Supermix från kl 21

El Mundo, Erstagatan 21. Onsdag kl. 21-00.

Bakom skivspelarna på Supermix hittar du Sara Martinsson, Fredrik Bergh och mig. Tillsammans spelar vi en smakfull blandning av folkrock för finsmakaren, halvobskyr långsamdisko och popmusik du läser om i morgondagens tidning.

Jag är tillbaka från ett besök i New York, men knappt utan ny musik, för det säljs samma skivor i Soho som i Sofo. Så det blir The xx och Young Marble Giants. Sara kör rock'n'roll med Ty Segall, väldigt Sincerely Yours-ish Visions of Trees och nya Tricky-singeln! Fredrik firar att Öster är tillbaka i Superettan och spelar fotbollsspelarfavoriter som Rod Stewart, Dire Straits och Whitney Houston.

I kväll börjar vi först klockan 21, eftersom det är en annan grej på El Mundo innan. För dig som inte riktigt vet vad du ska göra mellan 19 och 21 har vi satt ihop en halvtimmeslång mix på Pacemaker. Mixen består av blandade Supermix-favoriter och hittas här. Förslagsvis lyssnar du på den fyra gånger innan du beger dig till Erstagatan.

PS: Medan du lyssnar på mixen, gå med i Facebook-gruppen

Kändisar i NYC

I dag kräver jag utjämning mellan svenska och amerikanska kändisar. Hittills har vi sprungit på Neneh Cherry, Alexander Skarsgård, Idol-Daniel och Robert Aschberg från Sverige, men den enda amerikan som inte varit helt vanlig har varit Hilary Duff.

Om Alexander ändå hade haft sin påstådda romans Evan Rachel Wood med sig, lite Woody Allen-koppling så där hade ju varit trevligt. Men det hade han inte.

I stället: Hilary Duff.

EPDM i NYC

Jag hade inte tänkt gå dit, men jag var ändå i kvarteren och det går inte att höra "Change of Heart" för många gånger. Så igår kväll vid åtta ställde jag mig i kön till Other Music på East 4th Street och fick höra El Perro Del Mar spela akustiskt.

Men jag avstod i alla fall från att ropa "Heja Mariatorget!"

NBC-nörd

Ration smaklöshet / smakfullhet är inte vad den borde vara i NBC:s butik på Rockefeller Plaza.

Därför köper jag inga souvenirer från "Seinfeld", "30 Rock", "The Office" eller "Saturday Night Live" (även om "More Cowbell"-koskällan, inkl. trumpinne, för 20 dollar var frestande).

Men jag var tvungen att köpa den här tröjan. Den har inte har så mycket koppling till Rockefeller Plaza. Men den har koppling till mig. Nördsmurfen, smurfnörden.

Glassbloggen i New York

Ett tips till Siaglass: i stället för att påstå att glassen är blandad med nyponsorbet, när det egentligen är jordgubbssylt, varför inte göra som min New York-kompis Erica? Kombinera hallonsorbet med Key Lime Graham Cracker-glass.

Det kanske verkar jobbigt att köpa två olika byttor från Ciao Bella och lägga upp i tallriken, men det var värt det. Ett bättre välkomnande till en stad kan man väl inte få än en nyuppfunnen efterrätt?

New York-läsning

Det här är tyvärr boken jag tar med när jag nu åker till New York City: John David Californias "60 years later - Coming through the Rye".

Alltså uppföljaren till JD Salingers "Catcher in the Rye", skriven under snabbt avslöjad pseudonym av Fredrik Colting, som gett ut den på sin eget förlag.

"Tyvärr" eftersom det känns som att spotta New York i ansiktet att komma dit och ha med sig en sån här tafsning på en av de klassiska skildringar av staden. Men jag måste komma igenom den här boken, jag måste bli säker på om den är så meningslös som jag hittills har uppfattat den.

Fast samtidigt, det känns ju som att slå ett slag för yttrandefriheten att ta med boken in i USA, eftersom JD Salinger har lyckats få den förbjuden där. Egentligen är det ju bara fan fiction och på så sätt underhållande. Fredrik Colting älskar antagligen orginialboken lika mycket som jag. Men om han gör det, varför kunde han inte bara låta bli? Inte för att respektera JD Salinger, utan för att respektera oss andra fans, vi som känner oss tvungna att ta oss igenom boken, bara för att veta hur den är.

Varför kunde inte Colting hålla sig till att vara ett fan på det sätt jag tänker vara. Alltså genom att fråga taxichaufförer vad de tror händer med ankorna i Central Park på vintern: "I mean, does somebody come around in a truck or something and take them away, or do they fly away by themselves - go south or something?"

En annan Supermix-trio

Vi hade en utsänd korrespondent i Berlin i helgen, som skickade den här bilden. Någon i den tyska huvudstaden har stulit vår idé: en tjej och två killar som är glada och bjuder på Supermix.

