You Are Not Alone

SvD och DN valde snarlika kändiscitat om Michael Jacksons död: Paul McCartney, Madonna, Britney Spears, Justin Timberlake.

Okej, fyra oumbärliga röster i sammanhanget. Men sedan saknade jag en självklar kommentator: R. Kelly.

Inte bara för att R. Kelly skrev och producerade tre låtar åt Michael Jackson, inte minst "You Are Not Alone", Jacksons sista verkligt stora hit. Mest ville jag höra R. Kellys kommentar eftersom han och Michael Jackson har en del gemensamt i det eviga frågan om hur mycket skaparens privatliv smutsar ner verken.

Troligen delar R. Kelly och Michael Jackson en sexuell böjelse för minderåriga. Visserligen friades R. Kelly för barnpornografi och Michael Jackson friades för sexuella övergrepp mot en 13-åring. Så kan alltid den som försvarar dem argumentera. Men ändå, de är befläckade. De där motbjudande sidorna hos dem finns alltid där, oavsett hur mycket jag än gillar ”Billie Jean” eller ”I Believe I Can Fly” och allt annat de här två männen skapat.

Så vad har då R. Kelly att säga till Michael Jacksons minne? Förutom standardkondoleanser på hans Twitter har jag hittat de här citaten, där R. Kelly särskilt påminner om allt gott Michael Jackson gjorde. Och här har Sky News fått tag i R. Kelly på telefon, mitt under pågående Afrikaturné.

Även där berättar R. Kelly om att Michael Jackson var god. Som exempel nämns att Michael Jackson ville att alla skulle vara sams. Han ville att alla krig skulle ta slut, att alla barn skulle få mat och att alla hemlösa skulle få kläder.

“And that’s what we need to remember Michael Jackson as, and that’s what we gonna remember him as. And we need to stop all the negative things that’s being said about Michael after his passing, because that’s just not the way you do someone who’s done what he’s done for this great Earth.”

Därefter räcker R. Kelly over luren till någon, säger “that’s it, I’m done” och går.

Men nej, R. Kelly, det räcker inte. Det löser inte problemet. Michael Jackson kommer inte lämna bakom sig ett enbart positivt minne, inte ens om man rensar från allt prat om hans plastikkirurgi. Allmän godhet och välgörenhetsarbete kan inte förlåta sexuella övergrepp på barn. Att ha skrivit fantastisk musik förlåter det inte heller, även om det händer att någon glider in på den tanken. Samtidigt, det finns massor av konst jag njuter av utan att veta ett dugg om skaparens privatliv. Att börja rannsaka alla innan jag tillåter mig att uppskatta vad de skapat, det skulle inte gå. Alltså, hur mycket skaparens privatliv egentligen smutsar ner verket är en evig fråga.

Själv försöker jag välja att inte tänka på att Michael Jackson, mannen bakom fantastisk musik och fantastisk dans, antagligen bjöd en 13-åring på "Jesus juice" för att kunna talla på honom. Jag försöker ihärdigt skilja skapare och verk och oftast lyckas jag. Men varje gång jag hör "P. Y. T. (Pretty Young Thing)" är det svårt att hålla tankarna i styr.

Exakt samma svårighet som jag har med låten R. Kelly skrev åt den 15-åriga Aaliyah: "Age Ain't Nothing But a Number"

Femtio ord för en femtioåring

Kungahandsken
Jag var sju och hade popstjärnemaskerad.
Tobbe kom med den tydligaste förklädnaden: en ensam vit handske.
Jag önskade avundsjuk att jag hade tänkt på den lätta lösningen. Det enda jag hade haft hemma var en röd t-shirt, så jag tvingades vara Per Herrey.
Sedan moonwalkade vi och åt popcorn.

Kasta Plopp bredvid Morrissey

Det var på Hovet den 2 april 2006 som Morrissey avslöjade sin favoritchoklad.

"Thank you for all the Marabou chocolate" sa han. "However, my favourite is..."- och så gjorde han en konstpaus - "...Plopp".

Sedan dess regnar det Plopp på honom så fort han besöker Sverige. Eller tja, det kastas Plopp på hans konserter lite varstans.

