Ni vet hur fransmän kan vara pretentiösa

Igår kväll på Supermix diskuterade jag och Sara om Kitsuné-gruppen Appaloosa är fransk eller tysk.

Jag har ju skrivit här att sångerskan i Appaloosa är fransyska, utan annan grund än att deras skiva är utgiven på just Kitsuné. Och man vill ju inte ljuga på Internet, så jag fick gå till botten med det. Och tja, båda alternativ var korrekta. Ena halvan av Appaloosa, Max Krefeld, är tysk, och andra halvan, Anne-Laure Keib är fransyska.

Om man tror att hon är också tyska är man dock i gott sällskap. Chan "Cat Power" Marshall trodde det också, som man kan se i den här intervjun där hon och Anne-Laure Keib berättar hur de träffades första gången.

CHAN MARSHALL: We can't remember if we were 23 or 20. But I do know that I was with an old friend, and he said, "Oh, look at that girl, she's so beautiful." He was too chicken to go talk to her, so I ran up to her and said, "Hi, are you from Germany?"

ANNE-LAURE KEIB: I was like, "No, I'm French!" I was almost, how do you say ...

CHAN MARSHALL: Insulted?

ANNE-LAURE KEIB: Not insulted, but I was very proud to say I was French. You know how French people can be pretentious.

Supermix - lilla Valborg

El Mundo, Erstagatan 21, Stockholm. Onsdag kl 19-00.

Valborgsmässoafton kan vara allt från champagnefrukost, majbrasor och 20 grader varmt till sillunch, totalt eldningsförbud och fyra grader kallt. Lill-Valborg, däremot, är något så ovanligt som en svensk högtid som håller vad den lovar.

Lill-Valborg är inget annat än Supermix på El Mundo. Kom förbi och du är garanterad det allra finaste musikfyrverkeriet till årets om inte första så i alla fall bästa vinspritzer. Dessutom värme så det räcker och blir över från Matkulturs alltid lika trevliga barficka.

Den här veckan bränner vi det gamla och ger plats för det nya. Jag spelar Woods "The Dark", som paradoxalt nog är vårens ljusaste låt, och Appaloosa "The Day (We Fell in Love)" eftersom inget är mer vårigt än kärlek och fransyskor som sjunger deadpan-aktigt. Fredrik ska under kvällen försöka brotta ner det väldiga A Mountain of One-albumet och Sara laddar med Passion Pit.

Behöver jag nämna Facebook-gruppen?

Femtio ord

Protokollmemoarer
Det här är inte att leva. Det jag har är inte ett liv. Det jag har är en följd av planerade sammanträden.
Punkter förs till minnesanteckningar. Kanske något handfast beslut, att skriva i fetstil.
Och så avslutar vi med att bestämma nästa möte. Ett ytterligare datum att överleva till.

Saker Johan Wirfält kunde ha twittrat från El Perro-konserten på Fasching igår

Alltså som en fortsättning på det här. Fast tja, han twittrade ju faktiskt, en enda liten grej. Eftersom jag inte finns på Twitter sammanfattar jag mig här. Tidsangivelser får ni hitta på själva.

Det är inte slutsålt. Min kompis ger bort en överbliven biljett utanför. Killen bjuder på en öl som tack.

När var jag på Fasching senast? Soul någon sen lördag natt för minst sex år sedan. Finns Soul fortfarande? Klubben alltså, inte musikstilen. Finns musikstilen fortfarande?

Musiken i högtalarna innan: Bat for Lashes, Anna Järvinen, tror också jag hörde Dirty Projectors. Och så Animal Collectives ”My Girls”. Medelklassigt.

Klädkod för Sarah Assbring: för stor skjorta, av Dressmanstil. Samt någon sorts miniminikjol, vit och grårandig. Eller är det en ens en kjol, är det några sorts shorts?

Klädkod för bandet: skjortor knäppta hela vägen upp.

Dansmoves!

