Turn away those clowns and you'll be fine

Kevin Tihista's Red Terror - ”Second Look” (2002)

John Martyn - vila i frid

John Martyn har dött, det är sorgligt. Jag skrev ju en gång att en av anledningarna till att han inte är mer känd är att han inte dog ung, som kompisen Nick Drake. När någon verkligen går bort känns det alltid obehagligt att tidigare ha skrivit om deras död.

Inte för att jag tror att någon gör ett logiskt felslut av det jag skrev, som ”Fler borde ha hört John Martyn + Fler skulle ha hört John Martyn om han dött för länge sen = John Martyn borde ha dött för länge sen”. Men ändå.

Sedan, eftersom jag gillar att klaga på dödsnotiser, så blir man ju rätt deprimerad av att John Martyns claim to fame sägs vara att han ”arbetade med storheter som Eric Clapton, David Gilmour och Phil Collins”. Tre namn, antagligen ditstuckna för att de finns högst upp i Wikipediaartikeln. Inget ont om de tre herrarna, men John Martyn klarar sig på egna meriter. För även om det finns såsigheter och en del jobbig blues i hans livsverk, så finns det också ”You Can Discover”, ”Solid Air”, ”May You Never”, ”Stormbringer” och ”Auntie Aviator”.

Infinite, indeed

På en månad har jag tyvärr inte hunnit mer än ett par hekto in i “Infinite Jest”.

Inte för att den är dålig, tvärtom. Det har inte funnits en tråkig sida hittills. Fortsätter David Foster Wallaces trådar om familjen Incandenza, kanadensiska separatister, lönnmördare i rullstolar och knarkare i allmänhet att knytas ihop på det här sättet återstår många hektos härlig läsning.

Härlig och utsträckt, kanske till påsk, för så många sidor per dag blir det inte. Tar man sig till jobbet inklämd på ett tunnelbanetåg mellan femtio svettiga vinterklädda funkar det inte så bra att låta ena armen hålla upp en tung bok. Och helst läser jag på resor.

Annat var det när jag tågpendlade, sittande, i en och en halv timme per dag. Jag har en romantisk bild av att jag läste hela tiden, men visst somnade jag ibland också. När jag kände att jag var så pass trött att jag skulle kunna sova mig igenom utropen om att hela tåget inte kommer in till perrongen i Märsta, då klämde jag in boken mellan mig och armstödet och somnade.

På så sätt glömdes en del böcker kvar när jag yrvaket skulle kliva av. Don DeLillos “Vitt brus” till exempel. Ett av hans få verk tunt nog för att kunna försvinna så där lätt.

Det skulle aldrig hända med “Infinite Jest”. Delar man tågsäte med den märker man det.

I just don't wanna go

Reverend Big O - ”I'm Slow” (2003)

Jag mötte Harry

Säga vad man vill om Harry Amsters blogg på SvD.se om "tv & populärkultur", men den verkar bli mer och mer av en "kolla vilka kändisar jag träffat"-blogg.

För några veckor sedan var det Carl-Jan och hans danspartner. I går stod Harry med A Camp, på en bild där han nästan ser ut att vara inlagd med Photoshop.

I dag toppar Harry det med Per Sinding-Larsen. Hoppas Harry vågade fråga om en autograf också.

Varför gör Harry så här? Vill han bevisa att han inte gör sina intervjuer per telefon?

The only quiz show that rhymes with "Stephen Fry"

Kollar på Stephen Frys brittiska tv-serie "QI". Första säsongen igen, tredje gången jag ser det. Ändå har jag hur roligt som helst.

Har någon ens försökt att överföra det här till Sverige? TV4:s "Snillen snackar" är visserligen inte ett program med något sådant anspråk, men den halvminut jag sett av det kändes som bevis på att det inte skulle gå att få ihop ett svenskt "QI".

Carina Berg skulle få panelen att förklara ordet "serendipitet". Oväntat enkelt, men kanske mest för oss som ser allt John Cusack någonsin gör. Den ende av "snillena" som var inne på rätt spår var Anders Jansson från Hipp Hipp. Och att ha rätt är så klart inte värt något, det är ju en uttalad regel i "QI", men i stället måste man vara "interesting". Någon chans att bli intressant fick inte Jansson, Petra Medhe fick tjoa om segling i stället. Annika Lantz var med också, ja, ni fattar.

Jansson skulle kunna platsa i ett svenskt "QI". Men vem är Sveriges Stehphen Fry? Jag kommer bara på Fredrik Lindström. Men nej, den som ska vara Sveriges Stephen Fry får helt enkelt inte tro att Perth är Australiens huvudstad, som Lindström gjorde nyligen i "På spåret".

"QI" kallas i England för "wit com". I Sverige kallar vi motsvarande program med fyra komiker och en programledare i rad för "panelhumor". Det enda roliga med det är att det låter som "panelhönor".

Kask + Studio = sant

Jag älskar att ha rätt och tycker därför att det är ganska roligt att jag i november 2007 skrev att ”Golden Heart” med Kask var ”en Studioremix just waiting to happen”.

