Litteraturlördag

If you really want to hear about it...

"What really knocks me out is a book that, when you're all done reading it, you wish the author that wrote it was a terrific friend of yours and you could call him up on the phone whenever you felt like it. That doesn't happen much, though. I wouldn't mind calling this Isak Dinesen up. And Ring Lardner, except that D.B. told me he's dead."

Och nu är J.D. Salinger där också, där med Ring Lardner.
Inte för att det gick att ringa honom ens innan han dog, men ändå.
It makes me feel sad as hell, though. It really does.

When you hold me

Hot Chip - "I Feel Better" (2010)

R. Kelly Premium

Tid på motionscykeln är mest till för att se till att hjärtmuskeln ska klara påfrestningen det innebär att vakta ett biljettsläpp.

Klockan 09.57 i förmiddags satt jag framför datorn, föreberedd genom att redan ha loggat in på Livenation, och uppdaterade sidan om och om igen, för att till slut få beskedet att de släppts. Biljetterna till R. Kelly

Och så visade sig att jag behövde välja mellan biljett till ståplats och "Premium Circle". Varför kunde de inte förberett mig på det här? Vad är vad? Är "Premium Circle" bättre, bara för att det är dyrare? Visst finns det riktiga rikingar som är beredda att betala mer för VIP-platser, som är egentligen är längre från scenen men mer avskilda? Finns det en skiss? Skit i det, jag hinner inte kolla, det kan bli slutsålt NÄR SOM HELST, folk har ju twittrat sönder det här biljettsläppet!

Och förresten, hur "Premium" kan något över huvud taget bli inne på Fryshuset?

Jag pallade inte trycket, stressen, anspänningen. Ståplats eller Premium Circle? Jag köpte en av varje.

El Mundo, onsdag

I mitt förra inlägg sådde jag frön till Facebookgruppen "Vi som stödjer kortväxta discjockeys rätt i samhället". Imorgon onsdag står Fredrik och jag bakom utrustning placerad mer normalt i höjd, på El Mundo.

Det här är alltså inte den officiella säsongspremiären för Supermix, den kommer senare. Men jag tror att det blir en liknande kväll. Nya Hot Chip-låtar, lite Womack & Womack, någon konstig remix, några lofi-band som vill spela västkustrock, trevliga drinkar och god atmosfär. Välkomna!

Mot nya DJ-höjder

I lördags spelade jag skivor på Grill tillsammans med Fredrik. Det är Fredrik där till vänster, den ende av oss med fötterna på jorden.

CD-spelarna var placerade så högt att jag inte kunde läsa displayen stående på golvet, så jag fick klättra lite. Utifrån de vingliga förutsättningarna tycker jag nog att taktmixarna var väldigt stabila.

Cobains kulturkanon

Jag ska snart sluta tjata, men The xx-spelningen i tisdags är överallt, även i dagens Stockholmsnatt. Det var ett riktigt "alla var där"-tillfälle. Inte minst var Jan Gradvall där och det påminde mig om en sak.

Vi gillar Jan Gradvall här på Extra allt. Därför var det inte bara uppskattat, utan även väntat när jag fick "Tusen svenska klassiker" i julklapp. Det var den självklara julklappsboken för mig. Tillsammans med Annina Rabe, Ulf Nordström och Björn Nordström har Gradvall samlat ihop tusen svenska tv-program, filmer, böcker och skivor från 1956 och framåt. Boken utger sig för att INTE vara en svensk populärkulturell kanon, men är väl ändå det på något sätt. Och det gör mig ingenting.

Man ser Jan Gradvalls anda skina igenom många av texterna. Inte bara för att de innehåller talande detaljer och anekdoter, utan också för greppet att visa hur något är bra genom att nämna vilka andra som har uppskattat det. Som för att säga att ett konstnärligt verk inte bara har betydelse i sig själv. Att det viktiga inte bara är själva plasket utan även svallvågorna, långt bort på någon strand någonstans, mycket senare.

Det är väl okej, men Jan Gradvall - för jag vet att det är han, trots att de enskilda texterna är osignerade - tycker att det är särskilt värt att nämna om Kurt Cobain har gillat något.

Vi får därför veta att Kurt Cobain skrev vykort till Union Carbide Productions. Vi får veta att Kurt Cobain hyllade Army of Lovers i sina postumt utgivna dagböcker. Att Hives förtjänar sin plats motiveras bland annat med att Courtney Love gillat dem.

Och allt det här känns väldigt nittiotal. Att den "äkte" Cobain har gett de "konstruerade" Army of Lovers sin godkännande flanellstämpel.