Allra prydligast i bandet: ASS-Andreas på gitarr. Väldigt välknutna skor. Som skor ur en Ilon Wikland-illustration.

Ett ljud på ”L is for Love” som jag trott var en synt spelades på gitarr. Effekter!

Fin instrumentalavslutning på ”Heavenly Arms”. Trumbankande.

Basisten har jeans med turn-ups. När hade jag jeans med turn-ups senast?

”Party”!

Trummisen har roligt. Och är bra.

Mellan varje låt hörs störningar i ljudsystemet. Röster. Tillsammans med den röda bakgrunden och att vissa dansrörelser ser ut att vara baklänges ger det "Twin Peaks"-vibbar.

Extranumren går i genren early, funny ones. Eller tja, inte funny, men early och mer femtiotalspopaktiga. Som ”Dog”.

Enda besvikelsen: för kort, allt hade varit för kort. Och ingen ”How Did We Forget”. Varför är jag alltid så här, hänger upp mig på låtarna de valde bort? Jag ger konserten en stark åtta.

Varje onsdag: Helle

På toaletten på El Mundo hänger en affisch för en cowboyfilm. Och producenten heter Hal Klein. Så varje onsdag på Supermix påminns jag om Helle Klein. Typiskt.

Supermix med Glen

El Mundo, Erstagatan 21, Stockholm. Onsdag kl 19-00.

Den här onsdagen firar vi att Glenn Close har namnsdag med något av en Glen(n)-special.

Eftersom alla heter Glenn i Göteborg känns det lämpligt att Sara spelar sprillans nytt från Dan Lissviks (Studio) och Fredrik Lindsons (The Embassy) gemensamma projekt The Crêpes! Har ni tur så tar hon även med sig något festligt med Anders Glenmark. Om inte blir det i alla fall hits med Miike Snow och mansindie från Cass McCombs senaste skiva.

Dessutom är det Glen Campbells födelsedag, och jag tror att "Guess I'm Dumb" kan dyka upp under kvällen. Och det faktum att det också är Paul Carracks 58-årsdag ger mig en ypperlig ursäkt att än en gång spela "How long" med Ace. Fredrik koncentrerar sig på att väga upp allt det manliga med Liquid Vega och Stockholmska Intergalactica.

Så klart är du med Facebook-gruppen.

En gång i tiden hette dockor Barbie och Ken

I avvaktan på min stora, inträngande analys av ”Dollhouse”, låt mig bara klaga lite.

Eliza Dushku, som spelar huvudrollen, har ju ett snyggt namn. Lagom ovanligt och slående. Kul för alban-amerikaner att någon annan än bröderna Belushi får representera dem på tv.

Men i några av de andra stora rollerna i ”Dollhouse” ser vi folk som heter Dichen Lachman, Enver Gjokaj och Tahmoh Penikett. Ja, jag har stavat helt rätt. Deras larviga namn ser verkligen ut som anagram.

En annan roll spelas en man som heter Fran. Infoga valfritt skämt om "tänk om han gifter sig med Fran Drescher?"

Nej, ge oss fler i stil med Olivia Williams och Harry J. Lennix. Den äldsta skådisarna, med de enda riktigt gammalmodiga namnen. Speciellt Harrys intital. Där sällar han sig till en stolt tradition med Michael J. Pollard och Michael J. Fox.

ASS spelar sin hit

Med andan i halsen kommer fram jag tjugo minuter försenad, mitt i ASS spelning på Dieselverkstadens bibliotek på soliga lördagseftermiddagen. När jag sätter mig längst bak och ljudlöst hälsningspetar på Per frestas jag att tillägga ett viskande "har jag missat hitten?"

Jag låter bli, dels för att inte störa, dels för att ironin i skämtet är larvig. Det är inte så konstigt att den som gör lågmäld instrumental gitarrmusik inte får hits.

Men som avslutning spelar Andreas Söderström den låt jag inser att jag faktiskt är där för att höra, John Carpenters tema från "Escape from New York". Med händerna på gitarren och foten på en liten tramporgel har ASS skapat något som i alla fall är en hit för mig. Tur att jag inte missade det.

