Supermix inleder påsken

Supermix/El Mundo/Erstag.21/Onsdagar kl 19-24/Fri entré

I kväll gästas Supermix av Karl-Jonas Winqvist (First Floor Power/Blood Music) och Per Lager (First Floor Power/Mind on the Run).

El Mundos onsdagsbartender (och numera världskändis) Marcus hälsar via SMS: "Vi kör till 01. Det blir fett!"

Kommande kvällar:
7/4: Supermix på El Mundo med gäst-DJ:s Anna Lindström och Sebastian Matz
9/4: Supermix tolkar Saint Etienne, Gubbrummet på Spy Bar
7/5: Debaser Medis, Deportees och Johan Borgert spelar live och Supermix spelar skivor tillsammans med Mykonos

PS: Här är vi på Facebook och här är vi på Twitter

Rankade signaturer

En kille i Luleå säljer blandade autografer på Tradera.

Det enda objekt som har tagit fart är en idolbild som alla i No Doubt signerat. Det smäller tydligen högre än både Nobelpristagare och ABBA-medlemmar. Men man får försöka att inte se det som en rankning av personerna.

Jag kan i alla fall inte acceptera att Jim Jimhed är vara värd lika mycket som Carole King.

Den här boken...

...visade sig handla om baseball.

Där får jag för att jag inte läser baksidestexter.

Inte för att det är något dåligt med en bok om baseball, men jag hade behövt läsa på lite. Hur bra ska ett batting average vara för att vara riktigt jäkla otroligt bra? Hur många walks är riktigt uselt? Man förväntas liksom veta det.

Å andra sidan, om jag skulle börja läsa Den Stora Svenska Romanen, och det skulle visa sig handla om allsvensk fotboll, då skulle jag inte ha en aning om hur många mål en riktigt överlägsen vinnare i skytteligan skulle ha.

Vad hette filmen igen?

Nu när Robert Culp precis har dött kanske jag ska hylla honom genom att till slut se "Bob & Carol & Ted & Alice", Paul Mazurkys regidebut från 1969.

Hittills har jag mest fascinerats av den klassiska affischen (som Saint Etienne gjorde en egen version av på innerkonvolutet till "Good Humor"). Älskar att titeln måste påpekas en gång till bland skådespelarnamnen. För säkerhets skull.

Fjorton saker att dementera efter Magnetic Fields-konserten

Nej, alla ni som gick förbi på Rörstrandsgatan och såg folkmassorna, det som pågick i går kväll i Filadelfiakyrkan var inte årsstämman för Sveriges Närsyntas Riksförbund, det var bara en popkonsert med stockholmsk indiepublik. Vi har helt enkelt dålig syn, okej?

Nej, det går inte att få veta om killen på bänkraden framför alltid har sina glasögon klassiskt nördlagade med vit tejp över nästippen, eller om det bara var en tillfällig åtgärd. Men att se den där tejpningen i verkligheten, det är ju lite som att se någon halka på ett bananskal.

Nej, de som kom ut på Filadelfiakyrkans scen och satte sig tillrätta bland kaffemuggarna var inte de fem musiklärarna på en gymnasieskola som framträdde på skolavslutningen med lite låtar skrivna av den mest crazy i hela lärarkollegiet, han med kepsen. De var faktiskt medlemmar i ett professionellt popband, The Magnetic Fields.

Nej, The Magnetic Fields är inte det bästa popbandet som ser ut som gymnasielärare. (Det är Yo La Tengo.) Men de är goda tvåor.

Nej, det finns antagligen ingen på Filadelfiakyrkan som kontrollerar om artisterna som bokas till lokalen har sexuell läggning som överensstämmer med kyrkans ståndpunkter i övrigt. Först Stephen Merritt, snart Rufus Wainwright.

Nej, det var nog ingen slump att först på spellistan i kyrkolokalen var "Kiss Me Like You Mean It", som börjar med orden "He is my Lord, he is my Saviour..."

Nej, Stephen Merritt kommer inte upp till särskilt höga toner ens när han gör flera höjningar i slutet av en låt. Hans basiga croonande och hans nollställda uppsyn är en stor del av behållningen med Magnetic Fields live.

