick ju inte helt smooth förra veckan, men i kväll gör jag ett nytt försök att lämna kortet i baren i Pet Sounds källare och sedan inte glömma kvar det där.

Jag går nu in på det sista dygnet av den här tävlingen. Jag vet inte riktigt vad de andra fjorton konkurrenterna har hållit på med, men jag har svårt att tro att någon av dem har drabbats av några större svårigheter. Det är helt enkelt inte särskilt svårt att klara sig utan sedlar och mynt i dagens Sverige. Sur-fucking-prise. Ändå har det varit roligt att hålla sig från att gå och okynnes-ta-ut pengar i bankomater, att aldrig ha den livlinan.

Undrar om jag borde ha gjort livet svårare för mig själv? Kanske borde jag ha gått till Kulturhuset, hällt i mig en liter kaffe och sedan utifrån iakttagit mig själv när jag försöker komma in på mynttoaletten med enbart ett Visakort. Vilka anekdoter hade en tryckande blåsa och påtvingad kontantlöshet kunnat ge upphov till?

Julkalendern: Fluga

Nej, det började inte i år. Men det kulminerade nog 2008, flugbärandet. Från att för några år sedan ha varit något som excentriska akademiker ägnade sig åt, eller något som endast bars till smoking, dök nu flugan upp lite varstans, inte bara gubbrum utan också på ungdomsfester.

Naturligtvis skulle flugan vara egenhändigt knuten, annars kan folk tro att man inte slår sin fru.

Beyond the Quizzer's Sleeve

Förra gången frågade vi om allt från Lady Saw till Monostar, via Jörvars Gosskör och Olivia Newton-John.

Imorgon torsdag har Fun Boy Four återigen äran att ställa frågorna i Pet Sounds Pop Quiz. Den här gången är det jag, Tom och Henrik som håller i spakarna, eftersom Stefan och Adrian har tagit Beyond the Wizard's Sleeve till Riche. Men de har hunnit bidra till frågebatteriet, så förvänta er sedvanlig blandning och fantasifullhet i uppläggen.

Tillbringa därför torsdagskvällen i en källare på Skånegatan, öppet från 18, första frågan 20. Därefter hjärnskrynkling, rätta svar, prisutdelning. Sedan Riche!

Utan kort i Ghana

Jag fick en kommentar från Zimbabwe om ett liv byggt på dollarkontanter. Och det i kombination med min kräksjuka påminner mig om ett kontantminne, från en annan del av Afrika.

Utan att dra hela bakgrunden hamnade jag våren 2004 på Till's No. 1 Resort i Gomoa-Fetteh, några mil väster om Ghanas huvudstad Accra. Vi hade ringt och bokat i förväg och självklart frågat om de tog kort. Nej, så klart. Så vi hade skaffat tjocka buntar av ghanesiska cedis. Decimetertjocka buntar, Till's var inte helt billigt med västafrikanska mått.

Stället visade sig vara värt priset, tillräckligt enkelt för att inte kännas absurt i omgivningen, men ändå avskärmat. Framför oss låg Guineabukten, bakom oss låg... tja, vi tittade inte åt det hållet. Vågbruset ackompanjerade både frukost, lunch och middag på uteserveringen. Det tycktes inte räcka, så de spelades Céline Dion i högtalarna. Förutom när strömmen gick.

Vi beslutade oss för att stanna en natt längre än de planerade fyra. Återstod bara att se om vi hade tillräckligt tjocka sedelbuntar. Så vi täckte hela sängen med sedlar, utportionerade per dag. Tur att sängen var stor, det behövdes. Pengarna räckte, om vi åt billigt från middagsmenyn. Det var trist att behöva åka därifrån, men vi hade en tid att passa inåt landet.

Men sedelbuntarna straffade sig. Jag tror minsann att Björn Ulveaus hämnd mot kontanthantering slog till redan då, för var det något som karaktäriserade den där västafrikanska tiden så var det magsjuka.

Julkalendern: Kärlek är ett brev skickat tusen gånger

Håkan Hellström - ”Kärlek är ett brev skickat tusen gånger”

Straffet

I dag kommer det vara enkelt att leva kontantfritt, eftersom jag ligger hemma, utmattad efter kräksjukan.

