Omdesign?

Eller nej, jag tror vi struntar i att låta Extra allt bli så här webbretro.

Däremot så har Blogger bestämt sig för att från och med 1 maj inte längre stödja vår variant av bloggpublicering, med FTP. Vi ska försöka migrera allt, men blir det ett tillfälligt avbrott i helgen så vet ni vad det beror på.

Supermix med Caribou-utlottning

Supermix/El Mundo/Erstag.21/Onsdagar kl 19-24/Fri entré

På lördag spelar Caribou på Strand i Stockholm. Kommer du till Supermix den här veckan har du chansen att vinna såväl gruppens senaste skiva "Swim" som biljetter för dig och en kompis till helgens konsert.

DN På stan är lite väl optimistiska när de här skriver att Caribou kommer och spelar live på Erstagatan. Eller vänta, kanske blir det så? Bara den som är med oss hela kvällen kan vara riktigt säker på om Daniel Snaith dyker upp eller inte.

Förutom vår Caribou-special kan du förvänta dig nytt med Magic Numbers, The Drums och Navajo Bixby samt gammalt med The Roches, Etta James och Dennis Wilson (så klart särskilt från hans "Caribou sessions"). Kanske försöker vi även utvärdera "Fool's Day", den nya Blur-singeln. Är den möjligen bara en sämre kopia av "Coffee and TV"?

Och nu börjar det närma sig:
7/5: Deportees och Johan Borgert spelar live och Supermix spelar skivor tillsammans med Mykonos, Debaser Medis

PS: Här är vi på Facebook och här är vi på Twitter

No Kids

Det blir Caribou-special på veckans Supermix. Men nu sitter jag här och lyssnar om och om igen på några andra kanadensare. "At the Grove" med No Kids finns 22 minuter in i den här mixen av Tatti Persson.

Det är en enkel, anspråkslös låt som biter sig fast. Är det pianot, melankoliskt och tillbakalutat, som gör det? Eller det dämpade blåset?

Hur som helst, när den lilla gitarren kommer in, vid 24 minuter i mixen, då vill jag bara åka bil mitt i vårnatten och lyssna på "At the Grove". I flera mil.

Femtio ord

Fantasilöst
Det som gnagde mig när jag vaknade var inte drömmens innehåll, utan bildspråket. Känslomässigt bagage symboliserades med just bagage, många väskor jag inte fick med på ett avgående tåg. Att jag var vilse yttrade sig i att jag irrade runt med en krångligt ihopvikt karta. Snälla undermedvetna, ansträng dig.

Saker jag skrivit

På Stadsmissionens hylla såg jag en roman av Sven Wollter. Förutom det allmänt deprimerande med en sådan boks existens påminde den mig om att jag aldrig skrivit någon roman.

Artiklar har jag skrivit. Noveller, visst, det har jag skrivit, publicerade noveller, till och med. I jobbet skriver jag propositionstext och förordningstext och interpellationssvar och annat officiellt. Och så har jag skrivit ett pilotavsnitt till en tv-serie, ett projekt som fortfarande till viss mån lever. Och som 11-åring skrev jag en ungdomsdeckare som refuserades, väldigt vänligt och uppmuntrande, av Wahlströms.

Men ingen hel roman från början till slut. Jag har inte ens haft chansen att bli refuserad. Kanske måste jag åka till Kalifornien och som skrivarstuga hyra ett hus av en tenor, som Caroline Hainer har gjort.

Så gick jag ut från Stadsmissionen. Och där på ett elskåp: affischen för en humorföreställning som jag varit med och spökskrivit. Jag vågar inte gå och se den, jag står inte för den, jag behöver faktiskt inte stå för den, men den finns där.

Sven Wollter har aldrig spökskrivit en humorföreställning, tänkte jag.

Sedan gick jag hem, googlade och upptäckte att den där boken av Sven Wollter, det var inte en roman, det var någon sorts självbiografi. Och han hade inte ens skrivit den ensam, utan tillsammans med en journalist.

