Sätt att använda Andres Lokko-boxen

Gör om den till bag-in-box-fodral.


Förvara sjutummare i den. Gärna många från skivbolaget Postcard, dom med sloganen "The Sound of Young Scotland".


Förvara din kompletta samling Killinggänget-relaterade vykort i den. Se det som en humoristisk referens till skivbolaget Postcard, dom med sloganen "The Sound of Young Scotland".


Fyll den med smurfar.


Ställ den i dvd-hyllan och låtsas att det är en film.


Ställ den i städskåpet och låtsas att det är en rengöringsprodukt.


One: cut a hole in a box. Two: put your junk in that box. Three: make her open the box.

Härnäst på läslistan

Efter 900 sidor nazism ("De välvilliga") går jag nu vidare i hyllan olästa böcker. Jag lade två av de senast inkomna bredvid varandra. Jag tror jag börjar med det högra alternativet.

Efter den lilla mellanrätten ska jag kanske sedan ta mig an de mer än 1600 sidorna popkultur, som hamnade till vänster, kändes naturligt när Jan Myrdal står för ett av inledningscitaten.

Sedan, först efter att jag läst varenda en av Andres Lokkos mer än 1600 sidor, ska jag ta mig an de hundratals kommentarerna till det här blogginlägget av NRFN. Svensk poppublik (enbart den manliga?) har verkligen ett ohälsosamt komplicerat förhållande till Lokko. Det är dags att vi slappnar av lite, vilket väl ungefär är vad NRFN säger.

Thorn & Lekman gör Hazlewood-cover

Ja, som svar på en fråga, Tracey Thorns kommande album kan ju verkligen bli hur bra som helst.

Bland annat ska hon och Jens Lekman samarbeta. I nya låten "Oh the Divorces", visst sjunger hon "Oh Jens, oh Jens, your songs seem to look through a different lense, you're still so young..."?

Tillsammans har de spelat in en cover på den här:

Lee Hazlewood - "Come Home to Me" (1971)

El Perro gör The xx-cover

Du är vad du heter

Bandnamnen håller på att ta slut, det är därför vi får se mer i stil med Someone Still Loves You Boris Yeltsin.

Idag rewritar DN en artikel i Wall Street Journal om det här fenomenet, som ju intresserar affärspressen eftersom det leder till allt fler stämningsansökningar om varumärkesintrång. I artikeln citeras den databas hos Allmusic.com som kan berätta vilka som är de populäraste bandnamnen. Den listan är deprimerande.

Bliss, Mirage, One, Gemini, Legacy och Paradox.

Ja tyvärr, det är vad flest band vill heta, de har inte bättre smak än så. Spelar de spandexrock eller fjortistechno allihop?

Jag hoppas bara att något av de andra banden som heter Gemini verkligen är tvillingar, och inte bara syskon som de lurendrejande Glenmarkarna.

Den utan Gene Simmons

The Radio Dept. - "Heaven's On Fire" (2010)

I kvällens quiz var vi...

Christer Björkman hyr in Dr Tobias Fünke

Blue Man Group mellanakt i Göteborg

Publicerad 18 februari 2010 - 10:57
Uppdaterad 18 februari 2010 - 15:10

Blue Man Group är en kreativ grupp, skapad av Chris Wink, Matt Goldman och Phil Stanton i New York 1987. [...] Blue Man Group har aldrig tidigare uppträtt i Sverige eller Norden.

Nu ska de underhålla hela svenska folket som mellanakt i Melodifestivalen. Det ser vi mycket fram emot.

/SVT

I gårdagens quiz var vi...

Bloggvår

Det är ännu lång till våren, men i bekantskapskretsens bloggrabatt knoppas det.

Fredrik Westerlund gör comeback, ett år efter nedläggningen av Dyslesbisk. Plötsligt blev valdebatten mycket roligare.

Conan the Librarian har också gjort comeback - efter tre månaders paus - och bevisar igen att han varken är obegåvad eller illaskrivande.