Dessutom känns det numera ovant att bli exalterade över att utlänningar har uppskattat något svenskt. Nu blir vi ju snarast förvånade när bara fem svenska låtar har tagit sig in på Pitchforks årsbästalista.

Ja, det där blev jag påmind om av att se Jan Gradvall på Debedis. Men jag gick inte fram och tog diskussionen med honom, bandet skulle ju upp på scen när som helst. Jag hoppas att varje band Gradvall ser spela tar honom ett steg längre bort från Kurt Cobain som kvalitetsreferens.

I gårdagens pop quiz var vi...

The xx, Debedis

Jamie Smith, trummaskinsman i The xx, har sitt burriga hår. Oliver Sim, basist och sångare, har sina utstående öron, som strålkastaren bakom honom lyste rakt igenom. Han såg blåörad ut, som i de gamla reklamfilmerna om planeten Candelia.

Men Romy Madley Croft är den som mest lämpar sig som seriefigur. Förutom sina försiktigt plockande gitarrfingrar och sin svala röst har hon precis det alla stjärnor behöver: ett kännetecken. Ett underbett.

Romy är min näst bästa sångerska med underbett. Bara Tracey Thorn slår henne, fast bara knappt. Och på samma sätt som Tracey Thorn kan The xx dra till sig både poppubliken och klubbpubliken. Eller finns det någon skillnad längre?

Jo, jag tror det finns en sådan uppdelning. När Jamie Smith igår kväll på Debedis drog på som värst med basen, så att byxbenen fladdrade, då höll en del för öronen. De är poppubliken.

Vad kommer The xx avslöja?

Ikväll går vi till Debedis med våra kroppspråksböcker i högsta hugg.

Tillsammans på The xx-konserten kan vi väl reda ut hur det egentligen står till, eller har stått till, om det nu över huvud taget har stått till, mellan de två sångarna Romy Madley Croft och Oliver Sim. Är de bara bandkollegor och vänner?

SSG:s intervju i DN gav tyvärr inga ledtrådar, den fokuserade på musiken, han är väl en musikman, Sebastian, inte en textman. Men bra reklam för Young Marble Giants var det, den bästa de fått på ett tag, åtminstone sedan premiäravsnittet av "Bored to Death".

Teddy Pendergrass, vila i frid

Jimi Tenor har sett "Avatar"

Man var ju inte direkt ensam där i biosalongen under jullovet, när man kollade på "Avatar". Men möjligen var jag ensam om att tänka på Jimi Tenor när jag upptäckte hur 3D-glasögonen såg ut.

Och det var väl inte mer än rätt om jag var ensam, för så fruktansvärt likt var det kanske inte? Men den där finske excentrikern, på något sätt förkroppsligar han hela konceptet Stora Glasögon för mig. Dessutom var det ganska skönt, att sitta där i en biosalong och vara Jimi Tenor i några timmar. Omgiven av en massa andra Jimi Tenors. Som ett slags Elviskonvent.

Tenor gav ju för övrigt i höstas ut en skiva tillsammans med legendariske nigerianske trummisen Tony Allen. Lagos och Lahtis i funkig förening.

Jullovets bio

Tre jullovsfilmer, tre regissörer, tre lättidentifierade stilar.

En film hade munviga britter och slagsmål med käftsmällar i slow motion. Det var inte Terry Gilliam.

En film hade drömvärldar med luftballonger som visade sig vara talande huvuden, samt en polisbalett. Det var inte James Cameron.

En film hade framtidsdystopi, utomjordingar och smörig, omööööööööjlig kärlek. Det var inte Guy Ritchie.

Mycket hade de däremot gemensamt, de här tre sagorna. En jäkla massa datorkraft och en jäkla massa överdådig - och verkligt underhållande - berättarglädje. Stora trumpeter, men inte så mycket oväntat, inte så mycket att säga. Nästa bio jag går på får nog bli "Fish Tank".

Willie Mitchell, vila i frid

Ett enda sorts party

En artist dominerar skivbackarna på Vikens auktionsbyrå i Valdemarsvik.

För ja, det syns inte lika tydligt, men även de två bortersta backarna har Ingmar Nordströms saxparty längst fram.

Fem år med Extra allt

Just precis nu är det fem år sedan jag skrev min första text på Extra allt. Och jag fortsätter. I genomsnitt mer än fem inlägg i veckan förra året. Dessutom skrev ju Adrian ibland och några inlägg outsourcades till Dan i Phuket.

Jag hoppas ni följer med fem år till, minst. För ni vill väl ha mer?