Det är fortfarande noll-noll mellan mig och Sven.

Daft Punk i Globen

Min mest bestående tanke från Bounce avskedsföreställning i Globen, som jag hamnade på i fredags, är inte något om alla som breakade och stod på en hand eller att det är kul med en avancerad show med studsmattor och flashmobs så att hela läktaren skakar, utan att det verkligen är sant det där som Fredrik brukar säga.

Att någon gång MÅSTE man verkligen se Daft Punk live.

När Bounce använde Kanye Wests "Stronger" och sedan Daft Punks "Harder, Better, Faster, Stronger" och "Technologic", då behövde ingen stå på en hand, inga flashmobs behövde ta över läktaren, ingen behövde ens göra danssteg. Det räckte att de gick, de marscherade i två rader åt varsitt håll, perfekt synkat, perfekt enkelt, och det var så snyggt.

Så även om det här var Bounce avskedsföreställning, kanske kan de göra masskoreografi till Daft Punks nästa turné? I det sammanhanget kommer det bli ännu bättre, för då följs inte "Technologic" av ett salsanummer.

"Var du med under chillwave-eran?"

Jag är ju rätt intresserad av innovativa namn på musikgenrer, men kan inte riktigt acceptera genrenamnet "chillwave". Det myntades här på skämt, men verkar ändå ha fått en del spridning.

Vi pratar här alltså ungefär om de Pitchforkband som Andres Lokko ondgjorde sig över har tagit över musikbloggarna, som mördarsniglar. Memory Tapes, Washed Out, Neon Indian, etc.

Det kallas också "glo-fi", som ju är ett trevligare begrepp och visar vad det handlar om, hemmainspelat, lågbudget, men med ambitioner att lysa. Men kan vi inte bara kalla det bloggpop?

Ariel Pink's Haunted Grafitti står längst fram bland de här banden. Det enda som håller "Round and Round" borta från titeln Årets Hittills Bästa Låt är ju att han inte överraskat oss. Efter "I Can't Hear My Eyes" förväntade vi oss inget mindre.

Och kan man inte bärga sig till Ariel Pinks album kommer i juni kan man lyssna på Wild Nothing, som jag har inte riktigt kunnat acceptera att Ariel Pink inte på något sätt är inblandad i. Idén är exakt samma, ljudbilden, Kate Bush-fascinationen. Men Wild Nothing verkar bara vara Jack Tatum.

Kalla det "chillwave", kalla det "glo fi" eller "bloggpop". Jag gillar det.

Supermix med ordning återställd

Supermix/El Mundo/Erstag.21/Onsdagar kl 19-24/Fri entré

Först och främst vill vi tacka Samuel och Veronica som, efter vad vi har hört, tog hand om förra veckans Supermix med den äran!

Den senaste tidens fina gästspel på Supermix har fört med sig att det är länge sedan vi själva spelade skivor på El Mundo. Det tänker vi ändra på den här veckan.

Vi har lurat flygförbudet och packat om väskorna med vårens finaste musik. Räkna med Matthew Herbert, Tracey Thorn, Victor Démé, No Kids, Bandjo och KZA, plus en väldig massa annat.


Dessutom:
7/5: Deportees och Johan Borgert spelar live och Supermix spelar skivor tillsammans med Mykonos, Debaser Medis

PS: Här är vi på Facebook och här är vi på Twitter

Helgen

Ungefär så här, som "It's a Mad, Mad, Mad, Mad World", har väl helgen varit, helgen under askmolnet. Många olika färdmedel har använts för att ta sig hemåt. Bussar, tåg, hyrbilar, hämtande svärföräldrar, färjor. Allt utom flygplan.

Tyvärr lyckades vi på vår krokiga 35-timmarsfärd hem från Paris inte träffa på Terry-Thomas.

Eller vänta, kanske var det tur. Ingen av våra medresenärer brast ju ut i någon monolog i stil med den om Amerikas fixering vid bröst. "I'll wager you anything you like, if American women stopped wearing brassiers, your whole national economy would COLLAPSE overnight!"