Lovisa och Annika har startat en ny blogg som hittills inte alls bara handlar om begagnade prylar, trots namnet It's all vintage.

Konrad måste formulera sig. Men mest måste han stilblogga. Ingen dag är någon riktig dag utan "Dagens Schnabel".

Adrian, ni vet "han-som-skriver-ibland-på-Extra-allt", fortsätter modeblogga. En gång fotograferade han hur jag fotograferade honom.

Mina Supermix-kollegor Sara och Fredrik tipsar om musik här.

Teresa har bytt adress på Roleplaying is So Gay och självklart gjort ett kalkylblad för att effektivt hinna se alla Oscarsnominerade filmer.

Anna ska uppfinna 30 nya efterrätter och funderar därför på saker som fruktbuljong och whiskeymascarpone.

Dessutom har Peter lovat att snart reboota Games & Godis, en blogg med för mig helt obegripliga förkortningar som FPS och DLC.

The Colour of Sade

Sade - "Morning Bird" (2010)

Mark Hollis - "Watershed" (1998)

De här två spåren påminner mig om varandra, det har mycket gemensamt, som de skramliga tamburinerna. Och de fantastiska rösterna. Att lyssna på de här två spåren bredvid varandra, det är det närmaste en duett mellan dem vi någonsin kommer.

Tjoflöjt med Midlake

Jag har ju glömt att kommentera årets flöjtbonanza: Midlake på Debedis i söndags. Det var alltså inte bara de två tvärflöjterna på bilden, vid ett tillfälle drog en gitarrist dessutom upp en blockflöjt! Flöjttrio!

Jake och Kirsten har flyttat från Årsta

Jag är lite besviken på de nya arkitektbilderna av det framtida Årstafältet. Inte en enda kändis, bättre var det förut.

Den här omgången bilder bjuder dock på halvtransparenta människofigurer. En bild av att folk inte borde stå i vägen för allt arkitekterna vill uppnå?

Hur som helst är det bättre än nuläget. Just nu används den nedlagda vägområdet mellan Årsta och fältet som dumpningsplats för storstadens överskott av snödrivor. Som ett skrotupplag för snö.

Wes Andersons Spider-Man

Som The Criterion Contraption konstaterat: "Anderson also serves as a convenient target for people who don't like people who like movies by Wes Anderson. And they have a point."

I förlängningen är det så klart så att om man är en som gillar hemmagjorda Wes Anderson-versioner av filmer, då bryr man sig inte om att man inte blir gillad av folk som inte gillar hemmagjorda Wes Anderson-versioner av filmer bara för att de inte gillar folk som gillar hemmagjorda Wes Anderson-versioner av filmer. Detta trots att de i det fallet ännu tydligare har en poäng.

Tack till Karin för tipset!

Äntligen bland vildingarna

Nu har jag sett den, till slut, efter att ha sumpat chansen i New York i höstas.

Men nu, äntligen har jag sett den, mer än fyra år senare. Det var så länge sedan jag för första gången nämnde här på Extra allt att Spike Jonze skulle göra film av Maurice Sendaks barnboksklassiker "Till vildingarnas land".

Då klumpade jag ihop den med klassiska icke-filmatiseringar som "Räddaren i nöden", "Dumskallarnas sammansvärjning" och "Fletch - the prequel". Ingen av dem har rört på sig, men "Till vildingarnas land" blev av. Jag vill inte lägga till "till slut", för den långa väntan har inte varit förgäves. Vi ska vara väldigt glada att Disneyversionen inte blev av på 80-talet.

I Disneyversionen hade inte Max fått vara annat än en busig pojke, kanske maximalt en bråkig pojke. Jämför provscenen i klippet. Den scenen finns i Spike Jonze film också, men där jagar inte Max hunden ner för trappen med tungan hängande utanför, utan med en gaffel i handen. Precis som han ju gör i boken, men det är mycket mer obehagligt med en verklig pojke som håller en verklig gaffel mot en verklig hund.