Nej, gitarristen John Woo är inte samme John Woo som gjort filmer.

Nej, alla låtar funkade inte lika bra i ny kostym.

Nej, Claudia Gonson borde inte sjunga lika många låtar som hon fick göra nu. Samspelet mellan henne och Stephen Merrit i mellansnacken är roligt, men Shirley Simms har en mycket mer intressant röst.

Nej, ett bra sätt för publiken att visa sin uppskattning för Merritt är inte att applådera längre och starkare och stampa i golvet, eftersom han är hörselskadad och inte klarar av höga ljud.

Nej, de spelade inte "I Thought You Were My Boyfriend".

Nej, alla Magnetic Fields-låtar är inte humoristiska "Hönan Agda"-grejer med en trumvirvelspoäng sist i varje vers. Men många är det och vissa fall är det synd.

Nej, "Papa Was A Rodeo" är inte en helt allvarlig låt och den avslutas med en sorts poäng, men den känns bara väldigt träffande och otroligt hjärtvärmande. Den funkade i sin kostym och det var fint att den fick avsluta.

Supermix med P3 Kultur

Supermix/El Mundo/Erstag.21/Onsdagar kl 19-24/Fri entré

Den här veckan gästas Supermix av redaktionen för P3 Kultur, det bästa radioprogrammet som leds av en "På spåret"-vinnare och även i största allmänhet en väldigt, väldigt bra del av public service.

Vi har faktiskt ingen aning om vad de tänker göra på El Mundo i kväll. Men samtliga inblandade verkar väldigt peppade så vi kan nog lugnt utgå från att det blir en toppenkväll.

Kanske blir det bara skivor med pyramider på omslaget?

PS: Här är vi på Facebook och här är vi på Twitter

Korv och tårta

Jag börjar längtar efter en tid när alla inte är kompisar, när allt inte är harmoniskt. Var det inte så förut?

En tid med lite motsättningar, när Hot Chip och Will Oldham inte kunde nämnas i samma andetag. När electronördglasögon och singer/songwriterskägg inte gick att kombinera. När saker som var bra isär blev förstörda ihop. Som korv och tårta.

Den har ju sågats i kommentatorsfältet, men jag gillar fortfarande Hot Chips "I Feel Better", även pojkbands/aliens-videon. Det gör tydligen Will Oldham också, tillräckligt för att lägga lite sång ovanpå den och göra det till en ny sång, lyssna här.

Jag tror faktiskt att jag på riktigt inte vill gilla den här låten. Men jag gör det. Det är som att upptäcka att jag gillar korvtårta.

"Tidningen" Dagens Nyheter "rapporterar"

Det är söndag - igen - och jag är lite krasslig - igen, eller snarare fortfarande - och har på mig min Snobben-tröja - igen - och jag ägnar mig åt något så meningslöst som att störa mig på underlig användning av citationstecken i en DN-notis om Alex Chilton.

För med dödsnotiser är det ju som sagt inte bara vad det skrivs som berättar hur viktig personen anses vara, utan hur det skrivs. Slarvas det, skrivs det av från Wikipedia rakt av eller tar man personen på allvar? Här får Big Star stå inom citationstecken tre gånger, i motsats till andra band som namnges, så att jag nästan börjar tro att de faktiskt hette "Big Star". Men som sagt, jag är ju lite krasslig.

Det hade kanske varit värre om de överflödiga citationstecknen hamnat någon annanstans i texten. Typ att "sångaren" Alex Chilton har dött. Eller att han har "dött".

I gårdagens quiz var vi...

Vila i frid, Alex Chilton

Öppet brev till Tindersticks

Kära Stuart, David, Neil, ni nya killar som jag antar bara är musikerslavar,

jag vill bara att det ska vara alldeles tydligt. Att det inte ska finnas några missförstånd mellan oss.

Jag insåg det inte förrän du började sjunga just den låten där i söndags, Stuart. Då förstod jag hur det kunde framstå, men det var inte på det viset.

Det hela började med att jag var lite krasslig på dagen. Lite ont i halsen och huttrig. Så när jag var på väg till Debedis för att se er spela så påminde min flickvän mig om att jag hade en grå collegetröja hos henne. Jag kunde ju ta på mig den för att slippa frysa. Så jag tog mig på den.