Jag har dragit hit

Via Alainfinkielkrautrock. Och i motsats till tidigare kan man här välja att enbart titta på videon och strunta i musiken.

Supermix med stammisar!

Supermix/El Mundo/Erstag.21/Onsdagar kl 19-24/Fri entré

Vid ett så sällsynt tillfälle när vi alla tre lyckas få förhinder samma vecka känns det väldigt skönt att kunna ta in stamgäster som ersättare.

På veckans Supermix håller Samuel Petersson och Veronica Larsson i spakarna medan Supermixtrion samlar flygbonuspoäng i Europa. Vi tror det kan bli Springsteen, 90-talshiphop och en och annan powerpoprökare. Det kommer bli en fantastisk kväll!



Kommande kvällar:
7/5: Deportees och Johan Borgert spelar live och Supermix spelar skivor tillsammans med Mykonos, Debaser Medis

PS: Här är vi på Facebook och här är vi på Twitter

Man behöver inte titta...

...på den läskiga skräckfilmsvideon som San Fransicso-bandet The Sandwitches har gjort. Det är helt okej att bara lyssna på låten.

Dödsannons på DSC

Upptäcker först nu att aprilskämtet om Extra allts nedläggning uppmärksammats i forumet på Dagens skiva.

En sorts dödsannons, helt enkelt. Tack för de fina orden!

Saint Etienne: Tack!

Tack för igår! En lysande natt i Gubbrummet! Tack till Tom som bokade oss och till alla som kom! Tack till Anna som åtgärdade ljudet! Och grattis till Per som fyllde år!

Vi spelade Elvis Costello, Orpheus, Beach Boys, Dusty Springfield, Kylie Minouge, Cornelius, Pizzicato Five, Eggstone, Handsome Boy Technique, Air France, Embassy, Barret Strong, The Flirtations, The Darlettes, minst tre låtar av Stereolab, både Moloko och Roísín Murphy, Broadcast, Teddy Pendergrass, Soul II Soul, The Mamas & The Papas, The Carpenters, Sugababes, Étienne Daho, Tracey Thorn, Xploding Plastics, Michel Polnareff, Gene Page, Joe Smooth, The Zombies, Isley Brothers, Jigsaw, Todd Rundgren, The Cookies, Bobby Reed och en massa annat.

Och så klart "He's on the Phone", "You're in A Bad Way", "Action", "Only Love Can Break Your Heart", "I Buy American Records", "Stars Above Us", "Filthy", "Lose That Girl", "Pale Movie", "Hug My Soul", "Tomorrow Never Dies", "Heart Failed (In the Back of A Taxi)", "Method of Modern Love" och en massa annat av Saint Etienne.

Så det allra viktigaste tacket går till Sarah, Pete och Bob!

Saint Etienne: Halsduken

Nu är det bara att ta på sig ytterkläderna och dra sig mot Gubbrummet för att få höra våra tolkning av Saint Etienne. Jag kommer ha min fina A.S. Saint Etienne-halsduk!

Saint Etienne: Burken

När jag letade i källaren efter Bob Stanley-intervjun försökte jag även rota fram min tomma Cécémel-burk, en belgisk chokladmjölk. Ingen samling Saint Etienne-memorabilia blir riktigt ordentligt komplett utan burken vars design var förlaga till "He's on the Phone"-singeln.

Tyvärr hittade jag den inte och fick i stället låna en bild från den här samlaren.

Kan min burk ligga i någon låda längst in? Eller åkte Cécémel med i Den Tragiska Burkslängningen 1999?

Saint Etienne: Mer om mixen

Apropå den mix med Saint Etienne-relaterad musik som Fredrik gjort, så kan det kanske vara på sin plats att kommentera innehållet lite. Förutom att det är bra musik finns det också diverse anledningar till att just de här låtarna är med.

Saint Etienne - Cool Kids of Death
Från "Tiger Bay".