Men vill ni ge honom Plopp, se då till att sikta på tomma scenutrymmen. I Oslo i lördags kastade någon ett plastglas som träffade Morrissey på axeln (se video här). Han slutade sjunga, bandet slutade spela (till skillnad mot den här gången) och alla gick av scenen i några minuter.

Låt inget liknande hända ikväll på Hovet. Ni har hela dagen på er att kalibrera kastarmen för perfekt genomförda Ploppkast.

Luftsex

Såg en grej i Village Voice och undrar om det är nåt som har hållit på länge, det här med att inte bara tävla i luftgitarr, utan också i luftsex?

Ja, tydligen är det inte helt nytt. Wikipedia säger att luftsex uppfanns i Japan för tre år sedan "by a group of bored men without girlfriends". Man hade ju kunnat tänka att de här uttråkade männen utan flickvänner skulle nöja sig med använda en annan uppfinning av uttråkade män utan flickvänner, nämligen datorn, och ge sig ut på nätet efter porr. Men nej, de var tvungna att utföra sin ensamsex inför publik.

När plockar datorspelsindustrin upp det här? Efter Guitar Hero, kommer snart Porn Hero? (Äsch, det skämtet visade sig tydligen - och inte helt oväntat - vara gammalt.)

Morrisseyreportage i P3

”Jag fick en sån gråtattack så det var helt SJUKT. Jag har nog aldrig gråtit så mycket under en Morrisseykonsert. Det var en jävla out of body-upplevelse.”

På måndag kväll sänder P3 Pop mitt reportage om svenska Morrissey-fans på vallfärd till Manchester.

Det handlar om uppladdningen inför 50-årskonserten, eftersnacket och kanske mest om vallfärden till Salford Lads Club. Tårar, skratt och kakor glaserade med Morrissey-citat.

Efter måndag ligger programmet på nätet i en månad. Mitt reportage sänds i andra timmen, men lyssna på första timmen också. Då väljs låtarna av Lisa Milberg, en av de musiktipsare vars omdöme jag litar mest på. Dessutom hänger hon ju ofta i mina hemkvarter, så man kan säga att Årsta tar över P3 Pop.

Covers på covers

Någon understimulerad har låtit klassiska skivomslag bli gamla pocketböcker. Få saker är så snygga som ett perfekt slitet pocketomslag.

Magic in the air

Det här är än så länge årets sommarhit. En berlinare remixad av två göteborgare. Och om han inte ljuger på sin Myspace så spelar DJ Kaos (uselt namn) just i Göteborg ikväll.

DJ Kaos - ”Love the Nite Away” (Tiedye Mix) (2009)

Supermix säsongsavslutning

El Mundo, Erstagatan 21, Stockholm. Onsdag kl. 19-00.

Bakom skivspelarna på Supermix hittar du Sara Martinsson, Fredrik Bergh och mig. Tillsammans spelar vi en smakfull blandning av folkrock för finsmakaren, halvobskyr långsamdisko och popmusik du läser om i morgondagens tidning.

Det här blir sista kvällen på El Mundo för säsongen. En enda kväll till på Erstagatans finest. Och med Marcus i baren, oss själva vid skivspelarna och med Samuel tätt intill tar vi farväl av en vår som började i Gamla Stan och fortsatte på Söder. Tack alla som gästat oss. Tack Sonic, Henrik, FLM, Samuel, Märta och Joachim för att ni hjälpt till att göra vår väntan på ljuset lite kortare. Och bättre. Tack igen alla andra som kommit. Och återkommit.

Vi tackar för en härlig vår genom att blicka framåt. Mot sommaren. För vi vet att den kommer. Vi har sett alla tecknen. Vi har hört studenterna, rensat den första jordgubben och läst att Tomas Ledin snart är ute på vägarna igen. Så nu välkomnar vi den årstid vi gillar mest. Det gör vi med Leo Zero, Highlife och Memory Cassette.

Sedan tar vi ledigt. Men Supermix kommer tillbaka, det är vi säkra på. Tills dess kan ni lyssna på ljudet av vår semester på Spotify. Så får ni lite värme även de dagar solen inte skiner.

PS: Du ska inte tro det blir Facebook-grupp i fall inte nån sätter fart.

Femtio ord

Odallrig
Han hade ett enda mål med styrketräningen: att få en så fast överkropp att han inför någon han bara lärt känna kvällen innan, när det var dags för frukost och det visade sig att yoghurtpaketet var nytt och måste omskakas, att då inte behöva ta på sig en tröja.