Alltså eftersom Janne Kasks comeback, under namnet Lake Heartbeat, produceras av ingen mindre än Dan ”Studio” Lissvik.

Vem spelar när?

För nästan tre år sedan efterlyste jag ett heltäckande konsertkalendarium för Stockholm.

Då tipsades jag om Konsertkoll (tydligen nedlagt redan 2006) och Citykollen (aktiv, men absolut inte heltäckande). Man hade ju även kunna hoppas på DN På stan, men där finns bara konserter de närmaste veckorna.

Men kanske kan Livespot bli nåt? Bara de ser till att också fånga upp de mer udda konsertlokalerna, typ Strand där James Yorkston spelar. Det borde gå att få till en bra sådan här tjänst och få annonsörer så att det går ihop. Det kan inte bara vara jag som efterfrågar det här.

Bamse och skivorna

”Jag tror att om fem år kommer barn i sexårsåldern inte att veta vad en skivsamling är.”

Philip Teir om tidningen Bamses underliga föreställningar om småbarnsföräldrars musikägande.

Just kidding

I lördagens Saturday Night Live slog Kristen Wiig antagligen tv-historiens ord-per-minut-rekord.

I en otrolig uppvisning av verbal ekvilibrism toppade hon allt hon tidigare gjort som den extremt nervösa reseexperten Judy Grimes. Orden - så klart upplästa från cue cards, men annars vore det väl omöjligt - som sprutar ur henne är dessutom sammansatta till något roligt!

Ovan kan ni se den 50 sekunder långa humormotsvarigheten till "världens bästa saxofonsolo", medan ni här kan se hela samtalet med Seth Myers, dock avfilmat från en tv-skärm.

Om det här nu verkligen blir Judy Grimes sista framträdande så är det svårt att tänka sig en bättre final.

Stabil jävla rock!

Dundertåget!

Hur har veckan varit?

Det här var veckan när de flesta var sura på att Ruben Östlund och ”De ofrivilliga” inte fick en enda Guldbagge. Även de som inte sett ”De ofrivilliga”, som Schmarro. Även de som varken sett ”Maria Larssons eviga ögonblick” eller ”Låt den rätte komma in”, som jag.

Det här var veckan när folk var sura över att Glasvegasbiljetterna tog slut på någon minut. Jag var däremot inte sur, eftersom jag inte ens försökte få biljetter, som ni kunnat gissa utifrån det här. Ingen av de surande verkade ha någon lösning på hur man borde ha skött försäljningen i stället. Jag föreslår att man ordnar någon form av frågesport och låter vinnarna få första tjing på attraktiva konsertbiljetter.

Det här var veckan när Svenska institutet letar efter en assistent åt Scott ”the Sartorialist” Schuman. Jag har tidigare kommenterat att den här sortens royal treatment, det är vad jag vill ha när jag besöker en stad.

Det här var veckan när det diskuterades att Liza Marklund ljuger. Snart kommer väl någon och påstår att Annika Bengtzon inte finns heller.

Det här var veckan när en diskussion om huruvida Tintin är homosexuell hade sina efterdyningar. Någon mer tröttsam diskussion än den kan jag inte tänka mig. Och för att inget ska vara oklart så menar jag däremot att hela ”Mumintrollet och Snorkfröken är inte ihop”-diskussionen tvärtom inte är tröttsam, efter den tar fasta på hur maskotfieringen av litterära figurer tvingar in dem i de allra enklaste mallarna. Den Muminmugg jag använder mest är för övrigt en av Arabias tidiga, grön, med Mumintrollet och Snusmumriken.

Det här var veckan när man insåg att musikåret 2009 har börjat, med Animal Collective, Antony & the Johnsons och Morrissey. Och diskussionen om Morrisseys sexualitet (hetero-, homo-, a-) är alltid intressant.

Och just ja, det här var också veckan när alldeles för många människor dog på Gazaremsan och i Israel.

Men jag vet bättre än att hålla på och sätta allt det där övriga i perspektiv. Har man väl börjat jämföra på det sättet så är det en överreaktion vad man än gör mot slutsålda Glasvegasbiljetter eller maskotfieringen av Mumintrollen, även om det bara är en bloggtext eller en statusmening på Facebook.

Inlägg nr 1000

Det här är den tusende texten här på Extra allt. Det firar vi med en bild som trogna läsare kanske har lättare att tolka. Ni har sett den förut, i mindre långt gånget förfall.

Och eftersom vi tror att det här är vad ni alla vill, så är det vad vi tänker fortsätta ge er.

Att nynna om en kokhäll

Det är nog inte bara jag som går och nynnar på det här just nu:

”I don't mean / to seem like I care about / material things / like a social status / I just want / four walls and adobe slabs / for my girls”

Alltså ”My Girls” med Animal Collective, låten som ska få våren att anlända, från ett album som kommer hålla hela året.