Saint Etienne - Johnny in the Echo Cafe
B-sida till "Avenue".

Dialogsnutt ur "Kvarteret Korpen"
Thommy Berggren får hjälp av liten en skånsk flicka att hänga tvätt i inledningsscenen till Bo Widerbergs film från 1963. Är det inte ungefär en sådan film som Saint Etienne hade samplat ifrån om de varit svenskar? (Och det är de ju nästan.)

Stakka Bo - "Great Blondino" (Coco Walsh Mix)
Det är Saint Etienne som har gjort remixen.

Glenroy Richards - "Wicked Can't Run Away"
Den använder Youthman riddim, precis som "Carnt sleep" från "Foxbase Alpha" gör.

Afrique - "House Of Rising Funk"
Gittarren är samplad i...

Saint Etienne Daho - "Jungle Pulse"
...som alltså är en franskspråkig version av "Filthy", tillsammans med Étienne Daho.

Dusty Springfield - I Can't Wait Until I See My Baby's Face"
Samplades i "Nothing Can Stop Us Now", en idé Pete och Bob tydligen fick precis innan inspelningen när de lyssnade på Dusty i bilen på väg till studion.

Bo Donaldson & The Heywoods - "Who Do You Think You Are"
Saint Etienne har också gjort en cover på den här, ursprungligen av Jigsaw.

Air France – "No Excuses"
Göteborgarna Air France är några av Saint Etiennes arvtagare och förra året remixade de "Spring".

Eggstone - "Wrong Heaven"
Producerad av Tore Johansson i Tambourine Studios i Malmö, precis som "Good Humor"-albumet. Även om det är Fredrik som gjort mixen så är det här EXAKT en låt jag hade tagit med, min favorit med Eggstone.

The 6ths - "Kissing Things"
Stephen Merrittss projekt med gästsångare och den här gången var det Sarah Cracknell.

Saint Etienne - "Johnny in the Echo Café" (Reprise)
Ah, Fredrik fick in en reprise! Precis som på "Tiger Bay"!

White Antelope - Silver Dagger
En gammal folksång som Saint Etienne byggde "Like A Motorway" på, här framförd av Robin Pecknold från Fleet Foxes under sitt alias White Antelope.

Tammy St John – "Dark Shadows and Empty Hallways"
Nej, hon heter inte så på riktigt, hon föddes som Judith Coster. En av alla dessa obskyra 60-talssångerskor som Saint Etienne gillar, och don't we all? Hur som helst gör jag det, men hade inte hört den här förrrän den var med på Saint Etiennes blandskiva "Songs for Mario's Café". Och visst är det den vackra textraden "And if you see my baby, just tell him there ain't no rainbows for me" som är upphovet till låttiteln "No Rainbows for Me" på "So Tough"?

Saint Etienne: "Tiger Bay"

Saint Etienne tillhör inte klassen albumartister. Även om de har gjort väldigt tematiska album, och till och med väldigt uttalade temaalbum som "Tales from Turnpike House", så kommer de troligen gå till historien för enstaka singlar.

Men ändå. De har gjort ett av mina favoritalbum, om jag någonsin skulle tvingas - troligen av mig själv - att lista dem. Det är "Tiger Bay", släppt sommaren 1994.

Det var här min kärlekshistoria med Saint Etienne började på riktigt. Asfaltsgrå techno om vardagstristess varvas med lågmälda visor. En bro blir byggd mellan brittisk ulldoftande folkmusik och bubblande dub.

Här var omslaget för första gången inte urbant och blickade längre tillbaka än till 60-talet, med trions ansikten inmålade i en 1800-talstavla. Det är över huvud taget ett väldigt nedtonat album, även deras första utan insprängda dialogsnuttar. "Tiger Bay" är mästerligt både i sina beståndsdelar, med singlar som"Hug My Soul" och "Pale Movie", och i sin helhet. "Western Wind" försvinner in i "Tankerville" och kommer ut på andra sidan för en repris. Sömlöst och vackert uttänkt.

