Allt i Manchester ger associationer till Smiths eller Morrissey. Eller ja, i alla fall blir det så för några Morrissey-galningar. Allt som kan tänkas ha med honom att göra blir helt enkelt lite viktigare.
Varje bro av järn är en man kan kyssas under och få ömma läppar. I varje mörk undergång kan man tänka att ens chans har kommit till slut. Varje dubbeldäckare och lastbil kan krascha och döda en. Och regnet som föll när vi landade i fredags, det var helt okej. Vi bara nynnade "The rain falls hard on a humdrum town, this town has dragged you down..."
Innan taxibilen ens hunnit stanna utanför The Apollo slet en svartabörshaj upp dörren och frågade om vi hade biljetter att sälja. Helgens dummaste fråga. Förutom möjligen när en skoförsäljare och sedan en taxichaufför frågade om vi kände till Stone Roses respektive Happy Mondays. "Eh nej, vi har åkt från Sverige, men Morrissey är den enda Manchesterartist vi hört talas om". De verkar inte förstå hur stor Manchestermusiken är i världen.
Fast egentligen, det var inte så långt från sanningen. Vi bryr oss ju inte om Stone Roses eller Joy Division eller Oasis eller Badly Drawn Boy ens i närheten av hur mycket vi bryr oss om allt Morrissey gjort. Ingen av oss skrek när taxin åkte förbi de gamla Hacienda-lokalerna. Kanske letade vi efter ytterligare någon "iron bridge".
Jag ska inte ens försöka beskriva känslan när förfilmerna med New York Dolls, Shirley Bassey med flera tog slut, duken föll, en gigantisk muskulös sjöman syntes och femtioåringen kom in till tonerna av "You'll Never Walk Alone". Han bugade och sparkade igång med "This Charming Man". Kolla in en
filmversion.
Bandet, här syns den allt mer runde Boz Boorer och "the lovely" Jesse Tobias, rockade väl i vanlig ordning mer än vad åtminstone jag skulle vilja, men det var ändå en lysande konsert. Kanske höll Morrissey igen lite i sången, jag vet inte om man bara fick för sig det. Han har haft röstproblem och ställt in flera konserter, bland annat de direkt efter helgens Manchesterbesök, i kväll och imorgon.
I låtval gjordes ingen skillnad av att det var födelsedagsspecial, men bandet kompade publiken i en halv "Happy birthday". Morrisseys kommentar: "I'm not fifty, I'm forty-ten".
Sedan skämtade han om att man behöver vara antropolog för att hitta den senaste singeln. Den klassiska Morrissey-grenen "klaga på för lite publicitet". Så Morrissey fortsätter behandla sig själv som en outsider, trots att tusentals människor åkt från hela världen för att se honom. Och det gör bara att vi tycker om honom ännu mer.
Efter konserten, ser vi på trottoaren vad som ser ut som en Morrissey som krympt i tvätten. Det visar sig vara sångaren i tributebandet Ambitious Outsiders, som ska spela på efterfesten vi går till. Men varken den efterfesten eller bandet behöver vi prata mer om.
I stället till senare, dagtid. Salford Lads Club var oväntat öde. Dagen innan hade tre hundra fans trängts, för att fotograferas av Stephen Wright, som till "The Queens Is Dead"-omslaget tog originalbilden av Smiths framför den vackra ingången.
I Salford Lads Clubs Smiths-rum finns mest foton och hälsningar, men också en skjorta Morrissey haft på sig i en video. Mitt bland Smiths-bilderna hänger foton från klubbens tidiga dagar. Kroppsbyggare som spänner sig. De passade bra ihop med konsertens backdrop.
Salfords Lads Club har Smiths-fans som sin födkrok för att hålla verksamheten igång. Men de gör det på ett otroligt genuint, trevligt och välkomnande sätt. I utbyte mot valfritt antal pund i insamlingsburken serverades vi te och Morrissey-citerande kakor och muffins. Hoppas de når upp till målet, en miljon pund, och kan fortsätta att vara ett positivt alternativ till knark för Salfords ungdomar.
En fruktad solig dag, så vi möttes vid kyrkogårdsgrinden. Och jo, det här är inte bara en slumpmässig grind, önsketänkt till Morrissey-anknytning. Det är faktiskt den grind till Southern Cemetery där Morrissey och Linder Sterling brukade mötas för att strosa bland gravstenarna, som omsjunget i "Cemetry Gates". Enligt uppgifter på nätet var Linder Sterling där på Apollo. Hon och Morrisseys mamma, syster och systerson.
Förresten, där på Southern Cemetery ligger Tony Wilson begraven. Grundaren av Factory Records, alltså. Mannen som inte bara ångrade att han lät Happy Mondays knarka bort alla bolagets pengar, utan också att han aldrig signade Smiths. Om han skulle ha gjort det, då hade vi kanske inte bara åkt direkt från grindarna utan också lagt tid på att leta upp hans grav. Så är det med Morrissey, allt som har med honom att göra blir lite viktigare.
