El Perro

En av våra verkliga hangups på Extra allt är El Perro Del Mar, från första stund.

Så varför sluta nu? Nu, när vi vet hur Rasmus Hägg-producerade minialbumet ”Love Is Not Pop” låter. Som om Mick Fleetwood har varit trummis. Som om John McVie varit basist. Som något från Fleetwood Macs ”Rumours” alltså. Med sporadiska panflöjter.

Minialbum förresten, bli inte besviken på det, för så värst mini är det inte. Även om det är hälften så många spår som på förra årets ”From the Valley to the Stars ” så är sluttiden bara tio minuter mindre, eftersom låtarna är längre.

Och en låt som ”Change of Heart”, som finns för lyssning på EPDM:s Myspace, kan inte bli för lång. Den hade kunnat få fortsätta och fortsätta. Med sin basgång, sina trumfills, sina glidande gitarrer, sin änglakör, sin melodi. Den har räddat min vecka.


I dagens DN säger ansluter sig Sarah Assbring till Årstas kändiskrets, när hon säger att hon aldrig missar Årsta torg när hon är på Stockholmsbesök. Och det är hon ju i dag, på Debasers Morrisseykväll. Men jag har inte sett till henne. Kanske hade hon också maskerat sig i We-hoodie och solglasögon.

För mig är du alltid # 1...

Club Stockholm har utsett Sveriges 100 bästa dj:s 2008. Tydligen har det skett någon sorts omröstning.

Men "hur?" är inte den viktiga frågan, det är "vem?"

Joel Mull vann, men strunt i det, för Extra allts alldeles egna Adrian Nilsson är med på listan! På plats 70, bara tre platser bakom Cari Lekebusch.

Om han låter bli att framträda i kortbyxor så slår han nog Cari nästa år. Å andra sidan, shorts funkar ju för Daniel Wang.

OscarsVI: Godnatt

Stort "Slumdog"-förakt råder här framför eftertexterna till galan. Ett förakt nästan större än vår trötthet.

Vi är lite som Tyko Jonsson, somnar framför tv:n i vredesmod. Men skulle inte våra sinnen vekna om vi tänkte på... tja, inte barn med servettringar av päronträ, utan att en film utan filmstjärnor vann åtta Oscars? Jo kanske.

Oscars V: Chocken

Åh, va' trevligt att Sean Penn fick vinna i stället för Mickey Rourke.

Och så fick det bli lite politiskt också, mitt i det väldigt personliga, med de nästan 50-årskalasaktiga hyllningstalen skådisar emellan.

I den Oscarstippningstävling jag är inblandad i har jag redan gett upp, segern kommer gå till Karin. Hon har varit väldigt träffsäker.

Oscars IV: Skägghumor

Måste bara lägga upp en bild på Ben Stillers Joaquin Phoenix-grej. Först nu förstår jag att Klungans ansiktsbehåringar på "Det är vi som är hemgiften" var kommentarer till det här (fejkade?) Hollywoodsammanbrottet redan för länge sedan.

Oscars III: Utfyllnadspriserna

När de delar ut de tekniska priserna, specialeffekter, klippning och de två ljudpriserna som jag tror att jag kan förklara skillnaden mellan, men sätt mig inte på prov, klockan är halv fem för bövelen, då tänker jag alltid att det är de här priserna som gör att det senare i veckan kommer att stå "7 Oscars!" med stora bokstäver i bioannonsen för "Slumdog Millionaire".

För publiken som väljer film utifrån en snabb titt i bioannonserna, de är ofta väldigt noga med hur ljudmixningen är.

Oscars II: Manushunken

Dustin Lance Black vann för bästa manus. Han är yngre än jag. Och har snyggare överkropp. Marginellt.

Oscars I: Slumdog Schlumdog

Okej, nu är inmarschen klar, och själva Oscarsgalan börjar snart.

Vi laddade upp med att se favoriten till bästa film, "Slumdog Millionaire". Och nej, det var ju ingen höjdare. Kunde jag ta tillbaka min tippning så skulle jag i alla fall dra tillbaka att den kommer vinna för bästa manus. För repliker som "It's our destiny" får inte uppmuntras. För att inte tala om dialog som "Selim, I can't" och så svaret: "You have to".

Men den kvinnliga skådisen, Freida Pinto, var vackrast på röda mattan på väg in mot Kodak Theatre.

Årets Oscarsvinnare

Dags att tippa årets Oscarsvinnare. Och nej, jag tippar inte med hjärtat, jag tippar för att få så många rätt som möjligt.

Film
Jag tror att ”Slumdog Millionaire” kommer dominera galan och avsluta med att ta hem det största priset.

Regissör
Fast nja, kanske måste jag gardera mig här och gissa på David Fincher för ”Benjamin Button”. Han har liksom tjänat ihop till en statyett vid det här laget. Men det kan bli Danny Boyle också.