Men vad är det Avey Tare och Panda Bear vill ha åt sina tjejer? ”Adobe slabs”? Jo, tydligen är adobe även ett svenskt ord, som betyder obränt tegel. Och en ”adobe slab” är alltså en häll av obränt tegel. Hmm… för matlagning?

Jag MÅSTE göra något åt min instinkt att alltid vilja begripa vad det är jag egentligen går och nynnar på.

I pop quizet i kväll var vi...

Technofilmtime

The Subliminal Kid in the studio from Ruben Broman on Vimeo.


Här har min vän Ruben filmat Peder i studion. Peder är mer känd som The subliminal kid när han snickrar musik. Vackert filmat och jävligt fin dunka-dunka.

Julkalendern: PS

Vi tog ju aldrig upp ”De ofrivilliga” i Extra allts julkalender. Det var ett misstag, eftersom det var 2008 års bästa film.

I stället ägnade jag det begränsade utrymmet åt Joni Mitchell och Smurfarna. Känns lite pinsamt.

Och ännu mer så nu när Ruben Östlund inte heller fick en endaste Guldbagge. Är det någon man inte vill ha många likheter med är det väl Guldbaggejuryn.

Photoshop Disasters Disasters

Ni vet bloggen Photoshop Disasters? Visst blir man alltid på bättre humör av att titta på riktigt usla bildmanipulationer?

Nu är det snart dags för någon att starta metabloggen Photoshop Disasters Disasters. Kanske kan man bli på ännu bättre humör av titta på missriktade klagomål på sådant som inte alls är usla bildmanipulationer.

När Photoshop Disasters är som bäst ser man inte felet direkt. Det kan vara en bild man sett massor av gånger, utan att inse att så där borde inte speglingen blir, eller så där kan inte människokroppen se ut. En arm kan inte böja sig så där.

Ibland är Photoshop Disasters lite för petnoga, men den här gången har det slagit över totalt. Det finns inget katastrofalt med det här tydliga användande av masker i modebilder i Esquire. Det står till och med i Esquires bildtext att det är en mask.

Det blir som en påminnelse: allt som först ser normalt ut är inte normalt, men allt som ögat studsar till på är inte fel. Ibland är det meningen att det ska glappa.

Glad vinter i skogen

Bon Iver - ”Woods” (2009)

Dagens citat

”Vad tror du att musikbranschen är uppbyggd av? Palsternackor?”

Andreas Kleerup om polisens drogtester på Grammisgalan, till Aftonbladet.

Murarna runt mig

Få saker gör mig lugnare än att höra den låt som vinner Grammis för "Årets låt" för allra, allra första gången i eftertexterna till Grammisgalan.

Då känner jag att mina skydd mot TV4-världen har varit tillräckligt robusta det senaste året. Vallgravarna djupa nog, murarna inte för bräckliga. Jag är i säkerhet.

Femtio ord

Robban
Det kvinnor på sjuttiotalet gillade med Robert Redford var hans ”beautiful head of hair”. Ett vackert hårhuvud runt ett ansikte med grovkornigt skrovlig hy.
När Robban åker moped i ”Tre dagar för Condor” behöver han bara en luva mot kylan, ingen hjälm. Vid en krock skulle hårhuvudet ta emot.

Frusen kärlek

Det är en bländade, glittrande vinterdag där ute. Inte snöigt, men fruset.

Då passar det med den här:

Buckingham Nicks - ”Frozen Love” (1973)

Det här var precis innan Lindsey och Stevie bjöds in till Fleetwood Mac, från ett album som fortfarande inte släppts på CD. Nu kan man ju undra om det någonsin behöver hända.

PS: Och hörni, Buckingham och Nicks, det är klart att kärleken blir liten frusen om man insisterar på att vara naken på överkroppen!

Baz om Oz

Det kändes så lydigt, att gå till en biograf i mellandagarna och se ettan på biotoppen. Som en julens medborgerliga plikt. En del av Att Vara Svensk.

Men det var åtminstone inte ”Vi hade i alla fall tur med vädret igen” vi betalade för att se. Och det var egentligen en ren slump att ”Australia” skulle börja om fem minuter när vi flydde in på Victoria från den fuktiga kylan.

Jag kan beundra Baz Luhrmann för att han orkar lägga så mycket bombasm på att berätta urenkla sagohistorier, hela matinéstilen, ett äventyr att må bra av. Och ”Australia” är den minst överdrivna, hysteriska film han gjort, vilket i och för sig inte säger så mycket. Men någon gång i allt det här hade det varit intressant med en enda liten oväntad sak. Som om den tjocke bifiguren eller den svarte bifiguren inte hade behövt dö. Ja hörni, dom dör, dom offras för den goda saken. Det känns inte ens som en spoiler att säga det.

Tydligen skrev Luhrman sex olika slut till ”Australia”, och filmade tre. Och det slut som är med är ”det minst väntade”. Hur är det möjligt att avsluta den här historien mer konventionellt?

PS: Jag vet! Dom skulle kunna få ett eget barn! Genom aboriginmagi!