Kanske är gårdagens och nattens kvalitetstid vid toalettstolen ett direkt straff för att jag i några sekunder höll i två enkronor.

Alltså som Montezumas hämnd. Men i det här fallet snarare Björn Ulveaus hämnd.

Julkalendern: Lollipop

Okej, det är inte för mig som för DJ Yxa, som knappt kan komma ihåg hur musik brukade låta innan den fanns. Men “Lollipop” med Lil Wayne & Static Major är en av få hitlistelåtar som jag tagit till mig i år. Antagligen för att den har ett drag av sorgsenhet i sig, samtidigt som det väl är en partylåt för många.

Av årets Billboardettor är det den och Ushers “Love in This Club” jag har några minnen till. “Love in This Club” för att de spelade halva den på årets konstigaste utekväll, på Bravo i estniska Pärnu. Det var strax innan S&M-klädda tjejer kom ut på en scen, åmade sig som E-Typedansöser i kubik och hällde vodka i munnen på estniska killar.

Och “Lollipop” för att jag spelat den några gånger ute, och varje gång har det mötts med förvånade miner, som “gillar du det här?” Och ja, nu kan ni anse det officiellt.

En tiondels kronminut

Det är inte helt solklara regler i den här tävlingen. Exakt hur fullkomligt kontantfri måste jag vara? Om någon TVINGAR på mig kontanter, i en viktig situation, och jag så fort det bara är möjligt gör mig av med dem - det kan väl inte vara så farligt?

Jag måste bikta mig: i lördags höll jag nämligen i två enkronor i kanske tre sekunder. Men till mitt försvar måste jag säga att det var det enda sättet att få tag på lördagskrysset.

Som SvD-prenumerant saknar jag bara en sak med den andra tidningen: DN:s lördagskryss. Och lördagskrysset är viktigt. Så småtrött efter fredagen går jag en gång i veckan till min lokala tobaks- och spelbutik och köper ett lösnummer av DN. Det kostar tjugo spänn. Jag betalar med en skrynklig tjuga eller två tior, som kan ha varit i någons arsle.

I lördags räckte jag däremot så klart fram mitt kort, men möttes av att svaret att de inte kunde dra tjugo kronor på kortet. Hon hänvisade till bankomaten på andra sidan gatan. Så jag svarade att jag hade bråttom, vilket jag i och för sig hade, men det var mest för att jag inte orkade dra hela det härmed tävlingen. Att ha bråttom, det är en skitursäkt. Men hon bakom disken anpassade sig snabbt:

- Jag kan dra 22 kronor för spel här och så får du två kronor av mig.

Jag förstod ingenting, men sa ja. Så jag drog kortet, tryckte koden, yada yada, och så räcker hon mig två enkronor. Jag tar emot dem, men direkt när hon vänder ryggen till lägger jag dem på disken.

Två kronor i handen högst tre sekunder, det skulle ge maximalt 0,1 kronminuter, om ni hänger med. Det är inte så mycket, som att hålla en hundring inte ens i en tiondels sekund. Det var väl ungefär så jag tänkte, kanske inte med siffror och allt, men jag tänkte att den där tiondels kronminutens synd är lördagskrysset värt. Eller?

Det var frågan i min hjärna när jag hastade till bussen. Och att jag tänkte så, att jag var så fokuserad på ett hägrande korsord, gjorde att jag glömde fråga om det viktigast. Hur kan gränsen för kortköp kan gå vid just 22 kronor?

Jag ansvarar inte för upphittade värdesaker

Ni vet dagen efter en lördag kväll på fest, med efterföljande utgång på bar utan garderob, där jackan slängts i en hög andra ytterkläder, halvt utan uppsikt, och när man vaknar går man ut i hallen och stoppar ner handen i jackfickan och där saknas något värdefullt?

Ta den känslan - och vänd den ut och in. Där var jag i förmiddags.