Skitsamhälle

Anders Mildner sammanfattar allt som det känns idag (ang. tpb-domen)

Femtio ord

Kursord
Lodrätt ska det in ”Alltid positiva” på sex bokstäver, sista två ”ER”.
(Det ska vara ”anoder”. Som i kemilektionernas ”Pank = positiv – anod, negativ – katod”.)
Min första impuls var att pressa in ”idioter”. Bara en enda bokstav för mycket, ett I tar ingen plats. Och så stämmer det ju.

France Gall

Min franska är tyvärr lite för dålig. Så jag vågar inte uttala mig om "Polichinelle" med France Fall från 1967 bara är en popsång om en tjej som fått för sig att hennes docka en gång fick liv och förklarade sin kärlek för henne, eller om det finns något dubbelbottnat kopplat till begreppen "avoir un polichinelle dans le tiroir" (motsvarighet till "ha en bulle i ugnen") eller "secret de Polichinelle" ("allmänt känd hemlighet").

Men jag bryr mig inte så mycket. Jag diggar i stället.

Supermix med Sonic

El Mundo, Erstagatan 21, Stockholm. Onsdag kl 19-00.

Denna vecka gästas El Mundo och Supermix av medarbetare från musiktidningen Sonic. Delar av redaktionen har dessutom lovat att dyka upp med alldeles rykande färska exemplar av kommande Sonic #46. Från kl 19 har du alltså chansen att plocka ett friex av tidningen redan innan den når butiker och prenumeranter.

Till smygläsningen kommer jag spela Jorge Ben (för att det är vår) och Bill Callahan (för att det ändå är rätt kallt ute) medan Sara och Fredrik ska försöka samsas om nya Dirty Projectors-skivan. Från Sonic-håll låter man hälsa att det lär bli en del Deportees och Bat For Lashes.

För övrigt är du väl med Facebook-gruppen?

Poehlers parkförvaltning

Man bör så klart inte döma ut en tv-serie redan efter första avsnittet. Men jag dömer ändå ut ”Parks and Recreation” redan efter premiäravsnittet från förra veckan. Amy Poehlers första egna serie efter att ha lämnat ”Saturday Night Live” ser inte ut att kunna bli lika framgångsrik som ”30 Rock”.

Bakom serien står skaparna av amerikanska ”The Office” och det här är ännu en mockumentär i kontorsmiljö. På parkförvaltningen i en småstad i amerikanska mellanvästern jobbar Leslie Knope (Poehler), en obotlig entusiast som tar sig an uppdraget att förvandla en ödetomt till en park. Det gör hon så klart med ett allvar som vida överstiger uppgiften och dålig självinsikt. Lite desperat kärlekstörstande är hon minsann också. Kommer samma biologiska klocka ticka som för Liz Lemon?

Någonstans är det nog tänkt att ”Parks and Recreation”, mitt ibland kontorskonflikter och dito flörtar, ska handla om byråkratin och förväntningar på vad offentlig sektor kan åstadkomma. Mot Leslies entusiasm står chefen Ron. Han är en motvillig offentliganställd, som helst vill att alla parker ska privatiseras och drivas i vinstsyfte. ”Like Chuck E. Cheese. They have an impeccable business model. I would rather work for Chuck E. Cheese.”

Och det var ju en kul replik, men annars visades inte så mycket humor och manuset var ibland riktigt slött. Många av de enkla sätten att bygga skämt av mockumentärformen känner man igen på mils avstånd. Som när Leslie Knopes berättar för kameran att stadshuset är precis som ett omklädningsrum, ”man måste gå in och snärta lite handduk och klarar man inte av det, så klarar man inte av det och då måste man gå, ut ur omklädningsrummet...”, sedan märker hon att hon tappat styrfarten och allt avslutas med att hon sväljer några gånger och försöker upprätthålla fasaden. Som David Brent har gjort så många gånger, men utan det läskiga överbettsleendet. Och som många andra har gjort innan honom.