Kvartetten Fleetwood Mac

Biljetterna är bokade. Den 1o oktober fylls Globen av den underliga blandning folk som numera är Fleetwood Mac-fans. De som tycker att det var bättre på Peter Greens tid kommer sitta bredvid de som hörde Hot Chips version av "Everywhere" innan originalet.

Extra allt kommer sitta mitt emellan dessa grupper, på rad 32. Den siffran känns passande. Det är dubbelt så många rader som antalet personer som någonsin har varit med i Fleetwood Mac.

Men när de fyra personer som nu är Fleeetwood Mac ställer sig på scenen saknas inte tolv medlemmar. Det saknas bara en: Christine McVie.

Även om bara den som är komplett galen kan klaga på att på att få se och höra Stevie Nicks, så lämnar Christine McVie ett tomrum. För om vi ska uppehålla oss i avdelningen "gräset var alltid grönare när Fleetwood turnerade 97/98", så kommer vi ju inte få höra vissa låtar där i Globen.

Utan McVie ingen "Over & Over", ingen "Never Forget", ingen "Brown Eyes", ingen "You Make Loving Fun". Och ingen "Everywhere". Som kompensation, vem ordnar en Christine McVie-fokuserad efterfest?

Vårens bästa låtar?

Till Supermix i onsdags hade vi satt ihop en skiva med vårens bästa låtar. Och nu hade jag tänkt göra en Spotify-lista med samma låtar. Det gick så där, för Skriet finns inte. Eller Bill Callahan. Eller... tja, ni fattar.

Så det fick bli en alternativ version. Så varsågod, en helkaukasisk, indieaktig sammanfattning av musikvåren 2009 finns här. UPPDATERING! Nu dubbelt så lång lista, tack vare Supermix-Fredrik!

Intervju med Ariel Pink

Eftersom Ariel Pink's Haunted Graffiti på sin intensiva Europaturné besöker Strand i Stockholm på fredag passar jag på att länka till den intervju jag gjorde med honom i februari 2005.

Det var den första längre svenska intervjun med Ariel Pink, eller Ariel Rosenberg som han heter. Efter det tappade jag bort honom ett tag, men med singeln "Can't Hear My Eyes" i vintras kom han tillbaka. Med besked. Bara den där ekande saxofonen räcker för att få mig på fall. Det är olikt Ariel Pink med en så slick och ren ljudbild, men det passar och han borde använda den oftare.

Kommer han spela den på Strand? Antagligen, och kanske jucka mot gitarristens ben, som här i Vancouver. Det är något sådant jag tror det blir, mindre slickt och mer slarv. Spelningen på Debaser efter den där intervjun var ganska virrig. Den innehöll vad jag minns ingenting från det då nyligen återutgivna albumet "The Doldrums". Det hade han ju spelat in fem år tidigare och hade redan lämnat bakom sig. Jag tyckte han hade en bra inställning till det hela:

– Det är rätt lustigt. Jag har ju gjort massa skivor sedan dess, så jag behöver inte oroa mig för det här med om andra skivan kommer floppa. Den har jag ju redan spelat in. Det kan vara så att jag blivit sämre, men det har redan hänt i så fall.

Supermix sammanfattar våren

El Mundo, Erstagatan 21, Stockholm. Onsdag kl. 19-00.

På Supermix får du alltid en smakfull blandning av folkrock för finsmakaren, halvobskyr långsamdisko och popmusik du läser om i morgondagens tidning.

På onsdag sammanfattas musikvåren på Supermix. Vi spelar det mesta av det absolut bästa från vårens 14 tidigare Supermixkvällar.

Bonus 1: som ett musikaliskt periodbokslut har vi sammanställt en blandskiva med de hittills bästa låtarna från 2009. De tio första som tittar in får ett alldeles eget exemplar.

Bonus 2: gitarrvirtuosen Joachim Läckberg från Göteborgska poporkestern Sambassadeur kommer förbi El Mundo för att bjuda på några av sina franska favoriter från dj-båset.

Nästa vecka, 17/6, avslutar Supermix inför sommaren och blickar framåt.

PS: How many roads must Facebook-gruppen walk down?