Dessutom, och det här är också viktigt, så gick jag ju ensam till konserten. Jag visste att Ronny och Daniel skulle vara där, men jag såg dem inte när jag kom in. Och det fanns ledigt utrymme längst fram vid scenen, vid kravallstaketet. Det såg lite gulligt löjligt ut med ett kravallstaket där, som om det någonsin skulle bli trängsel. Men det var skönt att ha det att luta mig mot.

Så jag stod där, längst fram, mellan en full belgare som skrek "See you in Brussels!" och en amerikansk tjej som fotade allt, till och med soundcheck. Jag visste inte att det fanns sådana fanatiska, resande Tindersticksfans. Kanske skulle kravallstaketet behövas trots allt.

Och så en bit in i konserten, då började den där låten. Den där du, Stuart, i sammanhanget kanske lite för känslosamt sjunger "Yeah, I love peanuts, I know you don't care that much".

På skivan är det en duett, men nu sjöng du båda rollerna själv, den ogillande och den gillande. Låten heter kort och gott "Peanuts".

Och längst fram stod jag med min grå collegetröja. Trycket föreställer huvudpersonerna i "Snobben".

Eller, som serien heter på engelska, "Peanuts".

Men det var inte medvetet! Jag är inget galet fan som desperat ville klä mig Tindersticksrelaterat! Låten är ju helt ny och jag har haft den tröjan flera år! Och jag fattar att låten handlar om jordnötter! Såna man äter!

Så, Stuart, David, Neil och musikerslavarna, nu vet ni har det egentligen var och nu kan ni vara lugna. Jag kommer inte dyka upp längst fram vid konserter. Jag kommer inte kasta vare sig Snobbenleksaker eller jordnötter på er.

Med vänliga hälsningar,
Jonas

PS: Däremot kan jag inte gå i god för belgaren. Han kan vara tokig på riktigt och min tröja kan ha sått frön i hans skalle.

Oh, the Supermix!

Supermix/El Mundo/Erstag.21/Onsdagar kl 19-24/Fri entré

Bakom skivspelarna hittar ni Sara Martinsson, Fredrik Bergh och mig. Tillsammans spelar vi en smakfull blandning av folkrock för finsmakaren, halvobskyr långsamdisko och popmusik du läser om i morgondagens tidning.

I kväll spelar vi sprillans nya grejer med Caribou, Tracey Thorn, Steve Mason, LCD Soundsystem och The She's.

Kommande kvällar på El Mundo:
24/3: Gäst-DJs P3 Kultur
31/3: Residentkväll
7/4: Gäst-DJs Anna Lindström och Sebastian Matz från Klubb Highlife

Dessutom:
9/4: Gubbrummet på Spy Bar, vi tolkar Saint Etienne
7/5: Debaser Medis, Deportees spelar live och vi spelar skivor tillsammans med Mykonos. Supermyxonos!

PS: Vi finns både på Facebook och Twitter

Manliga onördar

Det här har varit den officiella Nörd & Kvinna-veckan.

Kathryn Bigelow fick en Oscar, måndag var Internationella Kvinnodagen, nya nördnumret av Bang kom ut och så toppades allt med Johanna Koljonens nervskrynklande vinst i "På spåret", inte minst tack vare Marvelkunskaper.

Därför känns det ju lite underligt att i kväll gå till Debedis och se Tindersticks. De är inte kvinnor och de är svåra att få in som nördar, så det känns inte som någon värdig avslutning.

Å andra sidan, jämställdhetsarbetet pågår ju inte bara på Kvinnodagen och alla veckor är väl numera Nördveckan. Så jag ser det inte som en avslutning, jag ser det som ett mellanspel.

I gårdagens quiz var vi...

Best of one of the both worlds

Egentligen är det inte R. Kellys sönderjoddlade stämband som gör att han ställer in Europaturnén. Det är avundsjuka.

"Varför får jag spela i ett gammalt fryshus? Om Jay-Z får spela i Jussi Björlings hemstad - då vill jag också göra det. Annars: inget alls!" lär stjärnan ha skrikit innan han gick tillbaka in i sin garderob.