Att vi tog taxi till just Marie Laveau igår berodde inte bara på att de har öppet till tre, en lagom tid, utan också på att det inte är något inträde (där uppe alltså) och att det inte finns något garderobskrav. Det är bra, för då skulle jag slippa möjliga problem i mitt kontantfria liv. Det var lördag natt, jag ville inte ha problem.

Så vi styrde taxin till Götgatan, jag betalade den med kort, och sedan fick de andra betala mig tillbaka med öl.

Utan garderob slängdes jackor lite här och där. Ett tag bar jag min i famnen, men efter kommentaren "Du ser ut som du är på språng" lade jag jackan på ett bord i synfältets yttre marker. Där låg den kvar när vi sjasades ut, kvarlämnande halvt urdruckna flaskor.

När jag vaknade idag gick jag igenom mina jackfickor och hittade en iPod Nano. Det skulle varit helt normalt, om det hade varit min iPod Nano. Nu var det någon annans. En vit, med nedre delen av displayen ur funktion. Språket inställt på danska eller om det är norska.

Imorgon ringer jag Marie Laveau för att se om någon dansk eller norrman har anmält en saknad iPod. Att ett sådant samtal skulle bli konsekvensen när vi valde en garderobsfri bar, det var oväntat.

Julkalendern: Årets internet

Årets internet skulle faktiskt kunna ha varit årets hemsida typ 1998 eller när nu denna fantastiska site nu kom till (orkar inte researcha det är tidigt söndag morgon, ni kan se hur tidigt på skärmdumpen) Men för min del så krävdes det ett jobb där det var mycket praktiskt att kunna vilken vecka det var. Annars är det bara folk inom skolan/dagis/utbildnings - världen som går efter veckonummer. Inga datum, nej vecka är det som gäller!

Mina först veckor på nya jobbet var hemskt förvirrande, "Vecka 23 säger du - När är det då?" totalt kaosartat för min del. Tills någon vänlig själ tipsade mig om vecka.nu Jag säger bara - Tack! Jag är räddad. Med vecka.nu som startsida så är jag räddad, jag har koll på vilken vecka det är!

Gratis öl!

Två killar går till Marie Laveaus bar. Två killar kommer tillbaka med öl till mig. Jag får försöka dricka dubbelt så snabbt. Kanske har det här inte så mycket med kontantlöst liv att göra, men jag hinner inte utvecka tanken. Jag måste ägna mig åt att dricka öl.

Gratis fredag!

Igår kväll utsatte jag mig inte ens för risken att glömma kortet i baren.

Jag tog tunnelbanan (inga kontanter behövdes, har SL-kort, ett nytt av avläsningstypen, infört femton år efter resten av världen) raka vägen från jobbet till en krasslig Adrian som hade lagat mat (inga kontanter behövdes), kollade på "På spåret" (inga kontanter behövdes - men tv-licens), åt chips (inga kontanter behövdes) och drack julmust (inga kontanter behövdes). Senare anslöt Magnus, vi åt pepparkakor och drack te. Kvällen slutade med att Magnus tog sin Lexus och skjutsade hem mig (inga kontanter behövdes).

Nu kan ni förstås anmärka att jag verkligen skulle behövt kontanter om jag hade tänkt ersätta någon av mina vänner vad de lagt ut för mat, chips, skjuts etc. Men det tänker jag inte.

Däremot: efter "På spåret" zappade vi till TV3 och såg "The Fast & the Furious: Tokyo Drift". Och de som gjort den borde ge mig ett tjockt kuvert kontanter som ursäkt. Men det går så klart lika bra att sätta in pengarna rakt på mitt Visakonto.

Going Dutch with mom

Jag fick alltså promenera tillbaka till Pet Sounds igår kväll för att skriva på för mina mellanöl och få med mig Visakortet hem. Det var inte svårare än så. Min lunchdejt idag slapp alltså bjuda mig. Tur.

Faktiskt ännu mer tur än vanligt, eftersom lunchdejten var min mamma. Och har inte mamma bjudit mig på tillräckligt i mitt liv för att ovanpå allt behöva bjuda mig på Medelhavsmuséets kalvbakelse?

Nu kan man ju tycka att jag i stället borde ha bjudit tillbaka och betalat för mammas kalvbakelsen, men hon var för snabb. Pang sa det, och hon räckte över en hundring för sin mat.