Supermix #22

El Mundo, Erstagatan 21, Stockholm. Onsdag kl. 19-00.

Bakom skivspelarna på Supermix hittar du Sara Martinsson, Fredrik Bergh och mig. Tillsammans spelar vi en smakfull blandning av folkrock för finsmakaren, halvobskyr långsamdisko och popmusik du läser om i morgondagens tidning.

Tom Pyls gästspel på veckans Supermix är tyvärr inställt på grund av sjukdom, så Supermixtrion kör själva. Vi skickar några musikaliska ”krya på dig”-hälsningar som hörs hela vägen från El Mundo till Toms sjuksäng.

Sara skickar gammelrock med raggartendenser, typ Mattias Alkberg & Nerverna och Tame Impala. Fredrik tar med sig Toba, Bamboo och nytt med The Emperor Machine. Jonas spelar Washed Out och annat tillbakalutat, men smådansigt.

Kvällens avslutande vampyrtryckare blir "Slow Life", Grizzly Bears duett med Victoria Legrand från Beach House, från nya Twilight-filmen. Åderlåtning kanske ändå är det bästa mot influensan?

Nästa gång:
21/10 - Gäst-DJ Karin Ringqvist (Cosy Recordings)

PS: Kom ihåg Facebook-gruppen

Frågor efter Fleetwood

Exakt hur övertänd är Lindsey Buckingham när han håller på och skriker och stampar och larmar och gör sig till?

Exakt hur fantastisk anser Lindsey Buckingham att han själv är?

Exakt hur ogärna vill den skygge John McVie egentligen stå på den här scenen inför tusentals människor?

Hur hade det låtit utan den extra trummis som sitter halvt dold bakom förstärkarna?

Om man nu ska ha en hemlig extratrummis som inte presenteras ihop med övriga i kompbandet, varför är han då bara HALVT dold?

Hur är körsångerskan som heter Nicks släkt med Stevie? (Lori visar sig vara Stevies svägerska.)

Hur mycket av det Mick Fleetwood ropar under sitt trumsolo är nonsens och hur mycket är riktiga ord, uttalade på någon sorts pidginengelska?

Hur fruktansvärt lysande är inte "Storms"?

Varför uppskattar den absolut största delen av publiken vilken låt som helst som "rockar" så oerhört mycket mer än en lysande ballad?

Är det grupptryck som gör att jag tycker det, eller var gitarrekviblibrismen i "I'm So Afraid" faktiskt svängig på riktigt?

Vad var det som hände i det avbrutna och sedan återupptagna introt till "Stand Back"? Fel på synten? Stevie borta från scenen?

Återigen: hur jävla bra är inte "Storms"?!?

Buckingham och McCartney

Ibland har jag försökt sätta mig in i hur det är för folk som inte helhjärtat älskar Paul McCartney.

Det gör ju jag, sväljer honom hel med fru och frisyr och allt. Men det finns de som inte växt upp med det vita albumet och därför tycker att "Rocky Racoon" är töntig. De som inte pallar de underligare stunderna på soloalbumen. De kanske inte tycker direkt illa om McCartney, men de tycker han är lite jobbig och föredrar Lennon eller Harrison.

Jag har svårt att förstå deras reaktioner på McCartney, varför de inte bara kan slappna av. Men nu har jag kommit på tricket. Jag ska tänka att de kommit precis så långt med sina känslor inför Paul McCartney som jag kommit med mina inför Lindsey Buckingham.

För visst, jag gillar ju Buckingham, men det är en hatkärlek. Jag föredrar alltid Nicks och McVie. De sjunger bättre, de har bättre texter (inget "lay me down in the tall grass and let me do my stuff"), de är inte lika knasiga.

Buckingham verkar självgod, tror att vi alla älskar den där hårda blicken han har, hans uppknäppta skjortor. Jag har därför inte gett hans soloalbum särskilt mycket tid. Jag tycker att Buckinghams stompiga låtar på "Tusk" kommer och stör i de andras finstämdhet. Men när jag hör mig själv tänka det så inser jag att det är som att klaga på McCartneys stick i "A Day in the Life". Helt meningslöst. "What Makes You Think You're the One" är ju en riktig rökare, bara lite felplacerad efter "Sara".

Så jag tänker växa upp. Jag tänker låta min kärlek till Lindsey Buckingham blomma ut. Omfamna honom helt. Men bara om han sköter sig i Globen i kväll. I det ingår att inse att om någon är stjärnan i kollektivet Fleetwood Mac, så är det Stevie Nicks.

Ignobel

Norrmän är så jävla dumma. Dom tror att Obama på riktigt är en figur ur "West Wing"!

Men dom blandar ihop Santos med Bartlet och inte ens då lyckas de ge honom rätt Nobelpris. Ekonomipriset var det ju Barlet hade! Fast det får inte norrmännen dela ut, och vet ni varför? Jo, för att det ger man till folk när de verkligen har haft en chans att åstadkomma något.