Manlig huvudroll
Det är inte lika självklart att det blir Mickey Rourke som många tycks tro. Men jag tippar ändå på honom, skulle möjligen ha kunnat dra till med Sean Penn i ”Milk”. Och egentligen gillar jag ju Sean mer, men som sagt, här ska tippas hjärtlöst.

Kvinnlig huvudroll
Kate Winslet är favorit och har vunnit alla de andra priserna, så jag tippar på Kate. Oscarsstatysamlaren Meryl Streep kan utmana. Vänta här nu, jag tippar ju inte alls utan hjärta, det här är ju två gamla personliga favoriter... Så om Reese Witherspoon varit nominerad, hade jag då i stället gissat på henne? Jag måste skärpa mig.

Manlig biroll
Om jag hade rätt att rösta, skulle jag då ens våga rösta på någon annan än Heath Ledger? För hur pinsamt kommer det inte bli om någon annan vinner? Den personen är ju i så fall tvungen att ägna hela sitt tacktal åt Heath i stället för att ta åt sig äran.

Kvinnlig biroll
Inte kan väl Penélope Cruz vinna för sitt svartsjukeöverspel i ”Vicky Cristina Barcelona”? Nej, Marisa Tomei får i stället ta emot sin andra Oscar.

Originalmanus
Sann historia om modig man, med tragiskt slut. Sånt gillar Oscarsröstarna. Så det blir ”Milk” av Dustin Lance Black, som för övrigt verkar vara en intressant person: mormonuppväxt, gay, skriver på en filmversion av Tom Wolfes ”The Electric Kool-Aid Acid Test”, etc.

Manus efter förlaga
Utan att ha gått igenom Oscarsvinnare historiskt för att se om akademin resonerar som jag, borde det inte rimligen vara så att den bästa filmen också har det bästa manuset? Så alltså: ”Slumdog Millionaire” av Simon Beaufoy.

Animerad långfilm
Här borde det bli Pixars dystopiska ”WALL-E”.

Icke-engelskspråkiga film
Jag tippar på japanska ”Departures”, för det känns lite väl politiskt att de just nu skulle ge priset till israeliska ”Waltz with Bashir”.

Sång
Äsch, här ger jag med mig och tippar enbart med hjärtat, i en notoriskt svårtippad kategori. Eftersom jag gillar Peter Gabriels röst så tror jag på ”Down to Earth” av Peter Garbiel och Thomas Newman från ”WALL-E” .

Oscarslåtar

Hitlåtar skrivs inte specifikt för filmer längre. Jag har redan för länge sedan konstaterat att det var bättre förr.

Det usla tillståndet bland filmlåtar illustreras i år av att Oscarsakademin bara valt att nominera tre låtar, i stället för de vanliga fem, inför söndagsnattens gala. Då hoppade de i och för sig över fyra av fem nominerade till motsvarande Golden Globe, inklusive vinnaren, Bruce Spingsteens titellåt från ”The Wrestler”.

Även om det är en dussin-Springsteenballad, tänk Jon Bon Jovi, så är den ändå bättre än de tre Oscarskandidaterna. Lyssna själva.

”Down to Earth” av Peter Gabriel och Thomas Newman, från ”Wall-E”, framförd av Peter Gabriel:



”O Saya” av och med A. R. Rahman and M.I.A, från ”Slumdog Millionaire”:



”Jai Ho” av A. R. Rahman and Gulzar, från ”Slumdog Millionaire”, framförd av A. R. Rahman, Sukhwinder Singh, Tanvi Shah och Mahalakshmi Iyer:

Mer Årsta

Ja just det, en till kändis som hänger i Årsta ibland är Lisa Milberg. Till vardags i London, men den här helgen tror hon sig hinna med lokala syltan Hjälmaren, mitt bland dj:ande och musikinspelning.

Milberg är absolut mer glamourös än Rattamaa. Men nja, ändå inte riktigt Kirsten Dunst-nivå.

Där allt är möjligt

Se här hur Årstafältet ska se ut i framtiden. Det här är Arkipelag, det vinnande förslaget i Stockholm stads arkitekttävling som avgjordes i dag.

Sådana här bilder är ju så klart inget för Photoshop Disasters, eftersom de inte ens låtsas göra något annat än illustrera en hypotetisk framtid.

Men ändå.

Paret på den vita stenen, som har ljus på sig från höger och ändå kastar skugga åt höger. Pojken som springer, lite för stor för att vara längre bort än paret.

Någonstans känns det medvetet gjort av arkitektbyråer på alla sådana här bilder. Som för att ge den där lite sinnesutvidgande känslan. Som i en dröm, allt går inte ihop. På det nya Årstafältet, där är allt möjligt.