Så nu går mamma runt med två extra enkronor som skramlar. Det slipper jag. Det enda som skramlar hos mig är en sons smått dåliga samvete.

You handle my ass pennies every day!

Ett litet klipp från "Upright Citizens Brigade". Kanske en påminnelse om äckligheten med kontanthantering. Men det är klart, utan kontanter hade den här killen aldrig kunnat skaffa sig sitt psykologiska övertag, så alltid är småmynt bra till nåt.

Julkalendern: Björn Gustafsson

Som om vi bara orkade med en enda komiker i taget.

Tror ni inte jag gjorde det?

Jag glömde mitt kort i baren. Insåg det när jag skulle ner i tunnelbanan, stoppade handen i fickan och märkte att dom bara innehöll ett SL-kort. Så nu går jag tillbaka, annars måste jag tvinga någon att bjuda mig på lunch imorgon.

Fyllequiz?

Vi väntar nu på resultaten på film quizet. Även om vi kände oss jävligt bra är vi osäkra på hur högt upp vi kan hamna. En sak vi däremot är säkra på är att frågeledaren Conan för minskat snack borde ha sagt nej till den senaste ölen. Som han säkert inte ens betalade med kort...

Elton och hans mamma

För att fira att Elton John spelar i Globen i kväll och för att sörja att vi inte kommer vara där publicerar vi en bild från hemma hos Elton Johns mamma Sheila och styvfar Fred. Året är 1971.

Att notera: Mammas boots matchar blusen. Elton har en kanin broderad på jeansen. Dessutom får Elton sitta på bordet utan att någon säger till honom att det finns en hel soffa som är GJORD för att sitta i, men whatever, det är han som har betalat alltihopa. Det påminns Sheila och Fred om varje dag genom “Tumbleweed Connection”-affischen.

Vi firar Elton med en låt från “Tumbleweed Connection”, en av de finaste bitarna han och Bernie Taupin skapade. (Bernie var bara nitton när han skrev texten!) Dessutom ett av finaste arrangemang jag vet. Harpa, fagott, kontrabas!

Elton John - “Come Down in Time” (1970)

Bild från Life Magazines arkiv via Apartment Therapy via Degrell.

Kortet i baren

Ikväll kommer min första riktigt stora utmaning utan kontanter: att lägga kortet i baren.

Om jag råkar gå hem och lämna kortet där kommer jag ju inte kunna betala något alls imorgon.

Och risken är inte helt minimal att det händer. Jag ska på film quiz i källaren på Pet Sounds Bar, en nervig tillställning. Efter att slutställningen meddelas vid tolvsnåret släpper alla spänningar och man tänker inte riktigt klart.

Det var så det gick till när jag tog en ofrivillig springnota därifrån i september. Då var det i och för sig pop quiz, där vi siktar på att vinna, blir missnöjda med annat än pallplats och därför är extra koncentrerad vid resultatuppläsningen. Den gången blev vi egentligen delade tvåor, men vann på walk-over under sån förvirring att jag efteråt inte tänkte på att betala för mina mellanöl innan jag gick.

Men jag ska inte skylla allt på att mental, känslomässig ansträngning. Att man vid det laget har stått nere i en kvav källare en hel kväll, det bidrar också till brådskan att komma ut.

Julkalendern: Kina

Som om vi bara orkade med ett enda land i taget.

Money, Money, Money

Dagens lunch var en lunchlåda, ikastad på en kvart i fikarummet, bara lite ränteprat mellan tuggorna.

Och i morse var jag lite sen, så jag passerade alla lockande ställen som säljer riktigt kaffe och nöjde mig med gratis automatblask på jobbet. Så i dag har jag inte ens varit i närheten att frestas att ta ut en sedel och syndigt kontanthandla. Att göra det hade varit att bidra till en sämre värld. Det här att jag är med i en tävling där jag ska klara mig utan kontanter i tio dagar, det gör jag nämligen inte för att få chans på prispengarna. Nej då, inte alls. Jag gör det inte heller för att det är kul att få försöka mäta sig med skribenter som F-Fed och storebror Kleerup.