Därför är det väldigt märkligt att just låtordningen på "Tiger Bay" har blivit förstörd. De stackars amerikanerna fick aldrig höra den ursprungliga versionen, utan fick bland annat uptempolåten "I Was Born On Christmas Day" inslängd. Omslagsbilden byttes till ett gruppfoto.

Och återutgåvan från 1996 har ytterligare en annan låtordning, med "He's on the Phone" ditklistrad, och ytterligare ett annat omslag.

Det spelar ingen roll att de spår som har lagts till var för sig är bland det bästa Saint Etienne har gjort. Det är alldeles utmärkt att "I Buy American Records" sprids mer än vad den gjorde som b-sida till "Hug My Soul", men den hör inte hemma där. Lyssna på den här nedan i stället och håll dig i övrigt till den ursprunliga "Tiger Bay".

Saint Etienne - "I Buy American Records" (1994)

Saint Etienne: Covers III

Bland covers på Neil Young, Gary Numan, Etienne Daho, Field Mice, Gil Scott-Heron, Michel Polnareff, Jigsaw etc etc så har Saint Etienne även tolkat Right Said Fred.

För HIV/Aids-välgörenhet gav Heavenly 1992 ut en sjutummare, "The Fred EP", med tre Right Said Fred-covers, där Saint Etienne gör "Too Sexy". Det är givetvis en humoristisk axelryckning, med ändringar i texten som refererar till Heavenlychefen Jeff Barrett, men ändå finns det snygga bitar i arrangemanget, ett piano, lite stråkar. Och Sarah Cracknells röst!

Innan deluxeutgåvan av "So Tough" förra året tror jag inte att "Too Sexy"-covern fanns annat än på singeln. Kanske har min sjutummare alltså tappat i värde nu. Äsch, där sprack pensionsförsäkringen.

Saint Etienne: Covers II

Någon måste rätta till obalansen. Saint Etienne har gjort jättemånga covers, de flesta av dem lysande. Men nästan ingen har spelat in en egen version av en Saint Etienne-låt. Massor av remixer, men få regelrätta covers. Jag känner bara till två.

Det finns en tysk cover på "Hobart Paving", omdöpt till "Catch Me", men den är inget vidare.

Och så den här då, Kylie Minouges inspelning av "Nothing Can Stop Us" som släpptes som en b-sida 1994. Den var väl snarast ett samarbete mellan henne och Saint Etienne, så den kanske inte ens kan räknas som en hundraprocentig cover?

Det är trist, för visst finns potential? Skulle inte coverentusiasterna The xx kunna göra något i stil med demoversionen av "Burnt Out Car"?

Saint Etienne: En annan Bob Stanley

Undrar vilket telefonsamtal som är vanligast?

"Hej, är det här Bob som pitchade för Sox förut? Jaså nähä, jag tyckte väl det var lite konstigt att du bodde i England. Nåja, lycka till med vad du nu sa du höll på med, jaså popmusik."

eller

"Hej, är det här Bob som är med i Saint Etienne? Jaså nähä, jag tyckte väl det var lite konstigt att du bodde i Boston. Nåja, lycka till med vad du nu sa att du höll på med, jaså pensionerad baseballspelare."

Saint Etienne: Ian Catt

Bara en liten idolbild på Ian Catt, den främste kandidaten till titeln "den fjärde Saint Etiennen". Multiinstrumentalisten Catt har haft ett finger med i de flesta av bandets syltburkar.

Förresten är det ju en fin bild också. Han ser så avslappnad ut, det är så spontant. "Ian, folk måste förstå att de kommit in på en musikers hemsida, så du MÅSTE posera bakom synten!"

Saint Etienne: En Supermix

Hela den här pågående Saint Etienne-febern på Extra allt beror alltså på att jag, Sara och Fredrik ska spela Saint Etienne och relaterad musik i Spy Bars Gubbrum imorgon.