Mongo Jerry

För att börja sammanfatta decenniet ett halvår för tidigt så kan vi väl slå fast att 00-talet var när vi började tycka att det var helt okej att köpa glass för 106 spänn litern.

När det om trettio år hålls 00-talsfester är en självklar del några skopor Ben & Jerry's. Som 70-talet och fondue.

Men sorbet, där gick tydligen gränsen för mitt Ben & Jerry's-ätande. Den nyligen lanserade Mango Berry Swirl smakar verkligen inte gott. Det är för mycket bär och för lite mango. Jämför bilden ovan med hur de låtsas att det ser ut. Och man undrar om det inte fanns någon annan ordvits med mango de kunde ha skapat en produkt utifrån, eftersom jag utgår från att det är så de jobbar.

Jag hade tänkt spara några deciliter av det här skräpet i frysen, för att bjuda någon och få medhåll i att det här är skräp. Men till slut kändes det som slöseri att ha fryst fruktjuice till ett värde av fyrtio spänn väntades i frysen. Så jag åt upp det. Blä.

Terry Hall, 50+

Apropå att jag tidigare klagat på att vissa femtioårsdagar oförtjänt uppmärksammas mindre än andra och att jag här nyss uppmärksammade en viss femtioårsdag in absurdum, så skäms jag för att ingenting sades när Terry Hall fyllde femtio den 19 mars.

Så i efterskott, Terry: grattis!

Het valkampanj i Paris

Kvällssol vid Grand Bassin

Paris är en gastronomisk metropol. Nära mitt hotell i Saint-Germain-des-Prés finns massor av bra restauranger. Ändå är min första instinkt när jag checkat in och packat upp att köpa några cheeseburgare på McDonald's och äta dem i Jardin du Luxembourg. Bara för att få så mycket tid som möjligt där inne.

Jag måste ta tillvara på allt av den här majkvällen vid Grand Bassin. Solen är på väg ned vid Eiffeltornet, men värmer fortfarande. En bris som böjer strålen i fontänen. Jag sätter mig på en stol, eller snarare två, en att lägga upp fötterna på också. Så gör alla, även i den här bevakade och regelstyrda parken. Det helt accepterat att det går åt två stolar per person även när det är fullsmockat och stolbrist.

Men nu håller det på att glesna. Det är mest grupper på kvällspromenad som går förbi. Och en ung amerikanska i sandaler som försöker lära en dito att säga "encore une fois", en fras som hon tyckt varit användbar i situationer "when I kinda get what they're saying, but not, like, totally". Och det stör inte Parisstämningen. Amerikanskor hör Paris till, genom kastanjerna kan jag nästan se kvarteret där Gertrude Stein bodde med Alice B. Toklas.

McDonald's hör däremot inte till Paris. Jag är glad att jag stod emot frestelsen att köpa med mig något, men börjar känna mig hungrig. Därför är det nästan en lättnad när den underliga fågelsången börjar vid solens nedgång, senatsvakternas aggressiva visselpipor som säger att nu stänger parken. Jag går till en riktig restaurang.

Supermix med Märta Myrstener!

El Mundo, Erstagatan 21, Stockholm. Onsdag kl. 19-00.

På Supermix får du alltid en smakfull blandning av folkrock för finsmakaren, halvobskyr långsamdisko och popmusik du läser om i morgondagens tidning.

Den här onsdagen firas allt tyvärr utan mig. I dag åker jag till Paris för att stalka France Gall och be henne sjunga "Mon bateau de nuit" för mig.

Detta tomrum har gästande Märta Myrstener lovat att fylla ut med Mos Def, afrikansk prog med Miriam Makeba och en nigeriansk version av Eminems "My Name Is". Hon kan också tänka sig att spela Povel Ramels "Farfar är på festhumör" eller något annat gammalt örhänge.

Sara plockar russinen ur den moderna afrobeat-kakan genom att spela "Doki" med Friend och Rainbow Arabias "Haunted Hall". Fredrik peppar inför veckans konserter och väljer därför favoritlåtar med Desire, Glass Candy, Kelley Polar, Bear Quartet, Method Man, Anna Järvinen, Promoe, Wooden Shjips och, just det, han Mona Sahlins favorit från Freehold, New Jersey.

Nästa vecka, den 10 juni, sammanfattar vi Supermixvåren.

PS: Så säg mig, var är Facebook-gruppen,vänner?