Borlänge State of Mind

Yeah,
Yeah, I’mma up at Skräddarbacken,
Now I’m down in Mjälga,
Right next to Ingo,
But I’ll be hood forever,
I’m the new Stommen,
And since I made it here,
I can make it anywhere,
Yeah they love me everywhere,
I used to cop in Tjärna Ängar,
All of my finnar
Right there up on Stationsgatan,
Brought me back to that Donken,

[…]

In Borlänge,
Concrete jungle where dreams are made of,
There’s nothing you can’t do,
Now you’re in Borlänge,
These streets will make you feel brand new,
The lights will inspire you,
Let’s here it for Borlänge, Borlänge, Borlänge

I juli smäller det.

Supermix med Radio Dept.-Daniel

Supermix/El Mundo/Erstag.21/Onsdagar kl 19-24/Fri entré

Förra veckan spelade vi mycket från nya Radio Dept.-skivan. Nu går vi till källan och plockar in Daniel Tjäder från Skånebandet som gäst-DJ.

Tillsammans med Daniel bakom skivspelarna finns som vanligt Sara Martinsson, Fredrik Bergh och jag. Tillsammans spelar vi en smakfull blandning av folkrock för finsmakaren, halvobskyr långsamdisko och popmusik du läser om i morgondagens tidning.

PS: Vi finns på Facebook, Twitter

Oscarssummering

Så här med återvunnen dygnsrytm kan jag summera den 82:a Oscarsgalan.

Varför satt jag i Nacka mitt i natten och blev hög på smågodis? Varför tog jag ledigt från jobbet för att se kunna följa det live i stället för att göra som Per och kolla i efterhand? Lika mycket som jag var där för mig själv i nutid så var jag där för mitt tolvåriga jag.

Oscarsgalan var då något ouppnåeligt. Vissa år kunde man se den live om man hade FilmNet. För att ha FilmNet måste man ha kabel-tv. Och kabel-tv, det hade folk i Stockholm. Där bodde inte jag.

Vilka som vunnit Oscars genom tiderna var då något jag tog reda på genom en tjock biblioteksbok, med publiceringsdatum under sent sjuttiotal. Resten fick jag försöka lappa ihop. Jag skrev in till någon filmtidning och bad dem publicera alla Oscarsvinnare de senaste tio åren. De lade in en lista på Bästa film-vinnarna. Men jag menade ju ALLA priser! Vem vann kvinnlig biroll 1985? Vem vann för foto 1987?

Nu satt jag i ett vardagsrum där alla brydde sig om sånt och wikipediade fram det. Inte heller kunde vi hålla oss från att meddela världen allt vi tyckte (det går att läsa här och här och här och här och här).

Och fortfarande verkar vi inte riktigt ha vant oss vid att vi inte är ensamma. Vi blev förvånade över att John Hughes ansågs vara så viktig, inte bara för oss utan för hela Hollywood, att han inte bara blev ett ansikte som flög förbi under dödssummeringen, utan lyftes fram. Alla var där: Molly Ringwald var obegripligt nervös, Matthew Broderick var Ferris Bueller, Judd Nelson hade knarkat till sig, Macauley Culkin såg busig ut och Jon Cryer fick stå på en Oscarsscen, för första och troligen sista gången.

Sandra Bullock och Jeff Bridges fick varsitt skådespelarpris. Nu har jag inte sett "Crazy Heart", men säkra källor har sagt att den är ungefär som "The Blind Side", och ingen av dem är den rollerna vi kommer minnas de här två hedersknyfflarna för. Och även om båda var favoriter så var åtminstone en av oss där vid godisskålarna särskilt glad för priset till Bullock. "Hon är en pionjär inom kvinnlig bajshumor!" var ett av de särskilt minnesvärda lovorden.

Manusprisen presenterades av Tina Fey och Robert Downey Jr. Jag förstår inte hur Fey gång på gång går med på att symbolisera manusförfattaren, den nördiga, den som i vanliga fall inte syns. Det går att förstå att ingen vanlig manusförfattare vill ställa sig på scenen och leverera skämt inför en miljonpublik, men nu blir det lite som att säga att manusförfattare bara är värda att synas om de dessutom är skådisar (och snygga). Lite som att kortfilmsprisernas värde förklarades med att en bra kortfilm kan bli en långfilm någon gång.