Hos Fredrik yttrar sig febern i att han har gjort en 30 minuters mix av musik väldigt tätt kopplad till Saint Etienne. Mest musik som kanske är för lugn för att spelas mitt i natten på Gubbrummet, fast tja... några av de här kommer vi nog spela. Dusty är ju alltid Dusty.

Mixen finns att lyssna på här på Let's Mix och blev väldigt fin, tycker jag. För att den ska ha riktig känsla av "Foxbase Alpha" och "So Tough" finns även en liten inledande filmdialogsnutt. Hör ni var den är tagen från?

Saint Etienne: Covers

Som sagt i grundkursen så var ju Saint Etienne i den allra, allra första början tänkt som ett coverband. Jag är väldigt glad att de övergav den idén och skrev "Nothing Can Stop Us" och "Pale Movie" och "Lose That Girl" och alla de andra.

På bonusmaterial till förra årets deluxeutgåva av "Foxbase Alpha" finns en dessförinnan osläppt cover från dessa tidiga dagar av dub. Efter polisongmannen Neil Young och indiegruppen Field Mice tog sig Saint Etienne an desillusionerade soulmannen Gil Scott-Heron. Ändå logiskt.

Sjunger gör, precis som på "Kiss and Make Up", nyazeeländskan Donna Savage.

Bob Stanley har kommenterat den med "a weak Soul II Soul rip off really, we didn't get the brass right at all", men jag tycker den är värd att lyssna på. Inte minst för att Donna Savage sjunger så fantastiskt. Bara hur hon hon i textraden "like the buffalo, who once ruled the plains" drar ut på "pleeeeejns". Så underbart släpigt.

Saint Etienne - "Winter in America" (1990)

Gil Scott-Heron "Winter in America (1974)

Saint Etienne: Bob Stanley

Sarah Cracknell i all ära och Pete Wiggs likså, men för mig är det ändå Bob Stanley som ÄR Saint Etienne. Kanske för att han i sin kombination av mest vältalig (och sämst teknisk musiker) personifierar Saint Etienne som musikälskare med hjärtan som bultar för soft rock, euro, psychrock, girl groups, etc. Att han dessutom själv står bakom en massa bra musik, det kommer sedan.

Våren 1999 kom han till Uppsala för att spela skivor på Östgöta nation. Jag och Jocke Lindberg intervjuade honom för studentföreningstidningen Polmagasinet. Jag ska låta er slippa artikeln i sin helhet, men några bitar är värda att saxa.

Det här var ett år efter "Good Humor", skivan som spelats i Malmö och producerats av Tore Johansson. Innan dess var han mest känd för det han gjort med Eggstone och Cardigans. Med sin livebandskänsla, mycket blås och mycket koskälla var den ett steg bort från Londons klubbgolv för Saint Etienne.

"Bob Stanley verkar inte helt nöjd med skivan, även om han inte säger det rakt ut.
- Jag tycker inte att skivan låter gammal, men Tore är emot all modern utrustning. 'Så ni vill alltså låta som Seal?' frågade han varje gång vi nämnde något modernt..."

Bob Stanley berättade också om nästa skiva, som de fyra dagar efter intervjun skulle börja spela in i Berlin. Jag citerar när han säger att han "lyssnat mycket på instrumental, elektronisk musik som Kriedler" (felstavning av Kreidler). Jag drog i artikeln parallellen till Cardigans, som då på sitt senaste album "Gran Turismo" hade blivit lite hårdare och mer metalliska. Det visade sig sedan inte alls vara vad som hände på resultatet av Saint Etiennes Berlinvistelse, den ambienta "Sound of Water".

Men jag hade av någon anledning helt snöat in på Cardigans-liknelser:

"Kommer då Saint Etienne följa Cardigans även i liveshowens utformning, det vill säga springa och köpa läderkläder?
- Jag kan riktigt se oss göra det. Vi kan inte göra så mycket med vårt framträdande, har man en sångerska av den sorten blir det så. Jag är alltid rädd för att vi ska bli för rockiga. Förut hade jag mardrömmar innan giggen, att vi skulle låta som Fleetwood Mac."