PS: Nej, jag menar inte alla norrmän. De flesta norrmän är inte dumma. Till exempel inte du, Kenneth.

Skriv till Strage

Den alltid lysande Johanna Koljonen startar bloggen Brev till Fredrik Strage. Dit kan man skicka in saker man vill säga "den nördiga musikbevakningens Truman Capote", som Johanna kallade honom i sin recension av "Strage text".

Om bloggen tror hon att "det blir lite som Darin-fanfic, fast sannolikt nonfiction och kanske lite mer polemiskt."

När ska vi starta bloggen Brev till Johanna Koljonen?

Supermix rimmar på Stevie Nicks!

El Mundo, Erstagatan 21, Stockholm. Onsdag kl. 19-00.

Bakom skivspelarna på Supermix hittar du Sara Martinsson, Fredrik Bergh och mig. Tillsammans spelar vi en smakfull blandning av folkrock för finsmakaren, halvobskyr långsamdisko och popmusik du läser om i morgondagens tidning.

Veckans Supermix på El Mundo kretsar till stor del kring Fleetwood Macs spelning i Globen på lördag. Vi spelar noga utvalda Fleetwood Mac-favoriter, såväl demos som megahits, men blandar givetvis med helt sprillans ny musik också. Supermix är ingen nostalgitillställning. Kommer du förbi får du dessutom reda på vem som får Nobelpriset i litteratur och hur det går i helgens VM-kvalmatch mellan Danmark och Sverige.

Relaterat:
Fleetwood Mac-special i P3 Pop
Tävla om biljetter till konserten
Fleetwood Mac-efterfesten på 1900

Kommande Supermixkvällar:
14/10 - Gäst-DJ Tom Pyl (Julia)
21/10 - Gäst-DJ Karin Ringqvist (Cosy Recordings)

PS: Facebook-gruppen only happens when it's raining

Post-digitalt

Kanske kommer jag tvinga mig själv att läsa Rasmus Fleischers "Det postdigitala manifestet". Det är spännande med vad som kommer efter att Internet öppnat dammluckorna och så mycket finns tillgängligt så lätt och för så många. Hur påverkar det vårt musiklyssnande, kommer vi hantera den totala tillgängligheten genom att frivilligt bygga upp nya begränsningar?

Det kan bli otroligt intressant. Men jag vill veta om hela boken är som det lilla jag har hört om den (som att det inte skulle finnas bra postdigital musikkritik) eller som det som kortfattat refereras till exempel här. Det är så mycket blaha blaha, i Martin Aagårds ord "flummigt".

”Musik handlar i slutändan alltid om gemenskap” säger Fleischer. Ja, det låter kanske rimligt, men nej, det håller ju inte. Det går att säga tvärtom ("musik handlar i slutändan alltid om den egna upplevelsen"), det går att säga det om vilken kulturform som helst ("teater handlar i slutändan alltid om gemenskap") och det går att säga tvärtom om vilken kulturform som helst ("litteratur handlar i slutändan alltid om den egna upplevelsen").

Är hela boken så, då handlar det ju plötsligt bara om Fleischers eget musiklyssnande i det postdigitala samhället. Att just han vill gå på konsert, att just han hellre vill läsa musikkritik om "fenomen, situationer, prylar eller grupper av människor som har sköna grejer på gång". (flummigt!)

Och handlar det bara om Fleischer själv, då borde boken heta "Mitt postdigitala manifest om mig själv".

Brottstycken från gårdagens Supermix

”Är det här Boz Scaggs? Det är ju exakt samma bakgrund som i ’Georgia’!”

Ett glatt gäng har fått för sig att tala engelska varannan mening.

”Million Dollar Bill” med Whitney Houston kan vara höstens handklappsrökare på Supermix. Och den handlar om en miljondollarsedel, inte om en man som heter William och har en miljon dollar.

Jag blir påmind om ett smeknamn, som tur var inte ett smeknamn jag nånsin varit i närheten av att få. Ett smeknamn jag glömt bort trots att det egentligen är oförglömligt.

Bra sätt att inleda samtal: ”Döh!” (som i ett göteborgskt ”du!”), ”Egentligen borde jag inte säga det här…” samt ”Alltså, du som är tjej…”

Det råder delade meningar i Supermixtrion om Veronica Maggio. Ni vet vilken sida jag står på.

Tillfällig överhettning av förstärkaren ledde till tillfälligt dåligt ljud och en tillfälligt tappad sug hos en i Supermixtrion att spela bra musik.

Gammal Bear Quartet och ny Bear Quartet.

Gammal Fleetwood Mac och ännu äldre Fleetwood Mac, fast i Cosmo Vitelli-version.

Local Natives är som sagt årets Midlake, men det är ännu oklart vilken som är deras ”Roscoe”.

Taktmixarskola med Sveriges 70:e bäste DJ.

”Vad är det här för jävla Silvia-musik?” (Om det avslutande blocket västkustmusik, kombinerat med bakvänd vinkning.)