Jag gör det här, jag offrar mig och klarar mig utan kontanter i tio dagar, för att rädda en nödställd: Björn Ulveaus son.

Denne stackars kille som fick inbrott i sin lägenhet. Det skedde av en enda anledning: kontanterna. Det har Björn redogjort för i en debattartikel på Newsmill, home of the överflödiga debattartikel written by a kändis.

Utan kontanter hade ingen gjort inbrott. Det är antagligen så att utan kontanter hade även misshandel och våld försvunnit. Krig bygger ju på kontanter, som ni vet. Svält också.

I en värld med bara kontokort skulle nog inte ens kontokortsbedrägerier finnas.

Julkalendern: Omissade konserter

Hej A,

tråkigt att du inte kunde vara med i förrgår kväll på Frida Hyvönen. Nästa gång får din kille vara hemma och natta H.

När konserten var slut var det första vi sa till varandra att det här måste han ljuga om när han kommer hem. Det här var alldeles, alldeles för bra för att berätta om. Det här var Frida Hyvönen i sin fulla kraft.

Det var första gången jag sett Frida Hyvönen med band, annars har det alltid varit bara hon och pianot. Dessutom känns det som om jag sett henne i så anspråkslösa konserter, som förband, som en av många, utan riktigt ljus. Nu fick hon vara stjärnan i ett mer påkostat sammanhang, med julgran, en divan där hon lade sig ibland, som en primadonna. Hela Södra teaterns syrebefriade salong var där för att se henne. Det passar henne, hon ska inte vara ”ensam tjej med piano”. Nu kunde hon leva ut utan att det behövde riskera att bli skrikigt.

Och då bestod kompet bara av en på trummor och en på bas/cello och ibland av extra kör. Hon får gärna låta bandet växa till nästa gång. Hon drunknar inte, hur som helst står ändå hennes röst ut.

Till och med den nedsablade ”Scandinavian Blonde” lät live svängig i stället för fånig. Jag kunde med till och med andra låtar som jag aldrig riktigt gillat, som ”The Modern”, de där struttiga grejerna. Hon spelade inget från pudelskivan, men jag insåg hur många bra låtar det var på debuten. Den där julaktiga ”N.Y.”, det var år sedan jag lyssnade på den. ”The smell of winter makes me sick for love”, allt det där, det är underbart. Det är då hon träffar mig hårdast, när texterna inte är små prosastycken.

Några gånger har jag haft med en lista på konserter jag missat i Extra allts årssammanfattning. Som om de konserter jag missat säger lika mycket om året som de konserter jag verkligen sett. I år har jag missat så mycket att det är som om jag varit hemma och vaktat en H. Till exempel Fleet Foxes på Way Out West. Och bob hund på Popaganda, dom missade ju du med eftersom nån snodde din väska med plånbok och nycklar från under H:s barnvagn och ni skyndade hem för att undvika inbrott.

Men Håkan såg vi båda två, i april, det var en extatisk konsert, en konsert som var en HÄNDELSE. Det var innan H kom, med bara två dagars marginal. Det där vet du ju, men alltså, det här är ett sånt där öppet brev och jag måste inkludera de andra läsarna också.

Så du och jag har en missad konsert och en fantastisk konsert gemensam i år. Synd att du inte var med i förrgår, då hade det varit två fantastiska. Årets två bästa svenska konserter.

Krampårej,
J

Onsdag = Kulturhuset

Den andra dagen torrlade Gud marken och fick den att grönska. Min andra dag utan kontanter åt jag lunch på Kulturhuset. Det var nämligen onsdag.

I mer än fem år har jag nästan varje onsdag ätit lunch på Kulturhuset. Vår lilla lunchgrupp har i omgångar tröttnat på att betala överpriser för någon maträtt bara för att den är ”örtslungad”. Framför allt har vi tröttnat på att trängas bland barnvagnarna. Vi har bytt till andra bricklunchhak i city för att få träffas och snacka strunt. Men efter några veckor har vi alltid ändrat oss. Onsdagslunchen hör hemma på Kulturhuset. Onsdagslunchens bultande hjärta är foajén vid Stadsteaterns biljettkassorna. Sist in genom glasdörrarna hämtar kaffe till allihop.