”Hurt Locker” tog storslam. Att en krigsfilm om ett pågående krig kunde vinna beror väl på att det inte är en film som tar ställning för eller emot Irakkriget. Den tar ställning för de enskilda personerna som är där och gör sitt jobb. För dem är kriget en serie enskilda händelser utan sammanhang, annat än att de riskerar sitt liv om och om igen. Kathryn Bigelow liknade dem med brandmän i sitt tacktal, och det är tur att själva filmen inte är riktigt så uddlös. Där ges ju Will James först en gloria för att bry sig om irakierna och sedan får den glorian sig några knuffar.

Även om ”Avatar” fick nöja sig med teknikpriser så var den ändå galans röda tråd, eftersom det var den lättaste filmen att skämta om. Förutom Ben Stiller i Nav’i-sminkning (”seemed like a good idea in rehearsals”) kom kommentarer från till exempel vinnaren till bästa icke-engelskspråkiga film ("tack för att du inte gjorde filmen på Nav'i"). Det är helt enkelt svårare att skämta om bomber i Bagdad eller incest i Harlem.

Det avslutande skämtet från Steve Martin var ”this show is so long that ’Avatar’ now takes place in the past”. Men det tycker inte jag. Förutom att jag var trött och sockerdarrig så hade det gärna fått fortsätta ett tag till. Jag har en hungrig tolvåring inuti.

Oscars nr 10

Härligt att Bigelow ändå vann till slut. En bra start på Kvinnodagen.

Dessutom trevligt att jag vann Oscarstippningen. En bra start på veckan.

Oscars nr 9

"Did I really earn this or did I just wear y'all down?"

Nja, ungefär. Vi älskar dig, men varför måste du hyllas för just "The Blind Side"? Vi hade kunnat få spara ihop ännu lite mer sympati och så hade Sandra kunnat få vinna för något som inte är en tv-film.

Oscars nr 8

Jeff Bridges is NOT into the whole brevity thing. Många "maaaan". Men när han gjorde en paus så smockade de till med "Hooray for Hollywood". Lite som i "På minuten".

Oscars nr 7

Dubbla svenska Oscars! För ljud, ja. Men ändå.

Jag vill samtidigt be om ursäkt för att jag inte bjöd på det traditionella fotot av Ben Stillers traditionella tokrolighet på Oscarsgalan (se tidigare här och här). Han körde en nivå på "Avatar"-skämt som tydligen var acceptabelt, i stället för Sasha Baron Cohens påstått planerade gravidNav'iskämt.

Oscars nr 6

"Varför presenterar inte förra årets manlige birollsvinnare årets kvinnliga?" frågas i soffan. För att det var Heath Ledger, inser vi.

Och Mo'Nique var den rätta vinnaren.

Men what's up med att efter "Precious" vinner något så zoomas afroamerikaner in i publiken? Hittills Morgan Freeman efter manuspriset och Samuel L. Jackson efter det här. Så om Gabourey Sidibe vinner, ska de leta upp Halle Berry då eller?

Oscar nr 5

"Star Trek" fick en Oscar! Mina uppesittarvänner jublade. De är så kallade "nördar".

Ja' ba': "För smink, ja!"

Oscars nr 4

Mest rörande hittills: John Hughes-hyllningen.

Just nu: Carey "An Education" Mulligan presenterar kortfilmspriser. Hon borde vara självskriven för biopicen om Judi Dench.

Oscars nr 3: Öronspecial

Regissören till "Up". Han kan flyga utan heliumballonger.

Oscars nr 2

Nja, ingen lysande inledningsmonolog av Steve och Alec. Men ändå imponerande att det ännu går att hitta på nya skämt på temat Hollywood/judar/nazister.

Och apropå nazister så vann nu Christophe Waltz för "Inglourious Basterds" och nämnde enormt många namn i sitt tacktal. Bra start för mitt tippande.