Saint Etienne: Samlingarna

Det finns massor av samlingsskivor med Saint Etienne. Ovanför ser ni några av dem, antagligen har jag missat någon. Ja vänta, det ser jag direkt. "I Love to Paint" saknas. Förutom de här kom flera av studioalbumen förra året ut i deluxe-utgåvor med en bonusmaterial.

Spelar man in och ger ut så många utspridda låtar som Saint Etienne byggs så klart ett behov upp av att samla dem, i kommersiella utgåvor eller i begränsad upplaga till fancluben. Eller i ännu mindre upplaga. Som tack till de som svarat Bob Stanley på MySpace om några skivor han behövde hitta brände han 72 exemplar av "Saint Etienne Now 4"med fyra outgivna låtar. Omsorg!

Det är synd att allt i den här strida strömmen av musik inte håller lika hög klass. Det finns många menlösa små stycken stämningsmusik, ibland så intetsägande att det är svårt att ens lägga på minnet att låten som heter så behöver man aldrig lyssna på igen.

Att vara komplettist med Saint Etienne-skivor är därför inte bara jobbigt och dyrt, utan till viss del även med begränsad musikalisk belöning. Men till exempel gör samlingen "Nice Price!" att fler får höra den här fina demoversionen av "Burnt Out Car", i vanliga fall en eurorökare:

Saint Etienne - "Burnt Out Car" (demo)

High Life på Supermix

Supermix/El Mundo/Erstag.21/Onsdagar kl 19-24/Fri entré

Mycket gäster på Supermix senaste tiden. Men det är ju ändå hela grundidén: att ha trevligt tillsammans och lyssna på lysande musik.

Förra veckan med Per och Karl-Jonas var en riktigt fest, med störst andel groovig progg någonsin på El Mundo. För en obotlig lufttrummis som jag var det naturligtvis roligt att se att även riktiga trummisar som Per inte kan låta bli att spela på de osynliga pukorna när till exempel Grateful Dead får igång svänget.

I kväll blir nog minst lika bra, när vi får besök av Anna Lindström och Sebastian Matz från klubben High Life.

Förvänta er en exotisk och dansant musikkompott från afrikanska öknar, karibiska stränder, amerikanska hårddiskar, sydamerikanska megastäder och tyska bakgårdar: tropical house, palmwine disco, digital cumbia, bongotechno och globaliseringselectro.


Kommande kvällar:
9/4: Supermix tolkar Saint Etienne, Gubbrummet på Spy Bar
7/5: Deportees och Johan Borgert spelar live och Supermix spelar skivor tillsammans med Mykonos, Debaser Medis

PS: Här är vi på Facebook och här är vi på Twitter

Saint Etienne: Grundkurs

Ni skulle ju kunna läsa på Wikipedia, men okejrå, jag förklarar vilka de här är:

Bob Stanley och Pete Wiggs lär känna varandra när de växer upp i Croydon utanför London. De älskar musik och Bob blir musikjournalist. Men de vill göra mer.

Deras plan är att spela in covers med gästsångerskor. Och det går bra, Neil Youngs "Only Love Can Break Your Heart" i dubbig houseversion blir en klubbhit och Field Mice "Kiss and Make Up" blir bra den med. Sedan spricker idén, när den tredje singel blir en egen komposition och gästsångerskan, Sarah Cracknell, är så bra att hon blir permanent medlem.

Nu har rockfansen blivit typ rockstjärnor och åker på turné och knarkar och London blir swinging igen i mitten av 90-talet. Som rockstjärna har man skivbolagsproblem och byter stilar och spelar in en skiva i Berlin (som Bowie!) och en i Malmö (som Cardigans!).

Som rockstjärna gör man även eurodisco, soloalbum ingen vill höra, soundtracks till filmer som knappt någon får se och sedan börjar man göra egna filmer om London.