Önsketänkandet späds på av det We-sponsrade paret i solglasögon som går där, som inte bara liknar utan faktiskt är Jake Gyllenhaal och Kirsten Dunst. Hollywoodkändisar väljer att förlägga sin återförening i Årsta! Annars har inte Årsta sett större kändisar än Lars Mikael Rattamaa, Göran Greider och Parken.

Men det är klart, det är innan de här nybyggena.

The only ones who ever stood by you

Det var ju ännu ett jävla rookie mistake att, i anknytning till nya Morrissey-skivan, lägga in spellistan ”the Complete the Smiths” på iPoden.

Nu lyssnar jag inte på annat. Jag är fast. Igen.

Tre rätter

Nu har det extended Fun Boy Four, minus Tom, ätit och druckit upp våra presentkort från höstens vinster i Pet Sounds Pop Quiz. Det var smaskens.

Och så skvallrade vi om klubb- och mediaaktiga grejer. Det konstaterades att mjöd är proto-ale, ett korrekt använt rock snobb-uttryck. Och att Stefan är sexig och att Jenny var upprörd över Billströms debattartikel och att Henrik snart dj:ar tolv låtar i ZTV iklädd svart polo.

Sedan fick jag användning för något jag lärt mig genom "QI", att Sankt Bernardshundar egentligen aldrig har haft konjak i sina små tunnor. Tyvärr kunde jag inte dra upp det korrekta beviset ut bakfickan så där på studs, förutom att det var en tavla från 1800-talet som drog igång myten. Så än är jag kanske inte Sveriges Stephen Fry.

Men snart.

Happy Valentino's Day

Valentino - ”I Was Born This Way” (1975)

Kändisnytt

Trots glasögon ser jag inte alltid så bra. Så från långt bak i ICA-kön igår såg jag inte alls det omslag till Expressen Fredag som ni ser ovan. Jag såg en mycket, mycket mer intressant nyhet, den här:

Femtio ord

Dröjsmål
Nä. Det är förberedelser.
Det är betänketid och planering och träning och preparation och ”tänka efter före i stället för efter” och rekognosering. Det är ju viktigt, det här, eller hur? Så jag överväger och betänker. Jag finslipar. Känner in.
Det är vad jag gör. Jag skjuter inte upp.

Quiz it is

Imorgon ställer vi frågorna på Pet Sounds Music Quiz igen. Ja just det, det heter inte Pop Quiz längre, efter att en man i Falkenberg har lyckats få det varumärkesskyddat.

När Falkenbergaren gick i konkurs fick hans mamma överta varumärket och har börjat stämma restauranger åt höger och vänster på miljonbelopp. Och då, när sonens konkursförvaltare insåg att konkursboet gått miste om något potentiellt värdefullt, så stämde han mamman. Vad som har hänt efter det vet jag inte. Men jag tycker det känns bra att det svenska domstolarna inte verkar belastas i onödan.

Dunka dunka

Det här gör mig otroligt peppad för tillfället. Som ett litet smakprov inför stundande Berlin-resa. Gammal "minimal" mixat på modernt vis!

Mixskivan släpps i slutet av den här månaden men lär väl dyka upp på någon torrent-sida innan det kan man ju gissa. Hur som helst så har jag hatten på!

Wake up or wake up alone

The Whitest Boy Alive - ”Courage” (2009)

Jösses, Eulalia...

I somras fick jag höra att Henrik Dorsin satt och skrev ett filmmanus. Jag tänkte att det var "Göta kanal 3". Och redan då tyckte jag lite synd om honom, att han inte kunde få pengar att skriva något eget i stället för att försöka värma gammal skåpmat.

Men det var inte gammal skåpmat. Det var gammal stenåldersmat. Det var en ny film om Åsa-Nisse.

Det är så hemskt att jag funderar på att fly landet.

Eller så är det här den svenska motsvarigheten till Joaquin Phoenix och Casey Afflecks påstådda bluff om Phoenix rapkarriär och sammanbrott.

Kanske ska Dorsin kritisera jönsigheten i svensk filmhumor genom att iscensätta det allra jönsigaste som kan tänkas. Och sedan göra en meta-film om alltihopa, om hur ingen rycker på axlarna, om hur det framstår som en helt rimlig användning av resurser att låta Kjell Bergqvist spela småländsk bonde som blir jagad av landsfiskal'n. Kanske har Dorsin med sig Robert Gustafsson och Sissela Kyle i kuppen. Håll tummarna för det.

När hände det här?

Tydligen är ”I Don't Feel Like Dancin'”, den inte ens tre år gamla låten med Scissor Sisters, numera möjlig att använda i introtävlingar på firmafester, jämsides ”I'm So Excited” och ”Stayin' Alive”.

Firmafesten föregicks av en eftermiddag av föreläsningar. Ändå är det här med ”I Don't Feel Like Dancin'” det viktigaste jag lärt mig i dag.