För övrigt är vi inte imponerade av tv-produktionen. Vi hörde inte vad Dougie Howser sjöng, vi får cutaways till mörka delar av publikhavet och vi får tråkiga flygningar över publiken som verkar ha tråkigt.

Oscars nr 1

Okej, vi har tagit taxi över kommungränsen, mötts av ljudet av poppande majs, en mjuk soffa, te, massor av godis och röda mattan-snack.

Nu har soffan fyllts att diverse bloggande och twittrande människor.

Klassiska bilder hittills: Clooney springer runt med fansen på andra sidan gatan, instängda bakom galler.

Just nu: SJP har en guldklänning, förhoppningsvis gjord för att hon ska se ut som en Oscarstatyett. För annars var den poänglös.

Dessutom: hon som spelade Rhonda, Ross' kollega på muséet i "Vänner", är rödamattanintervjuare.

"Up" vinner Lego-Oscars

Vinnaren i en Oscarskategori utom tävlan, Bästa Lego, är helt klart "Upp".

Hemmabygget av Carl Fredricksen här bredvid är ju helt lysande. Näsan! Tennisbollarna! Fler bilder finns här.

"Avatar" finns som officiellt Lego, fast nej... det var ett annat "Avatar", den med tillägget "The Last Airbender". Självklart har ganska många ändå byggt Pandora eller robotdräkten och gjort små filmer som kommenterar att de populärhistoriska referenserna när filmer utspelar sig skulle vara ett par hundra år gamla.

Samma överlappning mellan Lego- och scifinördar finns kring "District 9".

Krigsfilmer som "The Hurt Locker" och "Inglourious Basterds" har lockat till mindre Legoinsatser, men ganska fantasilösa. Den här "Inglourious"-trailern till exempel, det var väl kul att de orkade, men lite mer kan man väl begära än att de målar en mustasch på en legogubbe och säger att det är Hitler?

Men det är ändå bättre än de andra Bästa film-nominerade, där ingen vad jag vet orkat göra några Legotolkningar. Inget "Precious" (Mariah Carey skulle väl bli ännu mer nedfulad i legobitar!), inget "A Single Man" (glashuset!), "Up in the Air" (Clooney kön till säkerhetskontrollen!) eller "An Edcuation" (sportbil med stulna kartor!).

Och ingen har heller gjort "The Blind Side" (pytteliten Bullock bredvid stor fotbollspojke!), men fanbasen för den har väl inte tid med Lego. De är alldeles för upptagna med att planera kyrkobasarer och gå på Tea party.

PS: Jag siktar på att liveblogga från Oscarsgalan. WTS.

Oscarslåtarna

Även om man kan tro att "Avatar" blev nominerad till alla Oscars de kunde få ihop så fick inte Leona Lewis tråklåt "I See You" någon nominering för bästa låt.

Inte heller två andra Golden Globe-nominerade kändisar, U2 eller Paul McCartney, gavs chans till en guldgubbe. Det måste ju beredas plats i kategorin för inte bara en, utan två nomineringar till Randy Newman, hans 18:e respektive 19:e. Imponerande. Han har en bit kvar till rekordhållaren Walt Disney (59), men spöar Meryl Streep (16), den skådespelare som har flest nomineringar.

Här är årets låtar:


"The Weary Kind" från "Crazy Heart". (Framförd av Ryan Bingham, men nej, inte Clooneys rollfigur i "Up in the Air", trots att de heter likadant.)



"Take It All" from "Nine"



"Loin de Paname" från "Paris, Paris"



"Down in New Orleans" från "The Princess and the Frog"



"Almost There" från "The Princess and the Frog"

Många led

Så vänta, nu är vi uppe i att det är en coverremix av en coverremix av en cover på en låt mest känd i sin remixversion, med grunder från en låt som i sin tur baserades på en annan?

Jag talar alltså om att The Very Best-Esau nu lagt lite sång ovanpå The xx version av Florence + the Machines "You Got the Love", som i orginal gjordes av Candi Staton, men sedan remixades av The Source, som använde Jamie Principles / Frankie Knuckles "Your Love" (ursprungligen producerad av Mark "Hot Rod" Trollan), som i sin tur lånade från "Feels Good (Carrots and Beets)" av Electra.