Musiken blir mer intrikat och mindre hittig (som Beach Boys!) men man odlar inte skägg. Speciellt inte Sarah Cracknell. Nya album kommer allt mer sällan, mer sällan än samlingsskivorna faktiskt. Men det blir det mer om i den fortsatta fördjupningskursen...

Akta er på Skånegatan...

...för de desperata skaror av kalenderbitare som inte kommer få sitt quizbehov täckt under april. Likt zombies är musik- och filmnördarna hemlösa, eftersom Pet Sounds Bar har vattenskador i källaren.

Antagligen har alltför många tårar fällts över bortglömda b-sidetitlar och missade Boston-intron.

Saint Etienne-vecka

På fredag spelar jag, Sara och Fredrik, dvs Supermix-trion, skivor på Spy Bars Gubbrum. Det ingår i deras serie "The Gubbrummet Songbook", hyllningar av artister man gillar.

Vår kväll tillägnar vi Saint Etienne. En trio hyllar en annan, helt enkelt.

Få band är sådana musikälskare som Sarah, Bob och Pete i Saint Etienne. Deras passion för allt från Dusty Springfield och fransk pop till Andrew Weatherall och Giorgio Moroder har givit oss ”He's on the Phone”, ”Heart Failed (in the Back of a Taxi)” och ”You're in a Bad Way”. Vi visar nu vår kärlek till Saint Etienne, deras föregångare och deras efterföljare. Det sker tillsammans med den nordligaste soulen, den mjukaste rocken, den djupaste dubben och den glittrigaste euron!

Innan dess kommer jag återkomma till Saint Etienne här på Extra allt. Gruppen alltså, inte fotbollslaget. Men visst skulle man vilja ha en brödrost för gruppens fans också. Den kanske kan bränna in texten "Join Our Club".

Andra april

Nej, det förra inlägget var ju inte på riktigt.

April, dumma sillar kan du lura vart du vill, som Siw Malmkvist skulle ha sagt.

Extra allt lever alltså vidare. Jag ber om ursäkt till alla som tycker att det var alldeles för uppgivet, deppigt och otramsigt för att vara ett acceptabelt aprilskämt. Jag tycker det avslutande PS:et ändå var lite fånigt och överdrivet. Kanske drogs jag med lite av den sorgliga stämning jag ville bygga upp och försökte skriva ungefär som jag skulle göra om det verkligen var det sista inlägget.

Jag ber också om ursäkt till Miffy, som helt oskyldigt gjordes till medbrottsling. I'm sorry, som Dilba skulle ha sagt.

Men det var skönt att äntligen ha fått prova det där med att ta farväl och sedan skita i det och köra vidare ändå. Alla andra har ju gjort det, men det här var faktiskt första gången för Extra allt. En erfarenhet rikare går vi nu mot en ny vår.

It's only springtime, you're too young to say you're through with love, som Sarah Cracknell skulle ha sagt.

Nästa vecka blir det för övrigt mycket Saint Etienne här.

Tack och take care

Det är dags nu.

Time to say goodbye, som Sarah Brightman skulle ha sagt.

Som ni märkt har Adrian inte skrivit här på Extra allt på ett tag. Även mina inlägg har blivit allt tröttare. En meningslös text om nån jäkla Tradera-auktion, vad är det för skit, liksom? Är det förresten någon som läser det här? Försvinner det inte i allt brus? För att få någon uppmärksamhet i dagens nätlandskap måste man tydligen göra en dick-in-a-box med kända kulturjournalisters lyxprodukter.

Så det här slutet. The end of the road, som Boyz II Men skulle ha sagt.

Det här blir inlägg nummer 1 358. Det sista inlägget på Extra allt.

Med hjälp av Miffy säger jag tack för den här tiden till alla som läst, alla som har länkat och särskilt till alla som har kommenterat och diskuterat!

Nu tar vi påsk. Take care, som Alex Chilton skulle ha sagt.

/Jonas

PS till Kjell Häglund: om du vill starta en blogg som i Steelneck says-stil samlar mina kommentarer på andra bloggar etc, så varsågod.