Max får vara en verklig pojke, med frustration, ilska, besvikelse, fantasi och glädje. Som tur var är nioåringen som spelar Max, med det otroliga namnet Max Records, fantastisk.

Det är vildingarna också. För Disney hade vildingarna inte fått vara så här jordfärgade, så här skitiga, så här tjafsiga och bråkiga. En manlig vilding hade inte fått heta Carol. En kvinnlig vilding hade inte fått heta KW.

Man kan tycka att "Avatar" har fantastiskt effekter, som suddade ut gränsen mellan animerat och verkligt. "Till vildingarnas land" gör det ännu mer. Hela filmen är organisk, i brist på bättre ord.

Den enda förklaring jag kan tänka mig till att "Till vildingarnas land" inte är Oscarsnominerad för visuella effekter är att juryn helt enkelt trott att det inte är effekter. De måste trott att Spike Jonze har gillrat snaror, fångat in några vildingar och tämjt dem till skådespelare.

Kanske är det precis vad han har gjort, med "bakom kulisserna"-filmer om brittiska dataanimatörer enbart som dimridåer. Kanske är det därför det tog sådan tid.

Straxmix

Om det skulle varit Supermix på El Mundo i kväll, men det är det inte för vårterminen börjar först i mars, och om jag skulle stått där och fått välja Kvällens Sista Låt, då hade det nog blivit den här:

Badly Drawn Boy - "Just Look at Us Now" (2009)

Femtio ord

Slutgiltigt
Om nästa snytning är början på kollapsen blir jag inte förvånad. Om det bara är utför efter den.
Blodet i näsduken och blodsmaken i munnen tar inte slut. Jag vänds ut och in, men jag vet ju vad som finns här inne. Utförsbacke, då behöver man ju inte trampa.

Blir Bigelow historisk?

Årets Oscarsnomineringar har kommit. Mycket "Avatar", "Precious", "Inglourious Basterds", "Up in the Air" och "Up".

Det verkligt intressanta, det rent utav historiska priset, kan bli Bästa regissör.

Kathryn Bigelow blev som väntat den fjärde kvinnan någonsin som nomineras till det priset. Tidigare har Linda Wertmüller, Jane Campion och Sofia Coppola fått gå hem tomhänta, men hyllade "The Hurt Locker" har chansen att för första gången låta statyetten för regi gå till en kvinna.

Därför kommer det kännas extra surt om det till slut ändå blir James Cameron.

Ingen mer J.D. Salinger

Det är ju underligt. När min favortiförfattare dör, då tappar jag orden.

Jag får inte ur mig något. För att förklara varför jag än i dag gillar "Räddaren i nöden" måste jag förklara varför jag fastnade för den när jag först läste den, och då måste jag ta itu med det övermäktiga att förklara hur jag var som 14-åring. Det är övermäktigt att få ner på papper, men jag minns det. Jag minns det varje gång jag ser Per Åhlins pocketomslag. Jo, han som gjorde "Dunderklumpen" och "Karl-Bertil Jonsson".

Delfinutgåvan var den min mamma hade. Eller ja, har. Jag försökte behålla den, men det gick inte för sig. Jag har fått köpa egna exemplar. Ja, jag har flera exemplar av just den utgåvan i bokhyllan.

Förresten, jag tog mig inte an bokhyllan i helgen. Det enda jag läste, för jag vet inte vilken gång i ordningen, var "A Perfect Day for Bananafish", första novellen i "Nine Stories". Muriel Glass som målar naglarna och låter telefonen ringa fem-sex signaler innan hon svarar. Seymour Glass på stranden, Seymour Glass i hotellhissen, Seymour Glass sittande på hotellsängen bredvid Muriel som somnat.

Sedan, ingen mer Seymour Glass. Och nu, ingen mer J.D. Salinger.