För att vi är trogna gäster borde vi kanske få fler privilegier än de vi får. På femårsjubiléet i våras bokade vi för en gångs skull affärslunch med bordsservering och jag tror de gav oss specialpris.

Jag har ingen aning om i fall de i kassan känner igen mig. Mette och hon med smala överarmar och han mannen, som jag tycker ser ut som en typisk Lasse. Om de inte är helt konstiga borde de åtminstone tycka att vi ser bekanta ut. Men när jag betalar räcker jag ändå alltid fram mitt leg tillsammans med kortet. Har man gjort det i fem år kan man lika gärna fortsätta. Som en del av traditionen.

Banken tog inte kort

På lunchen berättade en kompis om sitt senaste misslyckade kortköp. På ett ställe som man minst sagt förväntade sig skulle acceptera kort: banken.

Han hade desperat sprungit iväg till Handelsbanken för att i sista minuten betala en bortglömd räkning. Han var beredd på att ta den smäll som en extra avgift innebar. Femtio spänn var det värt för att få räkningen ur världen. Men banken tog inte kort!

Så han fick springa runt hörnet till bankomaten, ta ut femtusen, springa in och lassa in sedlarna till kassörskan. Som väl i sin tur lade in sedlarna i en låda för att någon annan skulle fylla på i bankomaten.

Inomhusmössan

Signaturen Olle tippade i kommentarerna här att vi skulle skriva om "sotarmössor" i Extra allts årsammanfattning. Det hade vi inte tänkt. Åtminstone jag tycker att de här små svarta luvorna dök upp mycket tidigare än 2008. Okej, en del av det vi faktiskt kommer att skriva om var inte helt nytt 2008, men var verkligen 2008 lillmössans år? Nej, vi har en annan kandidat till årets klädesplagg, vänta och se.

Nu har i alla fall Stefan Thungren skrivit om den lilla luvan och de hemliga signaler den sänder ut. Så då slipper vi.

No Cash

Jag tyckte att den där loggan för den här kontantlösa tävlingen jag är med i var rätt... tråkig. Så jag har gjort en egen.

Det är Johnny Cash överstruken, i stil med Ghostbustersskylten, som i "No Cash". Men samtidigt pekar han finger, som om han, Cash, säger dra åt helvete till kontanter, cash.

Övervägde ett tag att i stället använda någon annan än Johnny Cash. Ni kan ju få för er att jag inte gillar Johnny Cash och det gör jag ju. (Speciellt gillar jag hans fru, Reese Witherspoon.) Men allvarligt talat, vem skulle känna igen Pat Cash?

Kontantfri kväll

Första dagen utan kontanter, första dagen i resten av mitt liv, den mätta dagen är inte störst etc.

Morgonkaffe, lunch, middag, bio, biogodis, allt med kort och inga trubbel. Jag önskar att jag kunde bjuda på någon spänning, men tyvärr. Kanske borde jag sett till att vi gått till Samrat på Katarina Bangata. Efter en kortbetald middag där en gång kom vår servitör fram, precis som vi krängde på oss jackorna och var på väg ut genom dörren, och bad oss, halvt viskande, att ge dricks kontant nästa gång.

- Om det är på kort, chefen tar allt, sa han.

Så kanske borde jag ha sett till att vi i kväll åt middag där, betalade med kort och sedan noga beskrivit den stackars servitörens ansiktsuttryck när han fann en tillagd dricks på slippen, hans belöning på väg rakt i bossens ficka. Men så hjärtlös är jag inte, inte ens när det är tävling.

Femtio ord utan kontanter

Ledarklet
Jag och andra män åt Maxlunch ensamma.
Man får SvD att läsa medan man upptäcker att man glömt servetter. Dressingen rinner längs fingrarna. Man är ju ensam, kan inte lämna brickan obevakad för att hämta.
Dressingen torkas på Maria Abrahamssons ansikte.
Förresten, nämnde jag att jag betalade med kort?