Mitt första asgarv av ”Parks and Recreation” kom inte förrän halva första avsnittet gått. En kille med båda benen i gips slängde med hjälp av en griptång upp ett popcorn i luften och fångade det i munnen. Mycket snyggt. Men på bara det kan man ju inte bygga en tv-serie.

Trädet utan löv såg ut som en hjärna

Bill Callahan - ”All Thoughts Are Prey to Some Beast” (2009)

Extra allt och Miffy önskar glad påskdans

I kvällens pop quiz fick vi...

Spichelle

Har det här med parnamn på kändisar dött ut? Varför har jag ännu efter nästan ett halvår inte hört eller sett någon kalla Spike Jonze och Michelle Willams för Spichelle?

På Google ger det bara träffen "Menade du 'spishäll'?"

Eller ska det för en gångs skull vara kvinnans namn som kommer först. Så alltså, Michelle + Spike = eh... Mike?

Supermixad påsk

El Mundo, Erstagatan 21, Stockholm. Onsdag kl 19-00.

Påsken börjar med Supermix och Supermix hittar ni på El Mundo nu på onsdag. Jag, Sara Martinsson och Fredrik Bergh gör vårt yttersta bakom skivspelarna för att långhelgen ska få en så bra inledning som möjligt.

Trots att det är Dymmelonsdag har vi inga planer på att dämpa musiken. Jag tänker spela Japans Brian Wilson. Och Anna Järvinen. Att inte spela Anna Järvinen finns inte på listan.

Sara har haft lo-fi-mania hela helgen och lovar därför att spela så hi-fi som möjligt. Fredrik kommer förmodligen att hamna någonstans mitt emellan. Och rent logiskt innebär det att han spelar Stockholmsaktuella Aeroplanes bootleg-remix av Beach Boys "God only knows". En gång. Och ett besök på El Mundo kan ju vara den perfekta uppladdningen för att senare gå vidare till Strand och höra Aeroplane spela.

För övrigt finns nu en Facebook-grupp att gå med i.

Moffatt och Moffat

Jag, som har medgett att ibland förvirras av Fairport Convention och Fairground Attraction, har nu insett att det i musikvärlden finns både en Ariane Moffatt och en Aidan Moffat.

Den första är en popglad québécoise och den andra är en bitter skotte, känd från Arab Strap.

Musikaliskt tro jag man lugnt kan koncentrera sig enbart på skotten. Men ändå. Och tänk om dom gifter sig, skulle någon anamma den andras stavning av efternamnet?

För övrigt kan ni gå till Arianes MySpace och lyssna på hennes låt "My Space". En poplåt om social medier, oh you shouldn't have. No really. You should not have.

Soft summer breeze...

The Cyrkle – ”Turn Down Day” (1966)

Ingen Phillips i mixen

Inga aprilskämt på Supermix igår. Egentligen inget alls som firade av datumet, inte ens ”April Anne” med John Phillips. Detta trots att jag i måndags hamnat i Phillips-stämning av att se en film han gjort musik till, Robert Altmans ”Brewster McCloud”.

Av titeln kan man tro att det är en western. Altman har ju gjort så mycket konstigt, ”Karl-Alfred” och Paul Newman som Buffalo Bill och så där. Jag såg framför mig män i stora mustascher, kanske Lee Marvin.

Men ”Brewster McCloud” visade sig i stället vara en absurd, ibland slapstickartad komedi med Bud Cort (Harold i ”Harold & Maude”) som en kille med Harry Potter-glasögon, som bor i källaren under en fotbollsarena i Houston, Texas. Där bygger han vingar för att kunna flyga iväg. Andra ingredienser är väldigt mycket fåglar, några strypmord, Shelley Duvals filmdebut och en biljakt. Och några John Phillips-låtar från precis efter "Wolfking of L.A."-albumet. En riktig pärla till film.

Gårdagens riksdagsbeslut firades däremot med Hidden Cameras ”Ban Marriage”.