Det som saknas nu är ju att Candi Staton bjuds in på lite sång. Eller att Knuckles gör house av det hela. Men allra helst att någon letar rätt på italienarna bakom Electra och knyter ihop säcken.

Scout

Scout Niblett är den helt klart bästa av alla "To Kill a Mockingbird"-relaterade artister. (Sorry, Boo Radleys och Atticus). Men hon är också bra i största allmänhet.

Hon är så bra att jag för hennes skull gärna gör saker jag annars undviker. Man vill ju undvika sitta som en fjårtis och lyssna på musik i andras hörlurar på tunnelbanan, men i lördags natt gjorde jag just det.

På väg hem från Beach House frestades Peter med en ny Scout Niblett-låt i sin telefon. Jag hade missat att hon släppt nytt album, "The Calcination of Scout Niblett". Peter var eld och lågor över "helt överstyrt distade gitarrer". Eller vänta, det blir fånigt att skriva "eld och lågor", för "calcination" betyder glödgning och på omslaget poserar en glatt vinkade Scout med en svetslåga.

Men säg att han var glatt upphetsad av den överstyrt distade gitarren. Och det är lite av en förutsättning för att kunna lyssna på hela skivan, för Scout har snöat in på just det överstyrt distade. Lättlyssnat är det inte, men det har det aldrig varit förut heller, så mig gör det inget.

Ny publik lär hon inte få, inget på "The Calcination of Scout Niblett" är någon "Wake Up Boo!". Men som sagt, hon är ändå den bästa av "To Kill a Mockingbird"-artisterna.

Supermix returns

Supermix/El Mundo/Erstag.21/Onsdagar kl 19-24/Fri entré

Från och med den här veckan intar Supermix återigen onsdagarna på El Mundo.

Bakom skivspelarna på Supermix hittar du Sara Martinsson, Fredrik Bergh och mig. Tillsammans spelar vi en smakfull blandning av folkrock för finsmakaren, halvobskyr långsamdisko och popmusik du läser om i morgondagens tidning.

Hjärtligt välkommen!

Flyer. Facebook. Twitter.

Kommande datum:
10/3: Gäst-DJ Daniel Tjäder
17/3: Residentkväll
24/3: Gäst-DJs P3 Kultur
31/3: Residentkväll

Rufus the Baptist

Pingströrelsen gillar ju inte homosexuella.

En gång, det var väl 1993, åkte vi över dagen från Borlänge till Bollnäs för att protestera vid ett pingstmöte på torget, som i sig var en protest mot partnerskapslagen. Vi kunde inte låta Stanley Sjöberg stå på en scen och oemotsagd säga saker som att "vi borde inte legalisera den avvikelse som har gett världen aids".

Och den 27 maj 2010 intas scenen på Filadelfiakyrkan i Stockholm, "pingströrelsens domkyrka", av Rufus Wainwright.

Kommer han köra "Gay Messiah"?

Beach House

Dagens gåta: vad är flera hundra meter långt och läser Pitchfork? Svar: nej, inte en mp3-bloggande King Kong, det är kön på Karl Johans torg i lördags.

För där stod vi, uppradade och frös, i väntan på att få komma in på Debaser och se Beach House.

Passerande festkillar ropade ner från bron på väg mot Slussen och frågade vad det var som var på gång, vad kunde motivera timtal i kylan. Jag vet inte om de nöjde sig med svaret "drömsk orgelpop från Baltimore". För bara en beskrivning säger inte så mycket. Victoria Legrand måste upplevas, det är svårt att fatta att hon verkligen sjunger så där.

Jag fick tyvärr lite Janis Joplin-vibbar av Victoria Legrand när hon skakade sin kalufs. Det blir ju lätt så, när man har föreställt sig en mystisk person och så står hon plötsligt där. Någonstans önskar jag väl att hon verkligen skulle ha haft Françoise Hardy-frisyr, som Kristin Lundell i SvD underligt nog fick det till att hon hade.

Men vänta, sitter jag här och klagar på att en frisyr inte levde upp till mina förväntningar? Hur förkyld blev jag egentligen av det där köandet. Allt annat var ju precis som det skulle.