Julkalendern: Spotify

2007 så facebookades det och i år så Spotifyades det. Invites blev hårdvaluta och folk var lyriska. Om det nu blir framtidens sätt att lyssna på musik får väl 2009 bli en fingervisning om...

Kontantlöst kaffe

Min första kontantlösa dag började med en liten latte. Jag köpte den på vad jag gärna fortfarande vill kalla Lilla Finlandia, trots att det numera heter The Coffee Place.

Och ja, vad ska jag säga, det var liksom inga problem att köpa en kaffe för tjugofem spänn med kort. Hade ni trott det?

En som i förra veckan hade det svårare med sitt kortkaffeköp var James Allen.

Det är en engelsk kille som klarat sig utan kontanter i ett år, och vars blogg har hänvisats till som inspiration för den här tävlingen. Utan att ha läst hela hans berättelse så verkar det inte ha varit en helt smooth ride. Till sist blev hans kort spärrat utan att han hade gjort något. Han var fly förbannad på sin bank.

Så stod han där, en av de sista dagarna innan han fick använda kontanter igen, på ett Prêt-á-manger och kunde inte betala den kaffe han behövde. Desperat bad han den stackars praktikanten dra kortet om och om igen, medan kön bakom honom växte. Till slut fick han kaffet gratis.

Om gratis kaffe är följden av kontantlöshet är jag beredd att fortsätta längre än tio dagar.

Tio dagar utan kontanter

Från idag och tio dagar framåt ska jag klara mig utan kontanter. Jag ska enbart ta mig fram på mitt Visakort.

Dessutom ska jag skriva om hur det går. Samma sak ska fjorton andra göra. Den som skriver bäst belönas med 10 000 kronor.

Nu några ord till de av er som ropar ”blogghora!” Ni kanske undrar om det här är början på mitt fullkomliga förfall in i genren ”det här åt jag till frukost”-blogg? Nej. Kommer jag börja svara på ”bloggstafetter” om vilken bok jag senast läste? Nej. Det här är tillfälligt. Sedan kommer jag gå tillbaka till att skriva om the Zombies, hitta detaljfel i dagstidningsnotiser och göra IQ-test om Franz Ferdinand. Vår julkalender kommer dessutom pågå parallellt här på Extra allt, så att ni får ert dagliga behov av normal verksamhet täckt.

Hur ska jag då klara mig i tio dagar utan sedlar och mynt? Ja, egentligen är ju den här utmaningen fel utformad. Ett liv utan kontanter, är det inte så vi nästan har det hela tiden? Det verkligt svåra hade ju varit tio dagar med BARA kontanter, helt UTAN kort. Man skulle inte ens få använda kort i bankomaten, utan behöva hitta ett bankkontor och gå fram till disken och antagligen betala trettio kronor i avgift för att få ta ut sina egna pengar.

Visa tycker väl att det skulle vara negative campaigning. Men då hade det också kunnat uppstå lite dramatik. Nu är väl tanken mest att vi femton bloggare ska illustrera hur fruktansvärt enkelt det är att klara sig utan kontanter. Allt ska löpa på smidigt, inga problem, inga konflikter, ingen fiende. Inte alls receptet på spännande läsning, det vet alla som ens varit i närheten av en kurs i kreativt skrivande. Eller har sett ”Adaptation”.

Men jag ska inte ropa hej. Än så länge återstår tio dagar och vem vet vilka knipor jag kommer hamna i när jag inte har kontanter som flyktväg?

Nu är det ju inte heller jag som har formulerat utmaningen, utan Visa. Och det är de som står för prispengarna, så de får ge mig vilken utmaning dom vill. Nej förresten, inte vilken som helst. Jag är inte Johnny Knoxville eller Filip&Fredrik.

Men den här utmaningen, den tar jag.

FYI: jag åt yoghurt till frukost. Köpt för ett par dagar sedan, med kort. Jag tjuvstartade.

Julkalendern: Årets låt

Redan i januari utsåg vi årets låt och inte fan har vi haft någon anledning att ångra oss heller. Det har varit hela årets låt. Bäst alla kategorier osv...

Hercules & Love Affair - Blind (Hercules club mix)

Här är den i en av alla otaliga mixar som gjorts. Smaka och njut!