Taximattor

Jag kan inte så mycket om designbranschen. Men jag känner till Claesson Koivisto Rune. Säg ”svenska designers” och jag tänker på dem. De ser ut som arketypiska designers, svartklädda, allvarliga, minimalistiska. Som en intellektuell, sober synthtrio.

Men de mattor de från och med igår ställer ut på Designgalleriet är inte så svarta eller sobra. Minimalistiska, möjligen. Enfärgade med en eller ett par ränder. Så ser de ut eftersom varje matta är inspirerad av färgkombinationerna på olika taxibilar i Tokyo.

Varje matta säljs tillsammans med ett foto av respektive taxibil. Och tro mig, det fotot får man nog sätta väldigt, väldigt nära mattan och dessutom peka på när man får besök. Annars kommer ens bekanta undra varför man har en matta i en ful grön färg med några ränder i ena änden.

Men att en matta ska kräva ett sammanhang förklarat för att inte vara enbart trist är inte det konstigaste med den här kollektionen, det är kommentaren från designtrion:

”Under flera decennier har västerlandet influerat Japan. Nu vänder vi på det och tar Japan till oss. Det känns nytt och spännande för oss som formgivare.”

Ursäkta? Jag hittar så mycket konstigt i det citatet att jag inte vet var jag ska börja. Har inte japansk design influerat västerlandet de senaste decennierna? Känns Japan nytt och spännande? Och om det är så de tänkt, varför då influeras av just taxibilar?

PS: Mattorna finns att se här, klicka på Design och sedan Carpets. Där ser man att CKR:s övriga mattor är betydligt snyggare.

Femtio ord

Duett
Ringer du och min röst rosslar har jag varit ensam.
Som ensligast sjunger jag mig hes. ”Somewhere Over the Rainbow”, nåt från ”Chet Baker Sings” eller ”Somewhere” från ”West Side Story”. Det är jag som sjunger både Tony och Marias delar. Hur menar du att jag annars skulle göra?

Keyword analysis

I dag har någon i Norrköping kommit till Extra allt efter att ha googlat ”Hur har Ne-Yo påverkat samhället”.

Jag tycker att det är en högst relevant fråga.

Jag, en otursmaskot

Precis som på Stora journalistpriset vann inte min kandidat. I stället för Weird Science kammade Bokhora hem Stora Bloggpriset i klassen Nöje & kultur. Så nu måste jag än en gång ägna mig åt att trösta kompisar med klyschor som 'men det är ju ändå kul att vara nominerad...' Och bara en enda drinkbiljett kvar.

Det kallar jag Popcirkus

Det var ju precis så här Svt:s ”Popcirkus” borde ha inlett sitt premiäravsnitt.

Markus Krunegård och Mauro Scocco kör ”Sarah” på Cirkus i söndags. Visst, en gammal cover, men det är något unikt, en engångsgrej, något man inte sett förut, en anledning att bänka sig framför tv:n. Det är så Luuk och Sinding-Larsen borde tänka. Nu inleddes allt i stället med Krunegårds ”Jag är en vampyr”. Och hur bra den än är, den är åtta månader gammal och därmed varken ny eller nostalgiframkallande. Jag kommer höra den igen och jag har hört den förut, det har alla P3-lyssnare också.

Fast det var väl varken vilken grupp jag nu tillhör eller P3-lyssnargruppen som satt där framför tv:n. Att ”Popcirkus” hade färre tittare än ”Uutiset”, och de flesta av den i åldersgruppen 60+, var förra veckans roligaste tv-nyhet. Alltså inte rolig som i ”precis vad jag ville höra”, utan som i ”skrattframkallande”. (Billy Rimgard tycker att det var skönt med låga tittarsiffror, då får han ha popen för sig själv, och gör också en intressant koppling till möjliga konsekvenser av Ipred-lagen.)

”Popcirkus” bjöd på sedan på en tv-debut, Nottee. Kanske inte otroligt bra musik, men ändå, det kan bli nåt och jag såg tv-debuten live, det ska jag minnas. På samma sätt som jag minns att jag såg the Cardigans tv-debut. Jo, jag minns det fortfarande, kan det vara sexton år senare? Så länge kommer jag inte minnas A Camp framträdande på ”Popcirkus”. Men det är ju varken Luuk eller Sinding-Larsens fel.

Måndag hela veckan

I dag är det Groundhog Day. Och faktiskt samtidigt måndag, så den svenska titeln på Bill Murray-filmen hade varit motiverad den här gången (mer om det i den här gamla texten).

Och visst kändes allt ungefär likadant i morse? Jag vaknade visserligen inte av "I Got You Babe", men väl av P1-prat om tillsynen över socialtjänsten. Jag har hört det förut.